UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 11 juli 2018

BIOGRAF-PREDIKANT


Spänd förväntan.


Ove Johnsson, den egensinnige prästmannen och självutnämnde prosten på Listerlandet, har skrivit ett antal utmärkta artiklar i det maskinskrivna häftet "HERDA-BREV från en lekman" 1974.

Jag har tidigare citerat en av dessa goda appeller i inlägget "Ur djupen" den 3 juli här på bloggen.
Läs gärna det.

Guds ord kan förkunnas på många platser. En predikant kan befinna sig nästan var som helst och där lyfta fram evangeliet.
Men har det någonsin predikats på en biograf??

Har Ove det? Har jag det?

Nej, nej, det är omöjligt!

Avskalat.


Likväl var det precis det som hände i lördags...

Följ med in på den anrika biografen Scala i Sölvesborg, där det doftar gott av popcorn och dammiga filmrullar.

Utanför på torget pågår stadsfestivalen Killebom och storbildsskärmarna har just avslutat sändningen av fotbollsmatchen då Sverige förlorade i kvartsfinalen mot England.
35 personer hade letat sig in i svalkan och skuggan för att åtnjuta något helt annat.

Initiativtagare är Johannes Holmquist, stadens bäste poet. Nej, Blekinges bäste tonsättare.
Nej, ännu bättre upp - han är en av landets skickligaste översättare och tonsättare av andras sköna texter!
Honom ska du lyssna till - och boka upp ifall du vill ha ett musikaliskt program med Gabriel Jönsson, Bellman, Sting eller Beatles... eller som ikväll med poeten, skriftställaren och prästmannen Ove Johnsson.

Plats på scen fanns också fina Lena Dalqvist på violin.

Och undertecknad, klädd i svart, med Oves stora silverkors på bröstet.

Fiol och gitarr.


Alla trodde att det skulle bli några fina visor med lite textläsning emellan. Det blev det också. Men mer därtill!
Ty Oves appeller fick plötsligt liv. Guds goda Ande letade sig in mellan raderna och tände till...

Det var mer än tyst i biografsalongen när jag ställde mig vid mikrofonen och gav röst åt en gammal oläst text. Var så goda.

Lyriskt program.


I SILVERKORSETS SEGERGLANS

"Jag bär sedan några år tillbaka ett synnerligen väl tilltaget silverkors på bröstet.
Det korset har varit en nagel i ögat för så många.
Då och då händer det t o m att människor kommer fram till mig på gatan och låter mig helt resolut veta att det, enligt deras sätt att se, är mindre passande att jag bär det där korset.

Jag blir alltid glad när jag nås av dessa anklagelser och förebråelser, och jag skulle önska att mina fiender ännu oftare kom fram till mig med sina petterviktiga förklaringar.

Varför?

Jo, varje gång korshatarna kommer till tals påminns jag om den djupa sanningshalten i följande paulinska ord:

TY KORSET ÄR VISSERLIGEN EN DÅRSKAP FÖR DEM SOM GÅ FÖRLORADE MEN FÖR OSS SOM TRO ÄR DET EN KRAFT TILL FRÄLSNING". 1 Korinterbrevet 1:18."

Korsets frälsande kraft.


Många av åhörarna på biografen skruvade på sig. De vill hellre höra visorna och naturpoesin från Hanö med de mjuka och intelligenta melodierna.

Men detta var också Ove.
Predikanten och originalet, som så ofta blev hånad och portad eftersom han var prästvigd i Oslo av en frisinnad amerikansk prästman. Denne Perry hade inget gott anseende, likväl utförde han sitt uppdrag.
Svenska kyrkan lät Ove få venia ett tag, men sedan blev det stopp.

Hans starka väckelseådra i kombination med vanliga svavelosande ord i vardagen bliv liksom för mycket. Det måste hänga ihop, hela vägen.

Men Oves tro och hängivna fromhet kan ingen ta ifrån honom!

Därför fortsatte jag läsa med eftertryck och inlevelse ur hans "predikohäfte":

Väckelsepredikanten Ove, 1974.
 
 
"De som anklagar mig för silverkorset tillhör alltid till hundra procent den grupp som aldrig vill höra talas om ett Guds ord.
De är religionshatare, gudsförnekare och hemfallna åt svår materialism.

Inte kan man väl då undra på att de fnyser och ser rött när de ser ett kors som är symbolen för människans räddning.

Korset, som är beviset för lidandet som för till seger, vill de naturligtvis inte höra talas om.
De vill inte övervinna världen och sig själva.
Ett himmelrike bort Jordanflodens strand är inte något som existerar för dem.
Himmelriket vill de ha på jorden men de gör inte ett dyft för att få det där.

Säg, är det därför att undra på att korset har blivit till en dårskap för dem?"

Ser rött.


Det är mycket få människor idag som bär korset som Ove Johnsson gjorde.
Det är ännu färre som predikar om korset som Ove gjorde...

Helena Edlunds initiativ till #mittkors för något år sedan ledde ju till en storm inom Svenska kyrkan, där den värsta missuppfattningen var att misskreditera dem som inte var kristna...
… när det tvärt om handlade om att stödja förföljda och utsatta kristna runt om i världen.

De präster som iscensatte detta goda initiativ råkade så illa ut att en avsade sig ämbetet, en fick sparken och den tredje vet jag inte var hon håller hus...

För korsets skull.

Mitt kors.
 
Åhörarna på biografen hade nu förstått kvällens upplägg och satt lite bekvämare i sammetsstolarna.
Det låg rent av en förväntan i luften.
En hunger.

Efter Guds ord.

Ove fortsätter:

"Kristi kors förde ju honom till himmelens land. Det finns ingen annan väg till det landet.
Jesus säger ju tydligt och klart:

DEN SOM VILL EFTERFÖLJA MIG, HAN TAGE SITT KORS PÅ SIG, SÅ FÖLJE HAN MIG".

(lägg märke till verbformen konjunktiv: "tage" och "följe". Se inlägget från den 29/6 om passiv eller aktiv språkform).

Jag kände hur silverkorset tyngde runt halsen. Både fysiskt och innehållsmässigt. Det är inte självklart att kunna bära upp ett sådant halsband... som aldrig kan bli ett smycke. Korset är och förblir ett pinoredskap som ledde fram till vår frälsning.

Pina, för världens skull.


Ove tolkar själv innebörden av Jesusordet:

"Detta betyder givetvis inte att man till varje pris skall hänga ett silverkors på sig. Korspåtagningen har en långt djupare innebörd.

Med mitt silverkors vill jag visa att jag inte är rädd för att bekänna mig till Kristus.

Sommaren 1968 fick jag erfara hur det kan gestalta sig när man vill bekänna Kristus inför hembygdens människor.
Jag slogs i spillror av oförstående och avundsjuka människor.
Hatvågen kom från sådana som menade sig vara Kristi sanna efterföljare. De avslöjade sig dock snart själva som glupande ulvar.

Alltsedan mitt nederlag har jag med den största frimodighet haft all anledning att bära mitt föraktade silverkors - korset som blev en stötesten för så många, men en seger för mig själv."

Ove Johnsson, 10 dec 2016.


Jag, Helene, minns när jag var nykristen i tonåren. Just detta bibelord drabbade mig starkt och jag tänkte precis så som Ove skriver; måste jag nu hänga ett kors runt halsen?
Det vågar jag inte...
Jag kunde inte försvara min tro, jag visste för lite och alla följdfrågor blev plågsamma nederlag.

Så jag tänkte, att om det inte märks att jag är kristen på mitt sätt att tala och leva, då hjälper det ju inte med ett kors... Jag bad Herren forma mig tydligt efter hans vilja, så jag skulle slippa det där halsbandet...

Många, många, långa år senare såg jag som prästvigd hur unga kollegor fick stora silverkors i prästvigningspresent.
Men... det är ju bara biskopar som bär ett sådant stort kors, tänkte jag upprört, vem tror de att de är?

Jag sa inget, men jag blev lika dömande som dem, som plågade Ove med sitt oförstående.
Och kanske lika feg...

Korset har sannerligen en synnerligen stark påverkan på oss alla!

Jag bär hans kors.


Ove avrundar sin predikoappell:

"Och jag tänker alltjämt bära mitt kors.
Genom öknars hetta och striders larm skall jag bära det ända fram till himlaporten!"

På Luciadagen, den 13 december förra året, fick vi följa Ove Johnsson till sista vilan, i Mjällby kyrka.

En väckelsepredikants röst hade tystnat.

Vi blev en sanningssägare mindre.
Men korsets tröst kvarstår.

Oves begravning i Mjällby.


Just därför var det så oerhört mäktigt att få ge honom röst igen - på en biograf dessutom!!
Ove Johnsson har predikat på Scala.

Det har jag också... alldeles omärkligt och oannonserat... för tänk hur det skulle ha sett ut:

- På lördag kväll kl 18.00 predikar Helene F Sturefelt och läser ur nåt gammalt häfte från 1974.

Inte en kotte hade kommit!
Men nu var salongen nästan halvfull!!

Naturligtvis tack vare den underbara musiken med Johannes och Lena, men utan dessa textläsningar hade det fattats något väsentligt.

Guds ord.

Folket blev mättade. Den själsliga och andliga hungern blev stillad och applåderna rungade, inte bara för oss utan även till Gud Fader själv, i det tysta...

Ove Johnsson avslutar sin text men de stolta raderna ur Psalm 88:

RÄDS EJ BEKÄNNA KRISTI NAMN
  OM VÄRLDEN DET ÄN SKYR.

DET ÄR ETT FÄSTE OCH EN HAMN
   DÅ ALLTING ANNAT FLYR. Sv Ps 88.

Så är det.

Är ni vakna?


Mycket väckelsefromma hälsningar från eder biograf-predikant

Helene Sture Scalafelt,

- korsbärare, textläsare, estradör och tjänarinna i Guds rike.
- Tänk vad man kan ha semestern till mycket...


Anne, Ove, Pernilla och Ebbot...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar