UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 6 maj 2017

ASKEN I LUND - en keltisk meditation

Herr och Fru.


Lund har visat sitt vackraste ansikte denna majdag!
17 plusgrader har fått träden att veckla ut sina blad så det nästan varit synligt för ögat!
Alla - utom ett...

Följ med mig på en vandring i min universitetsstad Lund.

Jag tittar inte på hus, inte heller på människor, jag tittar på träd - våra närmsta släktingar.

Jag ser!


DU KONUNG AV LIVETS TRÄD
  BLOMMORNA PÅ GRENARNA ÄR DITT FOLK.

DE SJUNGANDE FÅGLARNA ÄR DINA ÄNGLAR
DEN VISKANDE VINDEN ÄR DIN ANDE.
(ur Keltisk andlighet, Harald Olsen, sid 79).

Jag tillhör inte Darwins anhängare, jag är fornnordiskt kristen med djupa rötter i den keltiska tankevärlden.

Apor och gorillor är inte mina förfäder, men det är däremot träden!

Anmoder.


Snorre återger i den gamla Eddan berättelsen om det första mänskoparet Ask och Embla. Från början var de träd som gudarna sedan skapade om till människor.

Jag visste det! Jag vet det...

Men de tar tid på sig att utvecklas...

Björken är det första trädet som får gröna "musöron", sedan kommer boken medan linden och lönnen bjuder sina blommor först.
Näst sist är eken, och allra sist kommer kungen - asken.

Man tror att den är död där den står med fjolårets luddiga fröhängen... Men det är den inte. Den väntar.

Asken bidar sin tid. Låter alla andra först ta sin plats. Utan konkurrens.
Så gör en god ledare.

Skapad ur ett träd.


Har du tänkt på vilken intelligent skönhet det är i ordningen som träden går i blom?
De vet turordningen... precis som sommarens bärbuskar,där de har två veckor var - jordgubbar, hallon, körsbär, blåbär, plommon och krusbär.

Allt har sin tid.

Medan människan vill ha "allt nu" som ett otillfredsställt barn.
Nu vill jag lyssna till träden. Låt asken tala!

Tal-träd.


DU KONUNG AV LIVETS TRÄD,

MÅ BLOMMORNA FRAMBRINGA DE SÖTASTE FRUKTER,
MÅ FÅGLARNA SJUNGA UT DEN MÄKTIGASTE LOVSÅNG,

MÅ DIN ANDE OMSLUTA ALLT
    MED SIN MILDA VIND.

De sötaste frukter.


Asken tillhör släktet olivväxter med sina flikiga blad, Fraxinus excelior.

Världens största träd är just ett olivträd på Korsika, medan väldens äldsta träd finns i den svenska fjällvärlden - en gran.

Dess rötter är 9500 år enligt den dendrokronologiska mätningen, och grönskade för första gången efter inlandsisen bortsmältande. Old Tjikko står som en torr gammal gubbe på snöheden...

Gröna fingrar.


Jag promenerar längs banvallen vid Stadsparken i Lund.
Kastanjerna håller just på att veckla ut sina gröna fingrar i en klorofyllmättad skönhet som fullständig får mig att tappa andan!

Hon är en drottning med en självklar plats. Redan kan man ana hennes kandelabrar - blomställningarna där kastanjenötterna så småningom växer fram.

Kanske är det hon som är Embla?

Ordet "embla" kommer från fornnordiskans ord för "ranka".
En del språkforskare kan tänka sig att det finns samband med det grekiska ordet "ampelos", vårt svenska "ampel".

Men kastanjen är inte precis någon ampel.. Nej, jag lämnar mina gissningar i skuggan.

Motsatser.


Mitt emot henne står asken, kal och tom.
Plötsligt blir det en sinnebild av hur olika vi uppfattar livet. På grusvägen mellan dem går människor, lunkande eller joggande.

En del blommar fort och övertygande. Andra tvekar. En del bär livet och uppståndelsen som en självklarhet i sin kropp. Andra får kämpa. Ingenting är självklart. Ska det nå'nsin bli en sommar igen?

Men asken vet. Han kommer sist och går först på hösten.

Askens jätterot.


Just denna ask har en enorm trädbas. Roten är nästan lika stor som jag...
Jag känner med handen över den starka stammen. Det är som att vidröra något heligt...

Vem är du?

Jag ber med den keltiska bönetraditionen:

VÅR GUD ÄR ALLTINGS GUD.

GUD FÖR HIMMEL OCH JORD, FÖR HAVET OCH FLODERNA.

GUD FÖR SOLEN OCH MÅNEN OCH ALLA STJÄRNORNA.

GUD FÖR DE HÖGA BERGEN OCH DE DJUPA DALARNA.

GUD HAR SIN BONING I HIMLEN, PÅ JORDEN, I HAVET OCH I ALLT SOM ÄR I DEM.

Och i träden.

Asken blir ca 30 meter hög. Rotsystemet är lika omfattande. Åh, tänk om jag kunde blicka ned i jordens djup och se trädens undre värld?

Sällsamt skimmer.


Jag vandrar vidare i min studentstad och går upp bakom Katedralskolan.
Ett sällsamt skimmer faller över kullerstenarna.
Vad är detta?

