UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 5 mars 2018

DAVIDS FEM STENAR - GOLIAT FÖLL

Vilken styrka har du?


Goliat var fruktansvärt stor och stark. Och David en liten ljushylt herdepojke.
Den ene hade en stor krigshär bakom sig, den andre en skock får... och ett folk som var livrädda.

Men så böjde han sig ned och plockade upp några stenar...

Nu lämnar vi helgens melodifestivaljippo och går in i det som är betydligt mer bestående - Guds eget ord till oss.

Följ med till slätten där Israels folk mötte de mäktiga filistéerna.
Frågan är vem som är stark, och vem som är svag. När Bibeln berättar om det som en gång hände, finns det ofta en dimension till, som vi inte alltid ser.

Terebintdalen i Israel idag.


Jag bildsätter med foton från Terebintdalen i södra Israel, där filistéerna ställde upp sin armé vid ena berget och israeliterna vid det andra berget.

Vi befinner oss 3000 år tillbaka i tiden, men fotona är knappt ett år gamla...

Texten finns att läsa i 1 Samuelsboken kapitel 16-17.

Och mitt inlägg är inspirerat av predikan igår i Listerkyrkan EFS, då pastor David Castor gästade Hällevik. Tack!

Också en David.


Filistéerna var ett storvuxet folk, likt jättarna vid Ryssberget här på Listerlandet! Våra blekingska stormän var kanske germaner - det tyska ordet för "jätte" är "riese" = Ryssberget/ Jättarnas berg (inte ryssarna!).

Nåväl, denne Goliat var skräckinjagande i sin storlek och kom nu allt närmare den israeliska hären. Sköldbäraren gick framför honom.
Det märkliga var att lille David inte brydde sig så mycket om honom. Han hade något viktigare att göra nere vid bäcken.

DAVID TOG EN KÄPP, VALDE UT FEM SLÄTA STENAR I BÄCKEN OCH STOPPADE DEM I SIN HERDEVÄSKA.
MED SLUNGAN I HAND GICK HAN EMOT FILISÉEN. 1 Sam 17:40.

Fel rustad. Rätt rustad.
 

Nu börjar den psykologiska krigsföringen, men härskarteknikens alla hånfullheter.

NÄR FILISTÉEN FICK SYN PÅ DAVID FNÖS HAN FÖRAKTFULLT MOT HONOM - DET VAR JU BARA EN UNG POJKE, LJUSHYLT OCH VACKER.

- TROR DU ATT JAG ÄR EN HUND, EFTERSOM DU KOMMER EMOT MIG MED KÄPPAR? FRÅGADE HAN.

Och så nederkallade han sina gudars förbannelse över David.
Lägg märke till ordet "hund", detta skällsord (ha!). Nu dyker det upp igen, liksom vid mötet med den kanaaneiska kvinnan som sa:
- Hundarna äter ju smulorna från sina herrars bord.
(Se inlägget från 25 feb "Kvinnan, demonen och Jesus).


Bara en pojke.
 

- KOM HIT, SÅ SKALL JAG GE DIN KROPP ÅT HIMMELENS FÅGLAR...

Goliat är stor i orden. Stor i kroppen. Och grov i sin skrämselpropaganda.
Men liten till både ande och själ.
Hur i all sin dar skulle David ha en chans mot honom? Vi lyssnar vidare på dialogen där nere i Terebintdalen:

- DU KOMMER EMOT MIG MED SVÄRD OCH SPJUT OCH SABEL.
JAG GÅR EMOT DIG I HERREN SEBAOTS NAMN, HANS SOM ÄR ISRAELS HÄRARS GUD OCH SOM DU HAR SMÄDAT.

IDAG SKALL HERREN UTLÄMNA DIG ÅT MIG OCH JAG SKALL FÄLLA DIG TILL MARKEN OCH HUGGA HUVUDET AV DIG...

Hugg.



Det är inte bara en ordstrid eller ett kommande fältslag vi får ta del av. Inte heller en strid mellan gammal och ung, mellan en vuxen man och en pojkvasker.

Inte heller är det så att vi ska få bevittna om hur den svage besegrar den starke. Nej, här är något annat på gång.

Det är framför allt en strid mellan gudar.

Avgudarna mot Levande Gud. Baal och Molok mot Herren Sebaot.

Bakom dem står en här som är segerviss, och en här som fruktar att de redan förlorat. Till det yttre ja, men nu är det andra makter som strider genom dessa båda män.

Ingen krigshär. Turister.
 

Det som David sedan säger blir nu en särskild hälsning till alla som ondgör sig över "alla krig i Gamla Testamentet".
Ja, tiden var både grym och krigisk, men poängen är att Gud genom sitt folk bryter våldet, bit för bit, öga för öga, tand för tand. Vendettorna stoppas. Våldet minskas. Mänskoliv sparas.

Hur då?

Genom list, genom klok strategi och framför allt genom att Herren är med sitt folk.

DAVID SA:
- SÅ SKALL HELA VÄRLDEN FÖRSTÅ ATT ISRAEL HAR EN GUD, OCH ALLA HÄR SKALL INSE ATT DET ÄR INTE MED SVÄRD OCH SPJUT SOM HERREN GER SEGER.

HAN RÅDER ÖVER KRIGET, OCH HAN HAR GETT ER I VÅRT VÅLD.

Nära.


Jätten Goliat kommer allt närmare. Han har vunnit många segrar förut, det här kan inte bli särskilt svårt.
Men detta slag liknar ingenting annat.

Den lille parveln sprang med snabba steg fram emot hären för att möta honom.
Han tänkte göra som han alltid gjort då lejon och björn hotat hans fårflock - driva bort dem med den enkla teknik han behärskade så väl.

HAN STACK HANDEN I VÄSKAN OCH TOG UPP EN STEN, SKÖT IVÄG DEN MED SLUNGAN OCH TRÄFFADE FILISTÉEN SÅ ATT STENEN TRÄNGDE IN I PANNAN OCH HAN FÖLL FRAMSTUPA PÅ MARKEN.

Filistéen föll av sten.

Sten fällde filisté.

Jag leker med eventuella tidningsrubriker...

Sten fällde filisté.



Vad hände sedan?

Naturligtvis flydde Goliats här nu när deras store hjälte låg slagen.
Och israeliterna förföljde dem med ett härskri och jagade dem ända dit där vägen går till Gat, och ända till Ekrons portar.
De plundrade deras läger och David tog Goliats huvud med till Jerusalem. Men hans vapen lade David i sitt tält.


En annan David, vår predikant för dagen, med efternamnet Castor, lyfte fram vikten av att vara väl förberedd.

- Varför plockade han med sig fem stenar? Om han litade på Gud skulle det väl räckt med en enda sten?

När en siffra nämns i Bibeln vill den alltid säga något mer, bortom sig själv. Det är en symbol som här troligen handlar om "Guds nåd", och om att vara väl förberedd.

Jag satt och tänkte på "de fem fåvitska jungfrurna", eller som det heter idag "de förståndiga och de oförståndiga flickorna".
Fem av dem hade tillräckligt med olja för att vänta på brudgummen, medan de fem andra inte hade brytt sig om att förbereda sina oljelampor.

Fem. Fem.


Pastor Castor predikade klokt över hur mycket lättare ett problem övervinns när man är väl förberedd.
Dock inte så att Gud inte är med oss om vi missat något, men det blir så mycket enklare när vi själva är redo.

För oss kristna kan de fem stenarna symbolisera våra fem B.n:

- att läsa Bibelordet,
- att dela Brödsbrytelsen, alltså den heliga nattvarden,
- att leva i församlingsgemenskapen, i Brödragemenskapen,
- och att Be.

Den femte "stenen" får var och en själv tänka ut vad det kan vara.
- Du vet själv på vilket sätt du behöver rustas, sa David Castor, kanske genom att gå på bibelskola, genom att öka ditt självförtroende, och så vidare.

Kärlekens stenar.



- Vår kyrkas "Goliat" är alla de som försöker förminska oss, sa vår David, de som påtalar brister och minskande skaror. Men vi är starka! Vi har ju Gud på vår sida! Vad har vi då att frukta?

Men vi lever som om vi inte trodde det... Vi står där och skakar och blir beklämda av motståndet.

- Hur många stenar har du då i din andliga ränsel? Är du väl förberedd med kunskap, argument och kärleksfull inbjudan till vår gemenskap?

Jag minns mitt allra första vittnesbörd som tonåring. Jag ville så gärna berätta för min bästis Birgitta vilken glädje jag funnit i bibelläsningen. Jag skulle visa henne, men hittade inte versen.
- Din Gud tycks inte vara med dig, sa hon sarkastiskt.

Det var ett sådant nederlag! Jag hade verkligen inga "stenar" i min väska, inte ens något grus...

Så, vad lär vi oss då av allt detta?

Striden är Herrens.


Det är inte den svages seger över den starke.
Det är först och främst Guds seger över ondskan.

Vi ska inte stirra oss blinda på det yttre. Se till att förbereda dig andligt, och besegra motståndet i bön.

TY STRIDEN ÄR HERRENS. 1 Sam 17:47.

JHWH syns på kartan över Israel!
 

Och med detta sagt, och nu skrivet, gick jag bort till ljusbäraren och tände ett ljus för mina syriska vänner, särskilt för honom som lämnat islam och nu är ateist... och över sig att börja tänka själv.
- Men det är svårt... jag är i ett tomrum... och tillhör ingen...

Käre himmelske Far,

Hjälp oss att minska våldet i vår värld.
Kom med fred till Syrien.
Låt en enkel pojke träda med lösningen på alla de inbördes stridigheter som ruinerar landet.

Jesus Kristus, var med alla dem som omprövar sin livsåskådning.
Tack för att Du vandrar med, även i ingenmanslandets tomhet.

Helige Ande, rusta oss alla med de "stenar" du ser att vi behöver.
Framför allt ber jag om kärlekens sten...

Amen.

Bön för fred.


Eder predikobloggerska,

Helene Sture Stenfelt,

- med tack till David Castor och med längtan tillbaka till det heliga landet.
- Shalom!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar