SWEDEN ROCK på NATIONALDAGEN

Nationaldagsrock.

Du gamla, du fria, du unga rockfestival i Sölvesborgs kommun!

- We built this city on rock'n'roll!

Jodå, i 20 års tid har gräsbackarna vid Norje (observera stavningen) havsbad byggt upp detta jättelika festivalområde för 33.000 hårdrockare i början av juni.

Idag sammanföll festivalstarten med Sveriges nationaldag. Vilken folkfest! Med många nationaliteter.

Sölvesborg välkomnar alla musikälskare.

Inget folk var kvar i stan - jo, en pensionärskör och fiskedamm för de minsta - för alla var ute på Rocken.

Följ med mig i min cykelkorg så cyklar vid de 11 kilometrarna längs Listerlandets bördiga åkrar.
Bilköerna började utanför stan... Med vinden i ryggen susade jag förbi de krypkörande husvagnsbilarna med hårdrocksfart.

Alla fastnade i poliskontrollen vid smidesfabriken. Bra. Körkort gäller. Alltid.

Se upp!

Nytt för i år var en snygg entréportal vid restauranten.
Där samlades alla körsångare i popkören JOYVOICE från Olofström, Bromölla och Sölvesborg.
Vår fantastiska körledare Katti Göransson har lett oss igenom ett rockmedley, som vi nu värmde upp festivalpubliken med.

Vi började naturligtvis mycket bibliskt och bra med "Highway to hell" - Bred är den väg som leder till fördärvet, säger Jesus i Bergspredikan.

Fast jag smög runt och filmade och sjöng min lovsång till "heaven" istället. Så gör jag.

"Burn with me, heaven's on fire"... Jodå. Vi har plågats av värme i över en månads tid. Hela maj månad blommade över rekordfort och inget regn har kommit i Blekinge sedan Valborg...

Joyvoice på Sweden Rock.

Det är så torrt i markerna att var enda liten fimp som kastas är en potentiell brand. Och överallt på festivalområdet dammade det torra gräset i luften så ögonen grusades.

Joyvoice sjunger till förinspelad musik och så avrundade vi det med nationalsången. Fint.
Från kullarna ser man visserligen inga fjällhöga toppar, men väl hela Ryssbergets skogbeklädda ås.

Och ingen politik är inblandad i festivalen - den tronar inte på några minnen från fornstora da'r, men många minns fortfarande starten i just Olofström och sedan några år i Karlshamn.
För övrigt har kommunalrådet Helene Björklund tecknat ett avtal som garanterar SRF's plats i Norje ytterligare tio år till.

Hardrock-halleluja!

Det gräsdammar.

Det är en speciell känsla att åter igen gå in genom portarna, kroppvisiterad och väskblottad, för att stå där på höjden och blicka ut över området.

Det mullrade vackert från lilla scen, Stage 4 you. Jag släntrade dit.
Det growlades och hamrades från bas och trummor riktigt trevligt så här på eftermiddagen. Men på scen stod bara några pojkar...

Vad är detta?

Barnarbete?

Three Fingers Dead.

THREE FINGERS DEAD visade sig vara fem killar, knappt konfirmerade, säkert bara 13-14 år!
Vilket ös! Vilken attityd!
Och alla de vuxna lät sig kommenderas i "ööööh" och "yeääääh" med en liten dansande "mosh" i mitten.
Sångaren blev uppmuntrad och tog publikkontakt igen. Alla var med. Alla ville väl. Alla har vi varit små. Även AC DC.

Så när denna initiala konsert var slut prövade pojkarna att verkligen bete sig hårdrocksmässigt och kastade iväg saker över publiken
Men trummisens trumstockar for som vassa pilar - det var ren tur att inte någon blev enögd - och de små plektrumen blåste tillbaka rakt i ansikte på sångaren...

EEehhh…. Det är inte lätt att vara tuff!

Vad månde det bliva?

Men hårdrockarproffset från Wacken i Tyskland var imponerad.

Vi också.

Lägg detta namn på minnet. De tre döda fingrarna. Three Dead Fingers.

Men själva hade de alla i behåll, vad spelade de annars med? Imponerande hur som helst var det.

Proffsfestivalare från Wacken.

Hårdrocken skall vara hård. Motbjudande. Bjuda motstånd mot etablissemanget. Mot mjuka barn och tjatiga föräldrar.
Men det börjar bli svårt nu, för nu ser man både barnvagnar och småglin med hörselkåpor släpas runt av sina rockiga målsmän.

För att inte tala om Mjällby PRO som står och säljer korv vid nedgången till bussarna!!
Jag vill inte har mormor och farfar här!!! Om de inte har vett att klä ut sig i svarta nitkläder och digga musiken, så får de åka hem!
Och spela dragspel med det andra PRO-gänget som var på torget...

Det blir så svårt att vara hård och motståndare till allt när snälla människor omger en.

Och inget får man höra heller.

SRF är ju fyra dagars Äntligen, när man får släppa sina masker och kostymer och vara som folk igen. Lukta svett och dricka öl. Skräna och prata för högt om ingenting. Banktjänstemän som taggar ned och förskolefröknar som får skrika ut sin trötthet över alla barn som kräver uppassning.
För att inte tala om kyrkans folk...

Alla måste få koppla aaaav! Eller hur!

Spänningsförlösas.

Skratta och gråta, skrika och growla, tills pressen släpper.

Det här skulle psykiatrin kunna skriva ut på recept. SRF anbefalles...

Myskläder.

Hur många tusen var vi samlade vid Sweden Stage?

Fler biljetter än någonsin är släppta. 35.000 närmare bestämt. Det räcker så. Väx inte mer.

Festivalledningen genom Ronny Svensson hälsade välkommen på klingande svenska - inte ett ord engelska - för det är ju Sviiiden Rock - inte fjäsk på engelska eller tyska - att nu ska vi rocka och ha kul, drick varannan vatten och ta hand om varandra, så blir det igen världens bästa festival!

Absolut.

Och äta salami-chips. Korv-Tjipps. Det är det senaste. Fråga hornmannen här:

Hårda salami-chips.

Och så kom en kör upp på scen och sjöng nationalsången, ackompanjerad av folkmusiktoner, tills Astral Doors distade gitarrer tog över - då!

- Jag vet att du är och du blir vad du var, ja jag vill leva, jag vill dööö i Norden!

Det är roligt för norrmän och danskar att höra detta. Vi kramar verkligen om varandra.
Fast då var ju hela Norden svenskt... Det har vi glömt nu.

Vi var några stycken.

Nationaliteter och gränser är viktiga, precis som min lägenhet har sina gränser.
Men just nu får alla plats, och Sweden Rock Festival är ett fantastiskt bevis på hur gott människor kan leva tillsammans när alla är överens om förutsättningarna och respekterar det.

Rock on!

I godhetens namn. God Bless You.

Tog det slut nu?

Bilköerna ringlade sig fortfarande kilometerlånga när jag cyklade hem. Nu går ju den nya E22 strax intill, men tänk innan den fanns, vilket fruktansvärt trafiktryck det var på den lilla Norje-vägen!

Highway förbi Sweden Rock. Det är den lilla, smala vägen som gäller fram till paradiset...

Tack alla poliser, väktare och publikvärdar för att ni håller så god kontroll på allt, medan vi släpper kontrollen...

Sakta, sakta.

Hårdrocks-cyklisten Helene Sture Fingerfelt,

- som älskar Sverige, hårdrock, människor och Jesus och allemansrätten och vår svenska frihet och demokratin som vi måste värna och träd och distade gitarrer.

Och den här lilla flaggan.

Ett enkelt och enfaldigt HURRA.