UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 2 maj 2017

ELDIG VALBORG

Elden tänds i havet.


Julgranar, helgon och heliga eldar...

Sköna maj välkommen och farväl kalla april!
Vi har just firat Valborgsmässoafton med körsång och varma brasor runt om i landet.

Eldarna brinner och lågorna har värmt.
Saven stiger i träden och livsandarna återvänder. Och solen börjar äntligen värma.

Men alla flammor är inte av godo...

Brinna upp, eller ned?


Jag minns en Valborgsmässoafton i Lund, när jag som nyförälskad student blev uppringd med att "det brinner"!
- Ja, i mitt hjärta, svarade jag romantiskt.

Men rösten var förtvivlad:
- Nej, det brinner i Bergagården i Bjärred! Församlingsgården står i lågor!

Räddningstjänsten lyckades minska brandens omfång, men jag har fortfarande kvar sotiga pärmar från min tjänst som församlingsassistent där.


Värre var det med branden i söndags i en moské i Jakobsberg.
Den shia-muslimska intresseföreningen har länge känt en hotbild mot sig, och en misstänkt är gripen.

Men denna gången var det i alla fall ingen som kastade sten på blåljuspersonalen.

Obehaget kvarstår dock.

Under kontroll.


Från Lund och det ärorika universitetshuset tillbaka till Sölvesborg med sin mäktiga industri-silo vid havet.

I Sölvesborg finns en egen nationaldags-vårsång där körsällskapet stolt sjunger Nils Wallnäs text om hur bokskogen slår ut i skir grönska.

Staden är nämligen omgiven av dessa ädla träd, även om parkförvaltningens chef gör allt för att minska ned trädens antal, både inne i centrum och utanför stadskärnan... Ogillas!

Träd fällda.


Ogillas inte gör däremot alla grillplatser, välskötta och lätt tillgängliga.
Jag tillhör dem som sparar julgranen till valborgsbrasan... eller till eftermiddagens försök att grilla.

Bakom staket hade julens kungsgran vilat i fyra månader - ännu grön!
Den kunde jag ha planterat istället... inte ett barr hade fallit av.

Nu fick den finna sig i sitt öde att bli fastsurrad bak efter cykeln, genom stan, över bron, på jakt efter en ledig grillplats.

Vilken syn...

Dessutom var jag tvungen att vänta vid de nedfällda bommarna. Resenärer både från Karlskrona och Malmö kunde se det märkliga ekipaget...

                          Jag é inte klok...


Så viktigt det är att lära barnen vara ute i naturen och lära känna dess krafter. Nu skulle de få lära sig att handskas med både såg och eld.

- Kan ni hämta torra löv som vi ska mata brasan med!
- Hur ser torra löv ut? Och vem är Valborg?

Den digitaliserade generationen har så pass mycket att lära att man inte vet var man ska börja...

                 Såg och eld. Men var är löven?


Jag tycker det är mycket intressant med almanackans namnsdagar, som ju har långa historiska rötter ner i de kristna martyrkalendrarna.

Namnet Valborg fördes in 1901 i vår almanacka på 1 maj, då denna medeltida kvinna helgonförklarades. Då blir dagen före en -afton, alltså Valborgs-mässo-afton.
Nere på kontinenten firas Valborg lite tidigare, den 25 februari.

Hon var nunna och medhjälpare åt den engelske missionären Bonifatius, som på 700-talet kristnade tyskarna, läser jag i Alf Henrikssons "Årets alla dagar".
Därifrån kommer det tyska ordet Walpurgis-nacht.

En man och en kvinna, sida vid sida, jämställda, 1300 år tillbaka i tiden...
Vem förstörde denna balans?

Valborgs anda?


Här uppe i Norden skulle vi som vanligt jaga iväg det onda.
I brytningen mellan vinter och vår har hedniska eldar och danser fogats samman med firandet av denna kvinna.

Patriarkatet tryckte tillbaka kvinnorna mer och mer, både i samhälle och kyrka, som ju var ett på medeltiden.

Alf Henriksson skriver:

- Vårfesten var förstås av hedniskt ursprung och dess mångahanda hyss sökte en förklaring när kristendomen sinom tid hade segrat.

Med häxtrons utveckling mot medeltidens slut var förklaringen funnen; Valborgsmässonatten blev då en spöknatt, med häxriter till de gamla offerplatserna.
Man tände eldar och sköt skott för att oskadliggöra otyget.

Slut citat.

                        Skjuter skott.


Nu står kvinnorna starka, samlade till körsång såsom sopraner och altar.
Med starka röster betvingar de vinterns kyla att rasa iväg.

Åh, om dessa starka kvinnoröster också kunde jaga iväg orättvisa lönesättningar och dåligt bemannade vård-team...

Kanske behöver vi ta fram "häxan" i oss innan det spritter i buskar och grenar och vi kan vara glada såsom fågeln i lund!

Wallnäs blåser näverlur.


Jag vet inte var de gamla offerplatserna ligger här, men smäller gör det fortfarande.
Ännu har vi inte fått bort otyget med fyrverkerier.

Ute på en flotte i havet guppade ett fång granar - dock inte min - i en nätbur.
På given signal tändes bålet på.

Swooosch!

Där kunde vi även kunnat stoppa in tråkiga papper av utförsäkrade människor, avslag på återförening av splittrade familjer och dåligt förhandlade lönevillkor. Den brasan hade brunnit ännu hetare...

Vem kommer i elden?!


Eld och vatten är de två stora principerna i naturen.
Den ena är aktiv, och den andra kan sägas vara passiv.

Det är stridande element som representerar motsatser, även inne i kroppen och i vårt sätt att tänka och känna.

Jag ser på ett av barnen som bara flyter med, passiv och utan egen motor.
Jag ser ett annat barn som är full av glödande energi, påhittig och initiativrik.

Varje människa får söka sin balans mellan hetta och kyla. Vi behöver ha tillgång både till vår värme och vår svalka. Men ljumma ska vi inte vara, säger Skriften.

                  Little Big Bang!


Eld har olika associationer i olika religioner.
Jag läser Ingela Bendts bok om "ritualer" (sid 34):

- I kristen tro betyder elden "trons glöd". Eldtungor förebådar den heliga Andens ankomst.
Inom islam står elden för "ljus och hetta", det gudomliga helvetet.
Inom judendomen är Gud "såsom en förtärande eld".

Inom buddhismen handlar elden om "visdom som bränner okunnigheten till aska".

Inom hinduismen är elden "visdomens livgivande kraft", där eldens svarta förgörande kraft förkroppsligas av gudinnan Kali. Hon och hennes man Shiva förknippas även med elden som den livgivande flamman.

Slut citat.

                          Bommad valborgs-gran.


Det tog två timmar innan min gröna julgran tog sig i brasan...
Stora mängder torra löv var överösta i eldstaden, mängder av pinnar och papper inlirkade men till slut gav vi upp scoutmetoden.
Inte heller hjälpte "trons glöd"...

- Är det ingen som har tändvätska?!

Efter ytterligare en halvtimme började äntligen stenkolen glöda.

Då var det tur vill jag lova att vi hade börjat med en ordentlig fika!
Hungern började nämligen driva oss till en känsla som inte alls hade med visdom att göra... snarare helvete...

Vi stoppade in våra oskalade potatisar i elden och grillade majsen på spett, som strax tog fyr och vek sig ned i askan.

Det är okunnigheten som ska bli till aska - inte våra grillspett!

Ur askan i majsen.


Granen gav upp sina sista gröna barr och blev till ett grått pulver.

Nu är det jul igen och julen varar väl till Valborg! Men det var inte sant för vi hälsar våren i friska natur'n. Se hur de silvrade bäckarna slå, hoppa och slå, sloppa oh hå!

Vänliga armar kring tuvor och stenar, se hur det ryker bland grillplatsens grenar, av liv och av dans, av potatis och maajssss, i den vårbistra, glödheta maj!

Ett trä-faldigt hurra för våren, hipp hipp - -

                   Så in i glödheta...


Lek inte med elden!

Men låt ditt hjärta brinna av kärlek och medkänsla.
Låt sinnet glöda av lust att leva.

Och låt livsvattnet stiga som sav i dina vener, med svalka och klarhet över att vi lever bara en gång.

Eldfängda hälsningar från
Helene Sture Valborgsfelt, med sotiga kinder och rök i luggen.

Eldig Valborg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar