UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 12 juni 2017

MUSIKER ELLER ROCKSTJÄRNA

Applåd för Rival Sons, USA.


Rival Sons var en musikalisk överraskning på Sweden Rock.

Jag tillhör dem som inte behöver stora kända namn som skänker glans åt mig som publik... Istället går jag in för att hitta band som jag inte hört, och som har något intressant att ge.

De "rivaliserande sönerna" från Long Beach i California blev en sådan upplevelse!

Rival Sons hade inte ens ett fräckt typsnitt på sitt namn. Bokstäverna såg ut som havregrynspaketet... Antingen är de helt mesiga - eller har en stark självkänsla med kvalitetsmusik.

Det är fjärde och sista dagen på Sweden Rock Festival i lilla Blekinge.

Jag slog mig ned i gräset med några unga vänner och lyssnade. Alla hotfulla regn hade dragit bort - tack och lov - och solen lyste från den blåaste himmel.

Strålande sista kväll.


Musikerna gav plats åt varandra, det var samspel med luftighet och nyanser, vilket inte är så vanligt inom hårdrocken annars...

Sångaren var klädd i blårutiga byxor typ Karlsson-på-taket och på fötterna - ingenting. Han såg ut som en barfota-Jesus som sprungit ifrån herrekiperingen.

Hans röst var intressant, hans inlevelse stor och hans personlighet nådde långt ut över folkhavet.

Vad är det här för ett gäng? Jag gillar det jag hör!

- Now we gonna sing a song about forgivness... importent... also for your self...
Plötsligt passerade framför oss de där två som klätt ut sig till munk och nunna bland hårdrockarna.

Det var väl regisserat!

Tidigare under dagen hade just dessa två fått frågan varför de klätt ut sig på detta vis.
- Frälsning, hade de svarat och sen glatt gått vidare.

Är det så vi i kyrkan ska göra för att vara närvarande på festivaler? Klä ut oss i klosterkläder och låtsas... fast det är på riktigt...

Barfotasångare.


Det finns många divor bland artisterna.
Gitarristen i Rival Sons, Scott Holiday, är som en vandrande schablon av en rockstjärna, medan sångaren Jay är totala motsatsen.

Jag läser en intervju med dem, gjord av musikjournalisten Carl Linnaeus, känd för sina otaliga omslagsartiklar i Sweden Rock Magazine. Där säger Jay a pro på att vara musiker contra rockstjärna:

- Jag har inga problem med att ta det här bandet till en större nivå, men det kommer att innebära fler journalister, fler fotograferingar och fler videoinspelningar.

Om eller när det händer kommer jag att helt distansera mig, annars kommer jag kanske att tro på allt som folk skriver om oss. Om jag börjar tro på det, blir jag till slut en av dessa rockstjärnor, säger sångaren i Rival Sons, och fortsätter:

- Det passar vissa, men gör mig obekväm. Jag skulle i så fall komma så sent som möjligt till giget, och efteråt försvinna så snabbt som möjligt.
Det värsta man kan göra är att bli delaktig i hjältedyrkan. Jag vill inte att livsstilen eller imagen ska bli viktigare än att göra bra konst.

Slut citat, ur boken "Jag sålde min själ till hårdrocken" 2016.

Gitarristen Scott.


Det finns paralleller till prästyrket.

Rollen har ett utsatt läge då vi är den som utför känsliga handlingar i familjers liv, med dop, bröllop, konfirmation och begravning. Alla har åsikter om oss.

- Han var bra! Hon talade så bra. Han var verkligen närvarande och personlig, eller hon verkade ta det hela på slentrian...

Vårt jobb är att stå på en scen/ altaret i kyrkan, göra en konsert/ gudstjänst, bli undersökt av journalister/ nåja, det händer...(vi borde bli recenserade oftare!) och att bli fotograferad och filmad.
Sångaren Jays ord kan tillämpas nästan rakt av på vår yrkesroll.

Några fastnar i behovet av ego-boost, andra vill helst inte synas.

Några vill först och främst bli sedda, andra vill helst bara bli hörda.

- Lyssna på vad jag har att säga!

Jag vill inte synas.


I onsdags gjorde SVT en inspelning från Sweden Rock, ett program som sändes ikväll. Det var ett medelmåttigt reportage från hela festivalområdet, smått som stort, med ett dåligt urval av musik och intervjuade personer.

Reportern visste inte vad han talade om och programmet blev därefter... Om jag inte själv hade varit på SRF skulle jag inte velat åka dit efter deras program.



Nåväl, men Ika Johannesson var mer påläst.

I soffan hade hon bjudit in några frontfigurer från Candelmass och In Flames.

- Varför tror ni att hårdrocken är så stor i Sverige?
- Det vi gör är äkta.. det är liksom.. såsom vi vill att det ska låta...

För stor fråga fick för litet svar.
Det är inte alla som kan intellektualisera det man håller på med - musiken får tala för sig själv.

Det gör den. Hårt och brutalt. Ointressant för mig.

Svart gäng.


Nästa gäng i soffan var bland annat frontmannen från Venom.
Engelsmannen förklarade bättre:

- När glamrocken tog över på 80-talet tappade hårdrocken sin själ och blev bara kommersiell yta. Jag ville få in mer av punken i musiken, mer snor, svett och blod liksom. Det blev början till Death Metal.

Eller var det Black Metal? Död eller svart?

Även sångaren i Candelmass berättade att ingen trodde på deras hårda musikstil. "Låt dem hållas". Men vi har hållit på länge nu!

Och Venoms sångare sa:
- När man blandar flera stilar kan musiken utvecklas lättare. Man blir inte så låst i en genre.

- Och var vill ni uttrycka? frågade Ika Johannesson, TV reportern.
- Att spela så dj-a tungt vi kan.
- Ondska!!

Tungt.


Jodå.

När jag senare på lördagskvällen avnjöt en vegetarisk soppa med mina unga vänner, var det dags för Venoms konsert. Jag visste vad som väntade och gjorde mig redo att gå.

Black Metal.

- Welcome satans people! vrålade han.

Jag kunde inte svälja tomatsoppan utan gick fort där ifrån.

Soupions tomatsoppa. Fyndigt!


Ur en sociologisk synvinkel kan man se hårdrocken som en protest mot etablissemanget. Death Metal är en ännu större protest mot samhället, såsom man kan känna som tonåring.

Det är skönt att få erkänna mörkret och att få det ur sig.

Precis så sa sångerskan i det danska bandet Myrkur - fornnordiska för ordet "mörker":

- Jag lockas till att utforska människans mörka sidor. Det är mer ursprungligt, mer genuint. Det finns något evigt i mörkret... Människor som hör min musik blir ofta berörda att det erfor något de inte känt innan...

Den konserten i onsdags framkallade nästan epileptiska anfall med sina vansinnesblinkande spotlights och avgrundsmonotona basgångar.

Visst, mörkret är lika evigt som ljuset.
Men även ni, mörkervänner, är beroende av det ljus som ger er en morgondag.

Venom. TV-inspelat.


Att ha ett yrke som rockmusiker, avdelning black/ death metal, formar lätt en cynism mot människor.
Och om man stannar i det läget att vara emot det etablerade samhället... när man är över 40... är patetiskt.

Varför? 

Eftersom, eftersom bäste läsare, du är beroende just av det etablissemang du kritiserar.

Dödsmetallteatern må skrämma skiten ur sin publik, men utan en fungerande logistik med alla roddare, tekniker, ekonomer, planerare och arrangörer kan ni inte vråla ut ert hat mot...

Mörkret förgör till slut sig själv. Imploderar. I ett svart hål.
Får se hur den den musiken låter...

Du låter inte alls.


Tillbaka till Rival Sons.

Jag läser i Carl Linnaeus intervju att sångaren Jay tidigare arbetade på en begravningsbyrå.

- Jag hade en stark fascination för döden när jag växte upp, inte på det morbida sättet utan att döden är en del av livet.
Jag ville ha döden runt mig. Det var ett fantastiskt jobb att få höra alla dessa lovtal om den avlidnes fängslande liv. Det var hemmafruar, krigsveteraner, konstnärer och butiksägare - allas liv var lika intressanta.

Det kändes äkta, en rå och naken och vacker känsla.

- Varför slutade du på begravningsbyrån?

- Jag förlorade min förmåga att känna för dessa människor. Jag insåg att jag hade blivit likgiltig och kall inför jobbet. Hade jag inte mer respekt  för de anhöriga än så, var det dags att gå vidare.

Åter igen en koppling till vårt yrke inom kyrkan. Medkänslan är vår viktigaste attityd!
Men om den försvinner p g a slentrian, dålig uppmuntran eller stress som leder till utbrändhet, ja då tar empatin slut, vare sig man vill eller inte.

Sångaren Jay.


Konserten i lördags på Sweden Rock varade i 1,5 timme.
Mellan de uppskattande applåderna hörde jag Jay säga lågmält:

- Christ is alive.

 Nu började jag ana ur vilken källa de öser sin musik ifrån.

Trummisen Miley.


Trummisen Miley har Bibeln som sin bästa vän.
Carl Linnaeus skriver:

Miley öppnar sin sportbag. Det första han lägger fram på bordet är sin bibel.

- Om jag inte hade haft bibeln, hade jag nog varit en komplett galning, säger han. Jag är ett sådant busfrö till vardags och det är lätt att man blir ännu värre på turné.

En av kristendomens huvudpunkter är ju att man ska älska sin nästa, fortsätter han. När man har sju killar inpå sig i tre månader i sträck är Bibeln mitt ankare som får mig  att hålla mig kärleksfull inför andra.
Det är annars lätt att bli grinig, och alla har sina mörka dagar.

- Hur vet du att Gud existerar?
- O'boy, gå upp på ett berg, beundra utsikten och fråga dig själv vem annars som har kunnat skapa något så vackert!

Blommande ginst.


Solen började gå ned över Festival Stage och jag var nöjd.

Men du får inte gå hem för tidigt ikväll också så du missar hela finalen!

Nejdå. Jag hade sovit hela förmiddagen och vilat fram till tre, så nu skulle det finnas energi för hela kvällen.

Innan huvudnumret var det plats för Carcass, Artch, Saxon, Venom och Treat.
Och fina möten med människor i folkvimlet.

De sistnämnda ångrar jag att jag inte lyssnade på istället, för de utstrålade både spelglädje och mänskoglädje med att varmt tacka publiken framför 4Sound Stage.
Inga divor här inte, bara tacksamma musiker.

Årets tröja.


Men In Flames kändes väldigt långt bort.
Jag tog en liten tex-mex tallrik med flammande het sås som brände i mun, precis som de eldsflammor In Flames frammanade på Festival Stage.

Sångaren såg ut som en roddare (förlåt!) som just kommit upp ur garaget och inte hunnit klä om... Det var för trist att titta på!

Och efter Rival Sons nyanserade spelstil blev detta tyvärr bara ett enda ointressant hamrande.

Jag får ge er en ny chans vid annat tillfälle.

Inga flammor än.


Dagen efter väntade ett långt arbetspass med slutstädning.

När nattbussen tagit oss tillbaka till Sölvesborg satt jag en stund på balkongen och varvade ned, med tända ljus.
Inga strålkastare, inga nervösa spotlights. Bara det lilla ljus jag har...

Vad man än tycker om alla rockstjärnor, egofixerade divor och gudsförnekare, så ber jag ändå min aftonbön:

- Käre himmelske Fader, ge mig en innerlig kärlek till alla människor som är mina bröder och systrar.
Jag beder till Dig för dem, såsom det ena barnet beder sin Fader för det andra.

Giv också alla andra en sådan kärlek, att ingen ibland oss söker bara sitt eget bästa.

Jesus, Du mötte både gudsförnekare och gudslängtare. Du behöver inte klä ut dig till någon annan än dig själv... Kom med din frälsning till dem som behöver den!
Amen.

Folkvimmel.


   HÖGT I STJÄRNEHIMLEN
     KAN VI DIG EJ ANA
       MEN I MÄNSKOVIMLET
         ÄR DU BLAND OSS GUD. Sv Ps 25.

Stjärnspäckade hälsningar från

Helene Sture Rivalfelt,

- som inte är någon stjärnfotograf, inte heller någon rockskribent men ändå skapad av stjärnstoff... ur Skaparens hand! Precis som du...

Stardust.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar