UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 25 november 2017

LÅT-GÅ-SÖNDAGEN

Låt-Gå-klotter.


Några turister satt på Öresundståget med stora resväskor. De hade varit söderut och var nu på väg hem igen, till Karlskrona.
Ute var det novemberkallt och regnigt.

Det är höst.

Men de var ändå osäkra på vilken årstid det var, för de såg adventsstjärnor i en del fönster och kvällstidningarna basunerade ut näringsidkarnas Black Friday.

- Är det jul redan?
- Eller är det påsk? Långfredag...?

Det var ett förvirrat samtal i tågkupén.

Förvirrat.


Vi lever i en nervös tidsanda. Den har blivit mycket infantil. Omedelbar tillfredsställelse. Allt nu. Genast.

Var finns det mogna väntandet? Att ta en sak i sänder. Lugna sig.

Handelsfolket föregriper julhandeln genom att förlägga denna köp-fredag intill helgen som heter Domsöndagen.
De vill ha svarta siffror i bokföringen, inte röda. Det hade jag också velat om jag varit köpman.

Men nu är jag inte det, inte heller konsument, utan starkt kritisk till detta förut-tag.
Jag vill inte köpa något alls.

Det var skönt att befinna sig inne i kyrkan, närmare bestämt Trefaldighetskyrkan i Karlskrona.


Öppen kyrka. Varje dag 10-19.
 

- Det är Låt-Gå-Söndagen på söndag.
- ?? !!

Nej, jag bara skojar. Men det känns så. Både samhälle och kyrka tycks ha raderat bort detta faktum att det finns en dom (uttalas "doom"), alltså ett tillfälle då vi får rannsaka våra sinnen och gärningar.

Det finns en fiende till det som är gott. Men det begreppet har vi också raderat ut, i den fromma sekulariserade förhoppningen att det moderna samhället kunde utbilda bort allt vad skuld och motsatser heter.

Allt går bra. Alla ska med. Mångfalden är bra, hur splittrande den än är. Inget är fel. Allt är rätt.
Och blir det likväl fel, är den personen ett offer. För omständigheterna.

Det är en mycket farlig utveckling vi ser.

När vår kristna tro talar om "skuld och skam" så är det inget påhitt. Det är en djupt upplevd verklighet som hör ihop med vår inre kompass.

Kompass? Vart ska du?


Just nu upplever vi ett kvinnouppror utan dess motsats världen över, genom #meToo kampanjen, där kvinnor världen över äntligen kan bryta tystandens förtryck och våga tala om de trakasserier och sexuella övergrepp de varit med om.

Den ena yrkesgruppen efter den andra höjer nu sin röst - kulturfolket, mediafolket och nu i förrgår även kvinnorna i svenskakyrkan, under hashtaggen  #vardeljus.

Det är ett rama-skri som går genom tillvaron, där ärkebiskop Antje själv har upplevt närgångna män.
Hon säger:

- Vi alla ser att det är nog nu. Tystnaden behöver brytas, skammen behöver placeras där den hör hemma. Den är inte vår att bära på.

Det är sannerligen en helig vrede vi nu upplever.
Men å andra sidan är väl ÄB själv en del av den struktur som gjort det möjligt att män inom kyrkan - både kyrkoherdar och förtroendevalda - kunna fortsätta sitt tafsande?!

Är det en Låt-Gå-mentalitet vi ser? Feghet? Aningslöshet?

Oj vad tiden går! Är det inte 2017?



Ett exempel från en av de 382 kvinnornas vittnesbörd:

"En man i den församling jag arbetade i begick övergrepp mot mig. Jag bad min kyrkoherde om stöd. Den manliga kyrkoherden sade:
- Nej, vi ska inte s äga något utåt. Det här får du hantera själv. Tänk på församlingsbon och hans framtid."

Män håller med män. Förövaren skyddas och tas ifrån ansvar.
Det oskyldiga offret får bära skammen. Och skulden. Trots att det inte tillhör oss!

Låt gå. Låt stå...

Nej - låt bli!!

Blottare.


När Gud skapade människan gav han oss ett ansvar. När de hade brutit mot hans bud i Edens lustgård utbrister Herren Gud:

- Var är du? Vad har du gjort??

Bibeln är mycket tydlig med att visa att varje människa har ett ansvar för sina handlingar. Ingen kan skylla ifrån sig. Inte Adam på Eva. Inte Kain på Abel.

Inte våldtäktsmannen på offret.

Eller som Malcolm Kyeyune skriver på kvartal.se:

- Den som glömt att grundläggande konflikter faktiskt finns, kommer därmed att förminska sin motståndare och tro att han är ett passivt offer.

Nästan omärkligt sker förskjutningarna i positionerna vad vi upplever som försvarbart.

- En kvinna som vill leva i ett jämställt samhälle och en man som vill bevara gamla könsroller är i en existentiell konflikt med varandra.
Deras olika anspråk på att få leva s om människor utesluter varandra, skriver Malcolm Kyeyune.
Själva existensen av en frigjord kvinna är negationen av den traditionelle patriarkens livsrum, och vice versa.

- Ett av dessa anspråk måste förintas för att det andra skall kunna uppfyllas.

Konflikten är uppenbar, men vi har inte längre ord för det, eftersom vi tagit bort dessa viktiga begrepp "ansvar och skuld".

Har inga ord...



Det är höst. Det är mörkt, mentalt mörkt just nu i mansrollens haveri.
Det hjälper inte att vi tänder adventsstjärnorna för tidigt eller shoppar loss på Black Friday.
Verkligheten kommer ifatt oss när vi släckt lampan.

Jag vill låta NOVEMBER mellan Allhelgona och Advent vara en tid just för eftertanke.

Det är så viktigt för mig att få ta tid till allvaret. Kyrkoåret med sina bibelläsningar hjälper mig - såvida prästen inte sneddar och tar bort udden i dessa liberalteologiska tider av inre sekularisering.

Profeten Amos säger:

JA, DEN TID KOMMER, SÄGER HERREN GUD,
   DÅ JAG SÄNDER HUNGER ÖVER LANDET - INTE HUNGER EFTER BRÖD,
      INTE TÖRST EFTER VATTEN,
         UTAN EFTER ATT HÖRA HERRENS ORD.

DÅ SKALL DE IRRA FRÅN NORR TILL ÖSTER
   OCH SÖKA EFTER HERRENS ORD,
      MEN DE SKALL INTE FINNA DET.
         Amos kap 8:10-12

Guds ord till alla.


Är vi där nu? Irrar vi från norr till öster för att finna ord som ger mening?
Har vi slutat värdera det som händer och låter det passera, med ett "humm" och ett "aom"?

Låt-gå-tankarna kommer från öster. De värderingsfria meditationerna driver på utvecklingen. Eller avvecklingen, vilket du vill.

Jag längtar efter en renovering av vårt sätt att tänka. Tillbaka till källorna.
Jag är så tacksam för min Bibel, för det allvarsord som finns där - och för den upprättelse som Gud visar sida efter sida!
Upprättelse av den förtryckte och konsekvens för den som förtrycker.

Nej, det är inte Låt-Gå-Söndagen imorgon. Det är Domssöndagen!

Och ordet "dom" har två betydelser:
- dom = fördömelse av den som rövat, skändat och skadat,
- frikännande = av den som oskyldigt råkat ut för förövaren.

Gud vet. Gud dömer inte som vi människor gör. Gud har hela bilden klar för sig.

Och Herren ser varje man som tafsat, trakasserat och våldfört sig på någon annan människa.
Du kommer att få ta konsekvenserna av dina handlingar.

Sprucket hjärta.


Jag förväntar mig en kollektiv omvändelse hos alla de män som har mod att erkänna sina kränkningar.
Jag förväntar mig förlåtelse och gottgörelse av stora mått!

Försoning är möjlig.

Men först efter att vi avslöjar vår egen blindhet och återfår ansvarskänslan och att vi inser att godheten har en fiende. Just nu kan vi kalla den för Respektlöshet. Eller egoism.

Jag avslutar detta inlägg med några ord ur den bön som #vardeljus publicerat:

Varde ljus.


Gud! Du skapade kvinnan till din avbild.
Den som kränker henne, kränker dig.
Den som inte hör hennes nej, hör inte heller dig.
Den som struntar i hennes gränser, struntar även i dina.
Den som förnekar hennes sorg och vrede över övergreppet, förnekar dig.

Gud! Låt ljuset komma och hjälp oss att skilja ljuset från mörkret.
Låt kraften från de kvinnor som berättar skölja fram som ett reningsbad-
Sprid kvinnornas mod, vi behöver det!
Blås bort dimridåer, tunna bortförklaringar och feghet.

Amen.

En stjärna tänds.


Hoppfulla hälsningar från Helene Sture Låtgåfelt,

- tågresenär och predikant, som ständigt hungrar efter Guds ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar