UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 26 november 2017

HJORTEN OCH JÄGAREN

Hjortskinn?


Att jaga eller bli jagad.
Det ena hetsar, det andra skrämmer. Båda får en adrenalinkick för att klara situationen.

Jag gick från gatuvimlet in i kyrkan för att vila mig lite. Kioskens tidningsrubriker lockade till mer läsning av efterdyningarna av #meToo. Det är bra.

Men det är just nu för mycket att ta in. Jag måste bearbeta allt jag läser. Säkert du också.
Trakasserier. Förförelser. Våldtäkter. Stopp - det räcker nu.

Från kyrkbänken lät jag blicken glida runt bland de medeltida målningarna, och fastnade på ett alldeles särskilt motiv - hjorten!

Eller hjortarna. Tre stycken. Eller är det bara en?

En hjort.
 

Jag vet inte vem den helige Blasius var, men denne biskop finns avmålad i full skrud i St Nikolai kyrka.
Bilden visar hur han välsignar en hjort och andra vilda fyrfota djur. Blasius bemödade sig att bota djuren när de var sjuka.

Endast ett fåtal nordiska kyrkor rymmer kalkmålningar med S:t Blasius. Bilden här i Sölvesborg är unik.

Biskop Blasius.


Jag har den senaste tiden levt med orden från Psaltaren 42.
Det är en landsflyktig mans bön när han flyr från sina fiender. Han känner sig just som hjorten:

SOM HJORTEN LÄNGTAR TILL VATTENBÄCKAR
   SÅ LÄNGTAR MIN SJÄL EFTER DIG, O GUD.

MIN SJÄL TÖRSTAR EFTER GUD,
   EFTER DEN LEVANDE GUDEN.
     NÄR SKALL JAG FÅ TRÄDA FRAM INFÖR GUDS ANSIKTE?

Flyktingens rop efter fred, som ger frid.

Men det är också alla kvinnors rop efter respekt. Ett nej är ett nej. Stör inte kärleken, förrän den själv så vill.
Herre, led mig till dina vattenbäckar, jag är så törstig!
Uttorkad av flykten från mina förövare.

I skuggan av skinnet.


MINA TÅRAR ÄR MIN FÖDA BÅDE DAG OCH NATT,
  TY STÄNDIGT SÄGER MAN TILL MIG:

- VAR ÄR NU DIN GUD?

Den jagade dricker sina tårar. Den förföljda äter saltet av den intorkade gråten.

Fienden anklagar för att få dig på fall. Jägaren vill få dig att tro att Gud inte är på din sida.
Men det är fel.
Herren Gud är alltid på den förtrycktes sida! Alltid.

Likväl låter Gud jakten finnas...

Som en del av livets svåra villkor.

Jaga, eller bli jagad.


De goda minnena bär genom vedermödorna. Livet har inte alltid varit så här svart.

MEN JAG VILL UTGJUTA INOM MIG MIN SJÄL
   OCH HA I MINNE HUR JAG GICK MED HOPEN
      UPP TILL GUDS HUS,

UNDER FRÖJDEROP OCH TACKSÄGELSE,
   I HÖGTIDSSKARAN.

Hopen av likasinnade. Vänner som vill samma sak, med samma mål.
Ge Gud hjärtats lovsång över livet, det stora och heliga.
Stå tätt, så nära att kronorna flätar sig in i varandra...

Likasinnade.


Nu tar jag mig ut i vildmarken tillsammans med biskop Blasius.
Legenden säger att han botade de sjuka djuren.

Men vad händer om han fick möta en jägare där i skogen? Med pilbåge eller gevär på ryggen, redo att skjuta sitt villebråd...

Är jägaren alltid ond? Är jägaren alltid en man? Kan en kvinna gestalta känslan av att jaga?
Hon som ofta själv betraktas som ett lovligt villebråd?

Undrar hur det skulle vara att försöka ta sig in i den känslan... Jag vet inte om jag klarar det, hela mitt inre vänder sig i uppror, även om trumman manar mig till att gestalta jägaren.

- skjuta skadedjur och reducera vildsvinen,
- avkorta lidandet för påkörda djur,
- bara sitta och vänta uppe i kamouflagetornet och dricka termoskaffe...

Nej, det går inte.

VARFÖR ÄR DU SÅ BEDRÖVAD MIN SJÄL I MIG
   OCH SÅ OROLIG I MIG?

HOPPAS PÅ GUD,
   TY JAG SKALL ÅTER FÅ TACKA HONOM
      FÖR FRÄLSNING GENOM HONOM.


Hoppas på Gud.
 

Plötsligt reste sig hjorten upp i full styrka. Hornen var kraftiga, med styrka från urtiden!
Hon vädrade med nosen...

Hm... människa?

Steg hördes, kvistar bröts av.

En jägare! En man sprang iväg. Hjorten följde efter. Nu var rollerna ombytta. Hon tog kontrollen och hon var farlig.

En konfrontation var oundviklig.

De närmade sig ett vattenfall. Hoppa? Strida? Drunkna? Dö - på vilket sätt? Eller segra?

DJUP ROPAR TILL DJUP,
   VID DÅNET AV DINA VATTENFALL.

ALLA DINA SVALLANDE BÖLJOR GÅR FRAM ÖVER MIG.

Fryser till is...


En tidningsartikel biter sig fast - förklaringen till varför kvinnan "fryser till is" under ett övergrepp...
Kroppen måste stänga av för att överleva.

- Men hon var ju medgörlig! tyckte mannen.
Nej, hon försökte bara minska skadeverkningarna av hans sexuella våld.

DET ÄR SOM OM MAN KROSSADE BENEN I MIN KROPP,
   NÄR MINA OVÄNNER SMÄDAR MIG...

Krossad självkänsla, krossad tillit, förkrossad själ... intill märgens benpipor.
Förbannade våldtäktsman! Förbannelse över er alla!
Polisanmälningar över er alla.

Tills ni kommer till insikt över er perverterade jägarinstinkt, och ber ert offer om förlåtelse.

Med Guds heliga vrede som hjälp.

Försoning.


Det går att lösa konflikter.
Det går att komma tillrätta med övergrepp, med största omtanke och lyssnande. Men det kräver att ångern är uppriktig och att sanningen får blir sagd. Respekt!

Orden från Psaltaren 42 får, i bönens poetiska form, uttrycka det som andra ord inte just nu får fram.

VARFÖR ÄR DU SÅ BEDRÖVAD MIN SJÄL,
   OCH VARFÖR SÅ OROLIG I MIG?

HOPPAS PÅ GUD,
  TY JAG SKALL ÅTER FÅ TACKA HONOM,
   MIN FRÄLSNING OCH MIN GUD.

Horn-prydnad.


Biskopen gick fram till den sårade. Hon andades fortfarande och hornen hade kvar sin prydnad.
Han tog av sin silverkåpa, böjde sig fram och lade den över hjorten.

Hon låg stilla en lång stund.

Kåpans brokad färgades sakta av rött blod, blod i mönstret av ett kors.

Hjorten, en Kristus-gestalt, offrande sitt liv, för vår skull.

OM DAGEN MÅ HERREN GE MIG SIN NÅD,
   OCH OM NATTEN VILL JAG SJUNGA TILL HANS ÄRA
    OCH BE TILL MITT LIVS GUD.

Trädbyst, till Guds ära.


Detta är mina tankar och fria associationer, bara mina, efter att ha gestaltat detta drama i den rituella dansens form.

Tack.

Tack hjorten, tack jägaren, tack Kristus Försonaren.
De varmaste böner till er alla!

Helene Sture Hjortfelt,

- symbolpedagog och dansare,
- som beklagar att detta speciella träd är nedsågat, med sina hopvuxna ringar.
- hon var en skönhet framför St Nikolai kyrka...


Urgammalt. På nytt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar