UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 9 juli 2018

FOTBOLLS-FILOSOFI

Rundabolls-reflektioner.


Seger eller förlust? Är vi vinnare eller förlorare?

Fotbolls-VM i Ryssland 2018 är över för Sveriges del. Vi vann gruppspelet och kom överraskande till kvartsfinal, men förlorade mot England; 0 -2.

Jag sitter här och filosoferar över hur man kan förstå självaste livet utifrån ett fotbollslag...
Kvällstidningar och lokaltidningen ligger uppradade och jag har just varit på en fin gudstjänst med god predikan.
Nu flyter allt detta ihop...

Snöra på dig fotbollsskorna - eller ta av dig skorna - och reflektera tillsammans med mig!

Fotbolls-VM i Ryssland.


Allting hänger på vilket perspektiv man har. Vilken utgångspunkt som gäller.

- Vi kan ju döma det här laget utifrån slutet, men det är så oerhört mycket ärligare att döma dem utifrån var de började, skriver Simon Bank i Aftonbladet.

Ingen förväntade sig att Sverige skulle komma etta före Tyskland, Mexico och Schweiz.
Men det gjorde vi!

Du och jag har också våra hinder. Inte många förväntar sig att man kan resa sig upp från arbetslöshet och missbruk, eller segra över skilsmässor och sjukskrivningar... Men det går!
Andras förväntningar är ibland den största belastningen...

Och just därför att våra svenska fotbolls-arbetare inte hade några större förväntningar på sig kunde de leka med bollen och vara kreativa. De hade ändå inget att förlora. Vi skulle ju komma sist i tabellen.
Utan press presterade de som bäst!

Fokusera rätt.


Samhällets förväntningar på den lilla människa som fastnat i missbruk, blivit arbetslös, orsakat skilsmässa och blivit sjukskriven - bara för att nämna det allra vanligaste - är att hon eller han är dömd att vara längst ned.
Men till skillnad från fotbollen finns det ingen lekfullhet eller kapacitet att ta sig uppåt för egen maskin.

Det krävs ett kollektiv som stöttar - vården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och familjen.
Och Gud vår Skapare...

Anfallaren Ola Toivonen, som gjort en imponerande insats, säger:

- Vi vet att vi måste vara på den högsta nivån för att slå de bästa. Mot Italien kom vi inte upp i den nivån, men vi hade Någon där uppe med oss. Nu hade vi inte Någon med oss... England gjorde det bättre än vi och fick första målet, som satte sin prägel på matchen.

Ja... när Någon är med oss så lyfts vår egen oförmåga upp ett par snäpp. Det lilla vi kan och orkar det blir välsignat.

Är Någon med oss?


Ibland kan man drömma mardrömmar på natten att man är på jobbet i pyjamas... att inget är förberett och man ska hålla föredrag/ lektion/ predikan iklädd - ingenting...
Så vaknar man med ett ryck och inser att drömmen inte bara var en dröm utan faktiskt en varning; att inte ta sina uppgifter för lättvindigt.

Och så kommer verkligheten och vardagen, och man står där, likväl oförmögen att få det att tända till, trots förberedelser. Allt är bara segt. Och overkligt.


Kvartsfinalen i fotbolls-VM har fått många tvivlare att nicka uppskattande åt svenska spelare som visat sig hålla alldeles utmärkt på högsta nivå.
En av dem är Albin Ekdahl och han säger:

- Jag har spelat varje match och det är jag nöjd med, men jag tycker jag kunde ha gjort det mycket bättre. Idag kände jag mig inte riktigt "där". Det var lite soppatorsk både mentalt och i kroppen, säger mittfältsmotorn.

Ja, så är det i livet.

Vi kan ha världens viktigaste möte framför oss; med försäkringskassan, på jobbet, eller i predikstolen inför biskopen i kyrkbänken, likväl är man bara totalt okoncentrerad och inte närvarande.
Mardrömmen blir verklighet och man vaknar inte. Eftersom man redan är vaken.

Känner du igen dig?

Utanför Lunds Domkyrka.


När kvartfinal-matchen sändes i lördags så satt jag "back-stage" i festivaltältet på Sölvesborgs stadsfestival Killebom. Jag skulle snart uppträda tillsammans med några vänner i ett program om originalet och prästmannen Ove Johnsson.

Framför mig satt sångerskan Pernilla Andersson och lite längre bort satt stå-upp-komikern Anne Westin och läste igenom sitt manus.

Det var en helt ny situation för mig...


Pernilla Andersson.


Nej, egentligen inte. Jag minns de fantastiska dansbans-tältmötes-kvällarna i Ulvsmåla då det kunde vara 300 personer i tältet, och jag var predikant. Bakom scen träffade jag Git Persson, Mats Blads orkester, Lasse Stefanz, Cindy Peters...

Men vårt svenska landslag har inte varit på den här höga nivån sedan 1994.

- Vi var i en situation där ingen av oss hade varit förut, säger Andreas Granqvist. Vi hade chans att göra något fantastiskt, och när vi då faller lite kort så blir det jobbigt.

Erik Niva i Aftonbladet Sport kommenterar det så här:
- England var inte särskilt bra, men Sverige hav ett näst intill handlingsförlamat intryck. Långsam fotboll, lågkvalitativ fotboll, livlös fotboll.

Redan vid avspark kände jag, Helene, att det här inte skulle gå vägen.
Det gällde att den känslan inte smittade av sig på det engagemang jag hade framför mig...

Männen kramas.


Så, hur tar man en förlust när man egentligen är en vinnare?

Sebastian Larsson är uppgiven då han konstaterar:
- Det är ingen idé att hitta någon bortförklaring.

Nej, var och en måste i sin livssituation stå för de konsekvenser livet ger oss. Även om vi har slagits för vårt liv mot myndigheter eller allmänt dumma personer, så gör det ont att erkänna verkligheten. Det gör ont, väldigt ont.

Och åter igen kan det vara andras förväntningar - och nu fördömanden - som sårar mest, särskilt när man vet att man gjort allt man kunde för att undvika förlusten, av att förlora arbetet, hälsan, barnen, äktenskapet...

Förklaringar finns. Men bortförklaringar är inte värdiga den som känner sig själv.

Solen är skuggans förutsättning.


Sveriges förbundskapten har goda ledaregenskaper då han säger:

- Vi ska vara stolta och glada över turneringen som helhet. Vi får vara deppiga ett tag... Vi är besvikna men det får gå över.
Det var viktigt att vi också tackade våra supportrar.

Framgång med förlust.

Förlust trots framgång.

Framgångsrik förlust... och drevet går.

Peter Wennman i Aftonbladet skriver om risken att bli hånad nu när "football is coming home again" till England.
- Det värsta är att jag inte har något att sätta emot. Det är bara att huka sig i sätet, hålla för öronen och fortsätta skämmas.
Jag erkänner nämligen att jag verkligen satt och skämdes långa stunder under Sveriges otroligt tama 0-2 möte med England.

- Hann sanningen ikapp ett lag som överpresterat för länge? undrar Wennman.

Samling.


Den frågan ställer sig alla som i arbets- och familjelivet tvingats överprestera, mot sin vilja, i en ohållbar situation alltför länge.

Vad gäller fotbollen så är det ju bara ett spel och ingen har ju dött... Men i det verkliga livet där det finns man och fru och små barn och andra som behöver en, då är det illa när någon tvingas dra lasset ensam, med för stort ansvar, utan support.

Ja, supportrarna är viktiga i idrotten, så även i vardagslivet. Man behöver någon som tror på en, som klappar en på ryggen och säger "jag tror du klarar det".

Ger vi varandra det hoppet?

Fortsätt bygg ditt liv!


Peter Wennman skriver i sin sportkrönika om föraktet från en pensionerad drevet-medlem; Giancarlo från italienska Gazzetta dello Sport, vars bittra ord lyder så här:

- Mycket smärtsamt att acceptera hur dåligt Italien måste ha varit för att bli utslaget av ett så patetiskt lag."...

… och så gör han misstaget att jämföra det sämsta med det bästa... eftersom Sverige spelade Mycket Bra den gången.

Även vi kan göra det misstaget. Vi kan anklaga oss själva för livets svackor och undra varför vi inte var på topp när vi var som sämst.
Vilken meningslös tanke...

Vi är inga robotar. Livet är inte statiskt. Svaghet finns. Trötthet likaså.

Victor "Viggo" Nilsson Lindelöf konstaterar torrt:
- Jag känner mig tom. Det var inte så här vi ville det skulle sluta. Sådan är fotbollen ibland.

Ja... jo... jodå! I alla idrotter finns det lika många förlorare som vinnare... Det är inget nytt, liksom.
Man kommer inte alltid upp i standard.

För att kunna prestera på hög nivå måste man prestera på hög nivå. Som sagt. Sport-retoriken går runt.

Eller så kan man säga så här:
- Drömmar och förhoppningar krockar emellanåt med verkligheten.

Och då är det verkligheten som gäller. Eller?

Vem presterar högst?


Ryssland, som är värdnation, var starkt nederlagstippat, men de överträffade förväntningarna med råge!
De tog sig förbi gruppspelet och kom till kvartsfinal efter att ha slagit ut självaste Spanien på straffsparkar i åttondelsfinalen.

Och trots förlusten mot Kroatien hyllas det ryska laget ändå som hjältar på hemmaplan.
Det är fint.
Ryssland har ju dessutom en förkärlek till att det är idealet som är verkligare än verkligheten.
Om Putin säger att det ryska laget är hjältar, då är det så.
Om han säger att landet är bra, då är det så - trots censur, bristande frihet och demokrati och diktatorfasoner.

Men vi kan lära oss något av högerbacken Mario Fernandez, som är rysk medborgare trots att han vuxit upp i Spanien. Han blev nämligen både hjälte och syndabock.
Precis som vår Jimmy Durmaz.

Först bli de hjältar - gör mål och räddar laget framåt. Men sedan kommer missen - Fernandoz missade en straffspark - och blev orsaken till att Ryssland förlorade kvartsfinalen mot Kroatien.

Så är det här i livet.

Först är du hjälte. Alla hyllar dig. Du får blommor. Jag får choklad.
Men sedan gör du ett felsteg. Säger något oförhappandes. Trampar någon på tårna med dobbarna.
Jag får gult kort och blir utvisad.

Syndabock.

Fel åsikt. För starkt tonläge. Högröstad. Motvalls. Kritisk och bitsk. Säkert med rätta, men ingen vill höra. Varken dig eller mig.

Vilken självbild ska man ha då?

Syndabockshjälte? Eller hjältestark syndabock?

GUD, GE MIG SINNESRO
ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA,
MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN,
OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN. AMEN.

Gud förvandlar. Folkkyrkan. Malin.


Jag tänker att Gud skapade oss alla till vinnare. Redan som spermier vann vi ju livets allra viktigaste lopp! Eller hur!
Gud har inte skapat oss till förlust eller att vara syndabockar.

Gud har inte skapat larven till att alltid vara på ett så lågt och utvecklat stadium, Nej, in i puppan med dig och väx! När tiden är mogen kommer larven ut som fjäril.

Det är så Gud har tänkt livet för oss alla.

Att vara fjärilar.

- Ge mig lite tid, säger Viggo. Det är klart att jag kommer att titta tillbaka på VM och vara stolt över grabbarna och det jobbet de lagt ned. Men just nu är jag bara besviken.

Men larven får tala till sig själv i egenskap av kommande fjäril.


SvFF, svenska fotbollsförbundet har till sist en paragraf som säger att "landslag som tar medalj firas vid hemkomst."
Men nu kommer fotbollsspelarna hem med förlust och då blåser man av de storslagna planerna.
- Vi kommer officiellt att hylla laget senare.

Färgerna kvarstår.


Är vi vinnare eller förlorare?

Som sagt, det beror på perspektivet. Dömer vi oss själva från slutet då är vi förlorare.
Men om vi dömer oss från var vi började, då är vi vinnare!

Låt oss se på oss själva med vinnarens ögon. Och realismens klarhet.

Anfallaren Marcus Berg går mållös genom hela VM.
- Jag vet att jag har gjort bra och mindre bra matcher. Jag är stolt över det laget har gjort. Sedan vill man alltid göra saker bättre, både i livet och fotbollen. Det är ingenting jag kan gräva ned mig för, utan jag kör på, säger Berg.

Och fortsätter:
- Jag har gjort många mål i min karriär och jag har missat många chanser.
Det är bara att se framåt just nu. Nu släpper jag fotbollen och hämtar ny energi hos familjen.

Tack för resan.


Jag låter Svenska kyrkan i Västra Frölunda i Göteborg avsluta detta inkastet, med en bön, som bara en göteborgare kan formulera, med värme:

#hurricane
#harrykane
#marcusberg
#andreasgranqvist

"Gud, du som råder över skapelsen; stilla Stormen, förflytta Berg och låt Granen skjuta skott! Amen"

Men, tyvärr stillades inte stormen (orkanen Harry Cane), berget stod kvar och granen har alla sina kottar hemma (Andreas fru Sofia födde en dotter dagen före denna match).

Även som det svenska fotbollslandslaget förlorade, så har laget överträffat sig själva.
Så, grattis Sverige, att vi faktiskt kom så här långt!

Det finns ju viktigare stormar att stilla och större berg att förflytta...
Men granarna förtvinar i sommarhettan och skörden håller på att alldeles slå fel för våra svenska bönder.
Det är en match vi inte får förlora! Gud, ge oss REGN!
Fräls oss ifrån (mål-)torkan och förlåt oss våra synder när vi missar målet.

Meningen med livet.

Att älska och ära DIG. Och varandra.

Matchen är avblåst men livet fortsätter, trots att alla gräsmattor är bruna.

Avblåst.


Filosofiska hälsningar från Helene Sture Fotfeltsboll,

- som ber att samhällets kollektiva lag skall hjälpa alla utvisade medmänniskor en väg tillbaka till banan...
- som gärna presterar på högsta nivå - en liten stund där återhämtningen är längre än anfallet...
- och som kanske ska berätta i nästa inlägg hur det gick när jag predikade i en biografsalong...

Och om du inte visste det så handlar fotboll om att ha något att samlas runt, att ha något gemensamt att tro på och att ta sig förbi sina egna begränsningar, skriver Simon Bank.
Hm, då håller den kristna tron bättre i längden!

Jesus förlorade... men vann i uppståndelsen mot den svåraste motståndare världen vet - den lede satan själv. Och den matchen befinner vi oss i just nu, allihop...

Seger i alla kategorier!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar