NÅGOT OM TACKSAMHET

Tack eller otack?

Hösten är tacksamhetens tid för mig.
Mark och träd ger sina skördar och vi höstar (!) in gåvorna - ja, så sa farfar i Småland.
Doften av jord och blöta löv väcker min livsglädje och jag känner att livet har mognat något.

Tack. Ett tacksamt tack.

Till vem då?

Som du vet, trogna läsare, så lever jag i hängiven gemenskap med Skaparen själv, i bön och lovsång.
Ingenstans i livet ser jag någon slump som orsakar det som händer.
Allt i livet är beroende av att någon säger "ja" eller "nej" just i den stunden, eller går till höger eller vänster - och där sker ett möte.

Om jag går eller sitter, så möter Du mig.

Varje ord jag säger och varje steg jag tar formar min dag, mitt liv. Och ditt.

Vi är på det sättet en del av Gud och Guds skapade verk. Gud sade - och det blev. Varde ljus! Och det blev ljust.

Gud är ett verb.

Inte ett substantiv...

Människan - vad är vi? Både ock! Eller bara ett litet pip?

Framför mig ligger bönboken uppslagen. Jag läser och ber ur "Andakter vid kyrkoårets högtider", med ord formulerade av Jeanna Oterdahl.

- Fader, jag tackar Dig! Jag tackar Dig för att jag är född som människa, till människa, skapad av Din hand.
Med all min begränsning är jag dock en människa, nästan ett gudaväsen, skapad till Din avbild.

Kluvenhet.

Men så slår jag upp dagstidningen och läser alla dagens nyheter. Då vacklar min tacksamhet och sinnet blir mörkt.
Konflikter på arbetsplatser, fler dödskjutningar, skövlingar, invasioner och krigstillstånd, ännu fler flyktingar.

Hjärtat gråter.

Människan visar sitt fulaste tryne, där rädsla och girighet styr. Då är vi långt bort från att vara Guds avbild. Det är skriande tydligt hur fallna vi är - fallna ut ur paradiset med kunskapens frukt i vrångstrupen.

Syndens lön är döden.

Jodå. I alla tider! Inget är förändrat, mer än att tekniken blir allt mer avancerad och människan allt mer främmande för sig själv.

Och Gud.

Fallen skapelse.

Men jag vägrar låta mig nedslås. Jag fortsätter att be:

- Jag tackar Dig för den värld som Du satt mig att leva i; för rymdens väldighet, för jordens skönhet, för havets majestät och bergens ro.

Jag tackar Dig för allt som gror och växer, knoppas och blomstrar, går i frö och vissnar.
Tack för allt levande vatten, för allt det spel av färg och form som fyller mitt sinne med ständigt ny glädje.

Men kritikern kritiserar.
Rymden - vad är det? Jag ser inget. Ljusföroreningar från städerna är så kraftiga att de lägger sig som ett ogenomträngligt täcke för blicken. Om man likväl lyfter blicken för att titta uppåt, så är gatlamporna så många att mörkret blir förstört.

Inga stjärnor i sikte. Ingen förundran heller. Tacksamheten vacklar.

Förundran?

 

Jordens skönhet - vad är det? Jag sitter jämt i bil eller buss och kommer inte i kontakt med någon jord. Smuts under naglarna har inte nutidsmänniskan. Fast det blir snygga foton på Instagram, den där "jordens skönhet"...

Havets majestät - vad är det? Grumligt vatten, fyllt av alger och plast. Bönens poesi missar sitt mål. Vi har förstört det majestätiska och jag skäms.

Bergens ro - vad är det? Berg maler vi sönder. Det är konsumtionsmaterial för de stora gruvbolagen. Det är väl inget att glo på?
Nutidsmänniskan har ställt sig långt bort från naturen. Hon vistas hellre i sin egen konstgjorda värld, där förundran inte bor.

Naturen är smutsig och ful.

Men tacksamheten vill inte böja sig för kritikerns sura främlingskap. Jag fortsätter be.

- Jag tackar Dig, Gud, för allt stort och rikt som Du låtit människor frambringa; forskningens ljus, konstens härlighet, för skönhet, glädje och vishet som jag får njuta av.

Det är den kämpande människan som lär sig vad tacksamhet är - hon som forskat i åratal för att nå fram till ett resultat, hon som leker med kreativiteten och plötsligt får alla linjer och färger på plats, eller hon som slitit för att få ett arbete och en bostad - där föds tacksamheten!

Han som var så skuldtyngd men blev fri - där kommer tacksamheten. Han som hade gjort illa och sårat så många, men blivit förlåten - där kommer tacksamheten.
Han som bara ville slåss och hata, men mötte Guds kärlek - där flödar tacksamheten över alla gränser!

Livet, kom tillbaka.

- Gud, min Fader, jag tackar Dig först och sist för den yttersta orsaken till allt jag har att tacka för; Din djupa, flödande kärlek, och tack för dess innerligaste uttryck; Jesus Kristus.
Ur hans ansikte strålar Din härlighet fram.

Låt tacksamheten för allt vad Du givit, Herre, ligga som en beständig groningsgrund för min själ.
Amen.

Tacksamhet är inte bara en känsla. Det är ett tillstånd. Ett sätt att leva och andas.

Och om jag inte har något speciellt att "tacka för" så tackar jag ändå.
Tack, Gud, att Du finns till!
Och att Du håller hela mitt liv i din hand, både det som skett, det som sker i dag och det som skall komma.

Otack är världens lön.
Men inte i Guds rike!
Där är det bara tacket som gäller. Och Jesus.

Varma hälsningar, Helene Sture Tackfelt

- som fotograferade i Vasaparken i Göteborg,
- och citerade bön nr 93 i psalmboken.

Älskar stadsparker! Och kyrkor...