Jag är gammal - alltså har jag varit ung.
Jag tänker - alltså finns jag.
Jag skriver - alltså tänker jag...
Jag andas - alltså ber jag.
Jag ber - alltså lever Gud i mig.
Ordleken, med början hos filosofen Descartes, sätter igång mina tankar. Det handlar om bönen.
Under en veckas tid har jag levt med i bönerytmen på Pilgrimscentrum i Vadstena.
I heliga Birgittas klosterkyrka har vi samlats fyra gånger om dagen - den femte bönestunden var i Mariagårdens kapell - till tidegärdsbön.
Ibland möter jag missförstånd:
- Hur kan du sitta och be hela dagarna? Tjatar du på Gud? Har du inte redan allt du behöver?
Kära läsare, "begär-bönen" är en mycket liten del av den bön jag är i.
Jag är tillsammans med Gud! Så enkelt är det. Som att vara tillsammans med sin Älskade. Och då pratar man ju inte bara om vad man behöver... utan uttrycker snarare sin tacksamhet och kärlek.
Så, jag sitter där jag sitter, med öppna ögon, och har Kristus framför mig - i mitt fokus, i min tanke, i mitt hjärta.
Ja, jag andas Kristus. Nej, Kristus andas i mig...
KRISTUS, DIN ANDE I MIG
ÄR EN KÄLLA MED LEVANDE VATTEN.
Bönesången från Taizé ger ord åt det jag upplever. Utan känslosvall. Men med stor närvaro.
Vatten. Kondens.
Herrens bön FADER VÅR eller VÅR FADER är god att vila i.
Jag ber gärna både med egna ord och ordlöst, men de redan formulerade bönerna bär längre.
Särskilt den bönen Jesus själv lärde sina lärjungar att be.
Många kämpar med den nya översättningen och finner den orytmisk och oskön.
En del ord låser och bönen knyter sig.
Så här ber jag Fader Vår i min enskildhet:
GUD, DU SOM ÄR - - -
HJÄLP OSS HÅLLA DITT NAMN HELIGT.
HJÄLP OSS TA EMOT DITT RIKE.
MÅTTE DIN VILJA SKE PÅ JORDEN
SÅSOM DEN GÖR I HIMLEN.
VI BER OM DAGLIGT BRÖD.
FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER
SÅSOM VI VILL FÖRLÅTA DEM SOM HAR SKULD EMOT OSS.
LÅT INTE PRÖVNINGEN BLI TILL FRESTELSE,
UTAN RÄDDA OSS FRÅN DET ONDA.
Stilla närvaro.
"Bön, vision, skapande" är en vacker bönbok från Vadstena.
Jag citerar pilgrimspräst Tomas Wettermark, om att vara tyst i bönen:
- Om jag och mina tankar och behov redan är kända för Gud, varför skall jag då be?
Jo, för att det är naturligt, mänskligt, självklart. Jag kan inte låta bli.
- Den man tycker om, vill man vara nära. Därför är det också bra för mig när jag ger tid för Gud och mig själv att bara vara, med varandra.
Jag behöver inte säga så mycket, kanske ingenting. Gud är här, jag är här... Min andning påminner mig om det.
BLI STILLA, LÅT TYSTNADEN FÖRA DIG NÄRA.
NÄRVARON FINNS DÄR, EN KRAFT SOM VILL BÄRA.
Sv Ps 762.
Modern bönbok.
Jag behöver inte åka till Österlandet för att lära mig andas. Det har vi sedan länge i vår egen tradition.
JESUS SA:
- FRID ÅT ER ALLA. SOM FADERN HAR SÄNT MIG, SÄNDER JAG ER.
SEDAN ANDADES HAN PÅ DEM OCH SADE;
- TAG EMOT HELIG ANDE.
OM NI FÖRLÅTER NÅGON HANS SYNDER, SÅ ÄR DE FÖRLÅTNA,
OM NI BINDER NÅGON I HANS SYNDER, SÅ ÄR HAN BUNDEN.
Johannes evangelium, kap 20;21.
Här ser vi också vilket ansvar Jesus ger var och en att själv reda upp sina misstag. Det går inte att "springa till Gud" eller gå till bikt om man är ovillig att verkligen göra upp med problemet, med den det gäller.
Gud kan naturligtvis ge kraft att orka ta tag i svårigheterna, men var och en har ett stort ansvar.
Kraft att orka.
Hos Birgittasystrarna finns en speciell sorts bön på torsdagar som kallas "sakramentstillbedjan."
Jag önskar intensivt att vi igen skulle få med ordet TILLBEDJAN i våra gudstjänster!
En enda gång om året får vi fem minuter till detta underbara, och det är vi långfredagens gudstjänst.
Tillbedjan inför korset, i tystnad.
Jag är trött på alla pratiga förböner där man drar upp världens alla hemskheter:
- Vi ber för de utstötta, ensamma, sjuka, misshandlade, förföljda, torterade... Sluuuta!!
Jag är så känslig.
Att nämna all djävulskap vid namn gör att det "händer igen", inom mig.
Det drar mitt fokus ifrån Guds kraft.
- Jag ber för världens nöd...
Världens nöd.
Just vid morgonens bönestunder gör det så gott att få sitta i tillbedjan inför Kristus.
ORDLÖS, STILLA, UTAN KRAV.
Sv Ps 522.
Även om vi inte har samma sakramentssyn som katolska kyrkan, sitter jag mycket gärna tillsammans med systrarna i denna kontemplativa tillbedjan. Kristus är där, oavsett våra begreppsolikheter.
Jag finns - alltså finns jag.
Jag ber - alltså ber jag.
Jesus är i brödet - både i degen och bokstaven...
Men om Jesus inte är i mitt hjärta, så spelar det ingen roll hur vi definierar nattvarden!
För min del har allt smält samman till Ett. Låt oss dela det med varandra, i respekt.
Tillbedjan.
En tanke far genom mitt huvud - ty jag sitter ju här och tänker - tänk om vår svenska kyrka inte vill ha med tillbedjan att göra...?
Är vi rädda för detta? Är tillbedjan bara något som finns i andra religioner?
Är det därför så många dras till buddhism, med sin "tomma tillbedjan" utan gudsbegrepp?
Buddha, med slutna ögon... mot Storheten.
Helene, med öppna ögon... inför Skaparen, med ansikte av Kristus, försonaren.
Måste det hända någonting hela tiden i gudstjänsten?
När jag kommer en stund tidigare för att söka egen stund av tillbedjan, ja då sitter folk och pratar, i väntan på att det skall börja...
Men det har redan börjat!
Gud är alltid på plats!! Men inte vi pratmänniskor. Som stör varandra.
I Karlskrona ska jag skapa utrymme för detta... Det kommer att bli mycket fint och spännande!
Håll utkik efter Helig dans med plats för tyst meditation, skrivande och mer dans.
Start onsdagen den 12 september kl 16.00 i Trefaldighetskyrkan.
Min nysydda matta till Helig Dans.
Mitt sätt att tänka och bedja Fader Vår är mer avskalad - Gud, Du som Är.
Det är så trist att vi har fastnat i genusdiskussionerna att vi knappt kan använda ordet Fader.
Tänk Moder. Eller säg det tyst inom dig. Vi vet ju vad vi menar.
Eller om det var din Moster som var snäll emot dig, säg "moster" - bara du vet att ordet pekar bort sig själv, mot den Gud som skapat allt och vill oss väl.
Gud - är den som ÄR.
Gud - Du är. Alltså finns du.
Gud finns - alltså är Du.
Och jag lever i Dig.
Precis som fisken som simmar i vattnet... och inte kan omfatta dess storhet med sin lilla fiskhjärna.
Vänskaps-ikonen.
Heliga Birgitta får avsluta detta böneinlägg.
- Vår Herre Jesus Kristus, Du gav staden Vadstena åt din Moder, för att rösten av dem som lovprisar på denna plats, skall stiga upp till dina öron.
- Tillsammans med dem, som gått före oss, ber vi nu om Ditt förbarmande med dem som lider i vår stad och vårt land, och om förlåtelse för levande och döda.
- Vi ber om vishet, enhet och frid i styrelser och nämnder, och om välsignelse över Vadstenas och vårt lands invånare, och allt gott verk.
Amen.
Detta är den bön som Birigttasystrarna ber i Vadstena varje lördag.
Just nu får den innesluta valspurten inför det stundande riksdagsvalet den 9 september.
Vishet, enhet och frid, var orden.
Jag röstar - alltså finns jag.
Jag tar ansvar - alltså röstar jag.
Jag slutar skriva - alltså upptar jag inte mer av din tid...
Tid för avslut.
Varma bönehälsningar från Helene Sture Faderfelt,
- bedjande smyg-östgöte, tänkande blekinge-bo och fotograferande göteborgare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar