UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 4 mars 2018

MELODIFESTIVAL KRISTIANSTAD

Mello, Mello!


Tjohoo! Här kommer vi!
Nu lämnar vi allvaret och ger oss hän åt glitter och glamour!

Kristianstad i Skånes hjärta fylldes av festivalsugna människor som strömmade till Arenan.

Deras handbollslag har orange som sin färg - vilket sammanträffande att även Melodifestivalen valt denna apelsinkulör.

Fast hemma hos mig är det violett som gäller, det är ju fastetid...
Kyrkoåret och underhållningsvärlden är inte tajmade. Och jag slits mellan världarna, som vanligt.

Följ med Sturella på hennes bitterljuva analys av detta spektakel.
Fabolous Freddy får en elak konkurrent av mitt alter ego.

Det är med tveksamhet som jag sätter etiketten "kultur" på detta inlägg...

Glitter-Freddy.



Vi möttes av idel glada paljettmänniskor med fjäderboor runt halsen. Alla ville ha roligt.
Foajén var fylld av profitsugna företag som delade ut gratis matkassar, resor, fruktsallader och otäcka små läskedrycksburkar. Och tjippspåsar...

Inne på arenan fylldes läktarna med folk och vi bänkade/ stolade oss på bakre vänster parkett.

Fast ärligt talat; det har varit många återbud, ty Sveriges Television klämmer ut ur musiktuben även det som inte finns... Så intressant är det nämligen inte med "mello". Och därmed blevo biljetterna allt billigare.

Stolad. Bänkad.


Hur som helst, jag är ju van vid att vara med i TV... och tycker att det mest spännande är tekniken bakom, med kameraåkningar och samspelet mellan ljud och ljus.

Den lilla översiktskameran åker högt uppe på en lina över publikhavet.

Den kamera som glider över folkets ansikten sitter på en jättearm, som likt en dinosauriehals som kommer dykande mot en...
Jag viftade desperat mot den med min grönsvarta boa från Melodifestivalen 2010, då en av deltävlingarna gick i Karlskrona.
Tro inte att Sturella har samma färg på fjädrarna som alla andra...

Den tredje kameratekniken utgörs av den bärbara axelkameran, där kameramannen skickligt springer baklänges för att fånga in David Lindgrens entré i korridoren.

Kamera-monster.


En "rolig man" värmde upp oss i publiken en dryg halvtimme innan, med lite musiktävlingar och annat putslustigt. Sånt har vi inte i kyrkan... Skulle vi behöva det? - - -

Produktionsteknikern gav instruktioner hur en TV-publik beter sig.
Framför allt ska man jubla... högt. Högre.

- Ännu högre kan ni!!

- AAahahahahahah...

Höööögre!


- Så ja. Och så viftar ni med ballongerna. Så här. Inte med hela armen... utan bara med handleden. Öva, nu!

Oj vad vi viftade. Proffsballongviftade.

- Och när Felix ballad kommer, då är ni tysta. Och släcker ned alla blinkande hattar och mojänger.
Och när David säger "text och musik..." då jublar ni. Högt! Visa att ni är den bästa publiken Kristianstad!

- Och så tränar vi på nedräkningen - Tre - Två - Ett:
- NU KÖÖÖR VI!!

Körigt.


Nu började jag känna mig obekväm.

Jag som älskar ord och själv är hemmapoet och smygförfattare, undrar varför det krävs fyra personer att hitta på texter som "yeeh yeeh yeeh" och "oh la la"... ?!

Melodifestivalen är en svår tävling...


Vågen.


Sa jag "melodi"?

Nja, musiken är inte särskilt viktig för det finns inga musiker på scen, inget band och ingen orkester - som det gjorde "förr".
Artisterna kommer in och sjunger till redan inspelad bakgrundsmusik, eller mimar... Det vet vi ju, men det blev så tydligt.

Det som är viktigt är dansarna och ljuset. Utan det, hade det blivit... bara melodin med sin text som fått stå där ensam... utan fart och fläkt.

Välkomna till Ljus-och-Dans-festivalen. Med fläkt.

Och pyroteknik.

Det pyr.


Försök vara lite snäll nu.

Polska Margret gjorde ett snyggt partynummer med "In my cabana". Där skulle jag vilja vara och dricka ananasjuice och dansa med någon läckerbit...

Hon duellerade mot Moncho som lattjade runt med låten "Cuba libre".
Latinovibbar mot exotiska stränder.

Vad vill vi ska representera Sverige?

Snyggt.


Vad menar du nu?

För en stund glömde vi alla bort att detta är en tävling för att få fram ett bidrag till Europa från Sverige. Låtarna i sig själv förnöjer för stunden.

I så fall längtar jag efter Kalle Moreaus och Orsa spelmän.

Deras "Dröm" passade min smak - och det går att dansa cirkeldans till deras låt!

Sturella är gammaldags. Hon vill höra ukrainska låtar från Ukraina, och grekiska låtar från Grekland - med nytänkande och modernt komp - inte att alla mixar allt.


Jag drömmer om er!


Jag försökte vifta lite med apelsinballongen för att hitta inspirationen.
Nu kom nästa duell, mellan Renaida och Olivia. Fler tjejer till finalen vill vi ha!

Renaida är verkligen läcker med sin proffsiga utstrålning och "All the feels". Vi träffade hennes mamma back-stage - hon var omåttligt stolt över sin dotter att hon verkligen gick till finalen.

Grattis!

Olivias små gröna bakgrundsdansare var roliga - med var det grodor?

Små grodorna...


Nu släcktes alla lampor ned. Felix kom in på scen. Det var sorligt.
Ty han berättar ju om att det var slut med flickvännen. En sådan låt tillhör tonårsrummets gråtavdelning, viktig som bearbetning - men absolut inte i en melodifestivaltävling.

Och absolut inte som ett bidrag vidare ut i Europa! Dagbokslåtar är pinsamma.

Sturella var mycket upprörd å den före detta flickvännens sida. Hur känner hon för att bli omskriven och utsjungen på detta vis? Obehagligt.

Eller har hon kanske gett sitt samtycke? - - -

Trist!
 
 

Här är en bättre bild "back stage" på sötaste Felix.
Olivia står till vänster med långt blont hår och blir också intervjuad.

Trist att ingen kunde bjuda på autografer. Det hade gett mersmak till de unga fansen.
Nu togs tiden till att svara på de djupsinniga frågorna:

- Hur känns det?
- Varför gick det som det gick tror du?


Flickornas Felix.
 

Kontrasten blev stor när tuffa Mimi Werner kom in med sina trum-batterister. Riktigt läckert! Så ska det låta.

"Songburning" låg rätt i stil och attityd.

Brinn för musiken!

Glöd av sången!

Håll rytmen! Gillar. Röstar.

Äntligen fick vi upp några musiker på scen.

Kvinnor slår på trumman.



Sen kom äntligen min favorit - danslärarinnan Sigrid Bernsson, som vunnit Let's dance två gånger, och som nu både dansar och sjunger.

Jag känner inte "Patrick Swayze" och jag missade filmen "Dirty Dancing" men hennes hyllning gillade jag! Personligt, men inte privat.

Jag vinkade lite med boan när dinosauriekameraarmen kom åkande. Såg du det?

Jag - en amatörfottograff.


Sigrid var i duell med ännu en latinolåt, lite tjatigt... Mendez var tillbaka från sitt hemland Chile och ville ge Sverige lite hetta.
Jodå, det är ju minusgrader ute, men "Everyday" kändes seg och redan sjungen för länge sen.

Min besvikelse var stor när han slog ut gulsöta Sigrid.
Luften gick ur min ballong och fjädrarna kliade.

För att inte tala om peruken...

Cleopatra.


- Varför har du peruk på dig?
- För att jag inte vill bli igenkänd.
Kaon
- Men du syns ju mer med den på...
- Jo, det har du kanske rätt i... men det är ingen risk att någon skulle våga komma fram och tacka för ett dop eller begravning jag haft om jag har den här Cleopatraperuken på mig...

Offentlighetens pris. Det gäller att skydda sig!

Mer glitter!!

Kanon!


Freddys glitterkanon var rolig.

Han berättade att han varit lite mobbad där han växte upp. Han fick inte vara sig själv. Utom en gång om året då det var Melodifestival. Då kunde han leva ut!
Och nu står han för det.

Självklart. Det finns inget som gör mig så upprörd som när barn och tonåringar trakasserar varann och påpekar minsta avvikelse!! Rädslan och grymheten vet inga gränser ibland.

Hur kan man vara rädd för paljetter och glada färger?

Man får glittra för glittrets egen skull. Det behöver inte finnas någon anledning, bara det inte är grått och tråkigt.
Bara det inte är aska och fastetid. Bara vi håller karusellen igång och jublar högre.

Åt vad då?

Jag slets mellan allvar och ytlighet.

Och behovet BÅDE av askes OCH glamour.

Behov.



Jag - en jazzälskande hårdrocks-ukulele-spelande rock-mormor - hur hamnade jag i detta kommersiella jippo??

- Alltså jag äääälskar er... !!

Alla älskar alla och alla gör allt för att synas. När man syns, älskar man varann ännu mer.

Artisterna - de som inte har något att sjunga om - älskar publiken mest, för utan dem är de verkligen iiiiingenting. Oh la la, yeeh yeeh.

Publiken - de som inte har något eget liv - ääääälskar att vara där kändisarna är, för då kanske det stänker lite kändisskap på dem, och då känns det som om man lever mer.... liksom.

Åhh vad vi tjoade och jublade för att få känna att vi riktigt fanns till, på riktigt.
Jag nästan slet sönder min boa. Jag visste inte säkert på vilket sätt jag ville finnas...

Underbart pinsamt. Plågsamt härligt.

Underbart plågsamt.


Det är fred i Sverige. Dagen innan träffade jag en av mina syriska vänner. Kontrasten kunde inte varit större. Vi gick förbi "mello-symbolen" på stora torget i Kristianstad.

Är det inte så här alla människor vill göra om de bara kunde? Roa sig och ha det gott? Inte strida och lida och dö i ett meningslöst krig?

Eller så vill de ha sin tid till att diskutera politik, filosofi och religion i demokratisk harmoni?

- Hur kan ni hålla på med den här kommersiella musiken i så många veckor? Är det denna kultur som håller ihop ert land?

Jag kunde inte svara... Vad skulle du ha sagt?

Mello-di-kryss i Kristianstad.


- Men vi har ju också Melodikrysset på lördagarna med Anders Eldeman...

Suck.

Glittret fastnar i halsen, eller håret, och jag undrar hur lång tid det tar innan allt krackelerar?
Olivias låttitel stannar kvar; "Never learn".

När strålkastarna släcktes gick alla därifrån. Några försökte få fatt i autografer men arena-personalen ville hem. Och de kanske skulle dammsuga upp alla glitter-plats-flingor.

Maskeraden var över. Gemenskapen var slut. Var och en skulle hem till sig och sitt.
Förströelsen var redan glömd.

Tack ska ni ha ändå.


Det var skönt att gå till kyrkan idag. Vilken kontrast! Ingen behöver mana fram någon stämning. Det är som det är.

Inga kameror glider över huvudet, ingen betraktar den andre.

Och gemenskapen bygger på något mycket större - Guds närvaro genom sin Helige Ande.

Bön, Bibelläsning och lovsång knöt ihop oss, och våra hjärtan slog i takt - utan förinspelad bakgrundsmusik.

När välsignelsen var läst, var samhörigheten större än någonsin! Här finns en berättelse som berör och fördjupar den mänskliga samvaron - även då alla gått hem.

Jesus älskar dig.


Yta och djup. Glitter och allvar.

Jag behöver dem båda. Men var och en i sin proportion.

Nu ska jag öva in Jonas Gardells låt - Det finns en väg - som är en riktig psalm!


Glittriga fastetidshälsningar till er alla!

Helene Sture Fjäderboafelt,

- musikslukare och festivalbesökare.


Färdigkört.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar