UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 9 juni 2018

VIMMELBILDER Sweden Rock



Inget finger åt Gravyard.


Det är för varmt. Jag är för trött. Så är det att vara på festival.
Men jag ska ändå ge några korta vimmelbilder från Sweden Rock Festival.

Det är fredagen den 8 juni 2018 och solen steker alla hårdrockare så in i helv… vilket ju är det många texter handlar om. Ööhhh…

Så jag inledde dagen med en het Tex-Mex tallrik och lyssnade till kyrkogårdsmusik i hettan.

Svalkande...


Graveyard gav märkligt nog en svalka i dammet- De vågade spela varierat mellan mjuk bluesrock och tyngre takter.
Man behöver inte banka livet ur trummorna för att få publiken med sig.

Den långsmale sångaren Joakim Nilsson såg ut som en övervintrare från högstadiet med sitt stripiga hår.
Fast det ingår i imagen. Kortklippt funkar inte med hårdrock.

Gravyard-fans. Långtråkigt?


Det fantastiska städteamet passerar igenom VIP-området på väg ut till festivalscenerna.
Vi bryr oss inte om vem som hänger där, men ibland blir man ändå som en tonåring igen...

Kolla! Vem är det som går där?

Är det inte... Jo... Eller?

Vänta, jag måste få av mig städhandskarna! Och var är mobilen...?


Är det inte...?

Jo, det är det.
Så barnslig man är. Låt dem vara ifred!

Jag tycker det är lika besvärligt när jag är i tjänst och offentlig person.

Vi är ju ändå bara människor! Eller? Vissa är Mer människor...


Hej, hej!


Det var tungstädat idag. Dammet yrde som en smog över området. Värmen pressar... och vi tog välbehövliga pauser för att inte pressa oss för mycket.

I backen vid 4Sound finns lite skugga av två välsignade björkar. Där satte vi oss en stund.
Trots att brandfaran är mycket stor såg vi pyroteknik spruta ut över scenen.
Det var ännu ett kyrkogårdsgäng som lekte med döden, fast här med ockulta och demoniska inslag.

Dark Funeral är inget för mig.

Det är inget för någon.

Jag blev bara ännu tröttare. De tog energi. Gav inget. Och när deras konsert var slut uppmanades vi av en förinspelad röst att "pray for sin".

Nej, jag inte om mer synd, eller inbjuder till frestelser eller umgås med mörkret. Det finns tillräckligt mycket djävulskap ändå.
Jag har mött flera av dem under dagen...

Väl framme vid scen började vårt räfsande av platsölburkar och skräp. En hängiven fan suckade lyckligt och fick ett plektrum av den stolte basisten.

Jag undrar vad han var lycklig över.

Årets tröja. Årets spelplan.


Jag konstaterar att norska deathpunkrockarna Turbonegro gjorde en mycket uppskattad spelning.

Det är konstigt, för i hårdrockssammanhang kan man få heta vadsomhelst, se ut hur som helst och skända nästan allt...

Turbonegro… Räsernegrer… Jaha. Men eftersom de inte är ute efter att vara rasistiska så är allt lugnt.

På skoj skapade de en fan-klubb där varje medlem fick hitta på sitt eget namn i klubben och lägga till sitt ortsnamn till Turbo-jugend. Och plötsligt var lyckan gjord.

En hårdrocksfamilj uppstod. Över hela världen!

Också en familj.


Kyrkan har en del att lära av hårdrockarna, tänker jag. Se till att alla får var sin jeansjacka med ett stort, vitt kors på ryggen och namnet JESUS.
Låt alla sedan brodera sitt nya dopnamn på bröstfickan och sin kommuntillhörighet längst bak.

Skapa en synlig gemenskap!

Fast egentligen räcker det med ögonen...

Om du har mött en kristen människa som har Jesus i hjärtat, så syns det i blicken. Det är någon mer som är hemma där... Gud själv.

Det är otroligt fint!

Och då behövs ingen kyrkogårdsmusik utan snarare lovsång till himmelen!!

Prisa Gud i himmelen!



I dammet. För rocken. I tid och evighet,

- eder bloggerska i vimmlet,

Helene Sture Kyrkogårdsfelt… som bara orkade höra farbror Ozzy i bakgrunden innan det var dags att åka hem och sova kudden.

God natt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar