TRE FALLOLYCKOR

Hur mycket smärta tåler man?

Hur mycket smärta orkar man bära? Hur ont orkar kroppen ha? Och är det skillnad mellan kroppslig smärta och existentiell smärta?

Jag skall berätta om tre fallolyckor som jag varit med om och den skrämsel som jag känt i samband med det. Sedan skall jag ge en reflektion kring den smärta som Jesus genomled för vår skull. 

Det var när vinterns första blixthalka kom. Det var mörkt och den frusna fukten syntes inte på vägbanan.

Jag klev på cykeln för att ta en kvällsrunda. Jag hann bara ta ett enda tramptag och sätta mig på sadeln, sedan vek sig hela cykeln och jag föll i asfalten, intill de parkerade bilarna. 

Nära bilarna.

Jag slog i höger bakdel, klarade både höften, armbågen och axeln, men slog sönder glasögonen. Det är ett under att inte huvudet slog i asfalten.

Det gjorde ont i hela kroppen. Längre upp längs gatan såg jag en bil sakta komma...

Någon hjälpte mig upp. Jag fattade ingenting. Vad hände?

- Du hade tur.

Gå inte mellan bilen och kajkanten!

I slutet av februari promenerade jag längs hamnen. Kullerstenen var ojämn och det växte ogräs som gjorde underlaget svårt att se. Jag gick framför de parkerade bilarna, ganska nära kajkanten. 

På ryggen hade jag min ukulele och en tung notväska.

Plötsligt trampade jag rakt ned i ett hål där det fattades en kullersten. Jag slog i mitt onda artrosknä med en smäll, och fick en rekyl i höften. Jag föll på sidan, bara en meter från kanten... 

Det gjorde ont i hela kroppen, igen. Ingen fanns i närheten, men långt bort satt en människa med sin hund. Såg de vad som hände?

Jag kravlade mig upp och bestämde mig att gå till vår träff, trots att knät värkte och var blodigt.

Se så lurigt detta var!

Tredje smällen hände i simhallen. Vi hade roligt och lekte i den grunda bassängen. Men ett oförsiktigt grepp i det hala vattnet gjorde att jag slog i revbenen strax under hjärtat.

Jag kom under vattnet men smärtan var så stark att jag knappt kunde ta mig upp.

Det gjorde så ont och jag hade tappat andan.

Men hjälpen fanns intill mig och en tröstande famn.

Halka inte.

Tre fallolyckor, som hade kunnat bli mycket värre än vad de blev.

På nätterna kommer Maran krypande... de där vilda tankarna som plågar en med vad som Kunde-Ha-Hänt... men som inte hände.

Skräcken kommer att jag hade kört huvudet in i den parkerade bilen, utan hjälm... eller att bilen som kom uppifrån gatan hade haft högre fart.

Men nu hände inte det!

Skräcken att jag hade snubblat och fallit över kajkanten, ned i hamnens kalla havsvatten, och drunknat med mina musikaliska ambitioner. Hade hundägaren hört mitt rop?

Nu hände inte det heller... men maran plågar mig.

Eller skräcken att revbenet gått helt av så att jag inte kunnat andas, eller komma upp ur bassängen.

Det hände inte, men det vet inte tankeverksamheten som måste bearbeta dessa tre trauman tills de klingar av.

Reaktionsfasen tar sin tid. Känslorna måste få ta plats. Inte vara "stor och duktig".

Detta är kroppslig smärta. Den går att hantera med sårhantering, plåster och vila. 

Och på vårdcentralen har fysioterapeuten hittat var förskjutningen i bäckenet satt, och nu sakta släpper den smärta som plågat mig lite för länge.

Det gör ont som knivar.

Men även själen behöver tröst när man slagit sig. 

En fysisk skada behöver medmänsklig omsorg. Man måste få berätta och bearbeta händelsen tills man är färdig. Då vill man inte bli bemött med oförståelse att:

- Det hände ju inget värre!

- Släpp det nu!

Om relationerna är dåliga och inte kan bära detta, då orsakar fallet även en själslig smärta.

Den blir en klump i magen som värker och värker. Bröstet knyter sig och andningen blir sämre. 

Själslig plåga kan dock lösas enkelt med ordet "förlåt" och en kram.

Det är livets viktigaste ord.

Jag får spader! Spader Kung.

Rädslan lägger nya banor av erfarenhet att "kolla halkan", "kolla hål i marken" och "lek inte i vattnet"... för att dra lärdom. Men livet går inte att låsa in under kontroll.

Olyckor händer. 

Men nu skall vi närma oss en annan typ av smärta.

Vi lever i påskens efterfirningstid då vi följt Jesus på hans lidandes väg. Långfredagens plåga var inte bara en outhärdlig kroppslig smärta av spikar genom händer och fötter... och inte heller bara en existentiell ångest att allt skulle vara meningslöst - utan framför allt en fruktansvärd andlig smärta av att gå in i syndens helvete...

... för att lösa dess förbannelse. Åt oss.

Älskade Jesus!

Den andliga plågan är av ett helt annat slag.

Skilsmässan från Gud hotar att förinta hela livsexistensen. Jag tar hjälp av profeten Jesajas ord för att kunna ana något av vidden av detta:

JA, HAN VAR SARGAD FÖR VÅRA ÖVERTRÄDELSERS SKULL OCH SLAGEN FÖR VÅRA MISSGÄRNINGARS SKULL. 

STRAFFET VAR LAGT PÅ HONOM FÖR ATT VI SKULLE FÅ FRID OCH GENOM HANS SÅR BLIR VI HELADE. 

Jesaja 53:5

Grymma taggar.

Ända sedan jag var ung har dessa ord i Jesaja bok byggt fast mark över avgrunden när den öppnar sig.

Jag vet att Messias varit där, att Jesus är där, och att det är min räddning.

Gud själv byggt denna bro över det andliga mörker som vår upproriskhet har orsakat.

Ingen annanstans har jag läst så mycket om smärta som i Bibeln.

Guds ord väjer inte för det svåra. Jag har hämtat tröst genom livets alla svårigheter, och dessa texter har burit mig igenom.

Skuld och skam har fått ord, ångesten har blivit erkänd och Herren har visat en väg igenom, där han själv har gått före.

Och ingenstans har jag läst något så enastående hur Gud tar sin mänsklighet igenom all smärta!

Jag kan inte visa min tacksamhet nog!!!

Tack, från djupet av hela min varelse.

Så när jag föll av cykeln, men klarade mig med bara trasiga glasögon och en smäll på höften, så var Herren där. 

När jag slog knät blodigt men inte föll över kajkanten, så var Herren där.

När revbenet fick en spricka så var Herren där och begränsade skadan - eller tog han en bit av revbenet för att bygga en ny medmänniska vid min sida? ; ) (1 Mosebok).

Smärtlindring är nödvändig. 

Man kan tycka det är ytligt med "ta en alvedon", men faktum är att om smärtan inte lindras, så påverkas kroppens smärtcentrum så negativt att inte ens kraftigare mediciner biter till slut. 

Detta säger jag till mig själv som alltid "undviker piller"...

Kärlek som smärtlindring.

En enkel bön får avsluta.

Tack käre himmelske Fader

- för att Du läker min andliga smärta med din försonande kärlek!

Tack Jesus för att vi blir helade genom dina sår.

Tack för att Du helar själens smärta med ord av förlåtelse och kärlek.

Hjälp oss med våra relationer så att vi är varsamma med varann.

Tack för att även kroppen får av Din omsorg. Tack för alla snälla människor som har som sin livsuppgift att trösta och läka andra. 

Herre, var vårt beskydd, i liv och död. Amen.

Smärtfyllda hälsningar från Helene F Sturefelt,

- fallen taggfotograf.