Bakom smidesjärnstaketet växer de största avenboksträd jag sett!

Sällan får avenboken tillräckligt med plats för att utveckla sina grenar och sin trädkrona.

Ofta ser vi avenboken tuktad i häckar eller tätt växande tillsammans, som på Hanö.

Jag älskar detta ljusgröna ljus!

Avenbok som får plats.


Avenboken är ingen solitär, men det är den här.
När man går i skolan, trycks man in i grupparbeten och sammanhang som inte alltid passar personligheten.

En del människor gör sig bäst tillsammans, andra måste få större utrymme för att kunna utvecklas, i lugn och ro, i sin takt.

Som asken.

Katedralskolans skönhet!


Jag går vidare och kommer upp till Krafts Torg, bakom Domkyrkan.
Där finns nästa ask.

Det ser ut som det hänger tofsar i den... eller fjädrar eller nåt konstigt ludd. Men det är alltså de gamla fröställningarna som inte har behagat falla än.

Jag ställer mig nära... anar saven som stiger innanför barken. Och vilken bark! Så levande!
Med fingrar, händer och armar...

Trist. Är du död eller?!


I den kristna keltiska föreställningsvärlden är Gud starkt identifierad med sitt skaparverk.
Det är en levande och pågående process, varje dag.

Vi är en del av den.

Vår tids förkrympta mänskosyn är skadlig för vår andliga hälsa. Jag skrev om det i förra inlägget - homo reclamus - där vi reducerar varandra till konsumenter, med bristfokusering på det vi inte har.

Det är den ständigt olyckliga människan, som bara ser vad hon saknar, men inte vad hon har.

Naturen är tvärtom.
Här är en sådan överflödande generositet att det bara är att öppna armarna och ta emot -  i tacksamhet!

Jag får hitta på ett nytt mänsko-ord - homo dendron!

Homo Dendron!


Min träd-teologi står stadigt rotad i den bibliska myllan. Jesus säger själv i Johannesevangeliet:

JAG ÄR DEN SANNA VINSTOCKEN OCH MIN FADER ÄR VINODLAREN... NI ÄR GRENARNA.

OM NÅGON ÄR KVAR I MIG OCH JAG I HONOM, BÄR HAN RIK FRUKT. 
Johannes kap 15:5.

Jag läser i den grekiska grundtexten "ego eimi hä ámpelos..."

Ampelos!
Här dyker ordet upp igen, men inte i betydelsen "ranka" utan den mycket kraftigare "vinstocken"!

I så fall kan kastanjen mycket väl få vara det jag kände - en Embla i vinstockens nordiska klädnad!

Ampel - Embla - Vinstock...


Människan behöver berättelser som bär vår djupaste erfarenhet av att existera.
Alla goda myter är ett koncentrat av våra samlade insikter.
Dessa berättelser ligger mycket djupare än alla kemiska formler och biologiska genetiktabeller.

Vi har förlorat förmågan att förstå de stora dramerna och sagorna, och det gör oss så vilsna.

Rollo May, den amerikanske psykologen, skrev flera böcker på 1980-talet om "Ropet efter myten" och "Modet att skapa".

Han menar att människans myter är att jämföra med stommen i ett hus - den syns inte, men de bärande bjälkarna är de som håller huset uppe.
Tar man bort dem, rasar huset.

Vi har tagit bort sagorna, berättelserna och bibelläsningen och ersatt dem med socialrealistiska rapporter och förnumstiga pekpinneböcker.
Fantasin får ingen näring och själen hungrar likaså.

Vi har förminskat den kreativa högra hjärnhalvan och låtit den rationella vänstra halvan ta över hela förståelsen av livet.
Det var inte så det var tänkt... I så fall skulle väl vår Herre nöjt sig med att skapa bara den ena sidan !?

Bara en sida?!


Så, när Darwin gör sitt försök att med rationella modeller härleda människan till aporna, använder han den hjärnhalva som inte är särskilt bra på meningsfrågorna.
"Hur" och "varför" och "vadan och varthän" blandas ihop.

Hela mitt inre protesterar.

Men när jag läser den fornnordiska skapelsemyten om Ask och Embla, då är det den kreativa hjärnhalvan som är aktiv.
Och jag förstår med hela min varelse hur människan formades ur ett träd!

Bara träskallar är så dumma att de inte fattar det...!!

Mänsko-träd. Trädmänniska.


UR SKY, UR LUFT OCH LUNDER VI FÅGELSÅNGEN HÖR.
ÄN SKER GUDS SKAPARUNDER OCH ALLTING NYTT GUD GÖR.

DÅ GÅR VI SOM I DRÖMMAR PÅ STRAND OCH SKOGENS STIG
OCH UR VÅRT INRE STRÖMMAR EN LOVSÅNG, GUD, TILL DIG. Sv Ps 197:3


Låt oss ta tillbaka vår rika, inre värld som ger oss sammanhang och mening.
Vi är inte konsumenter, vi är medskapare i denna värld! Vi behöver mening och mål.

Vi har två hjärnhalvor, inte en, med hjärn-bark och stam-celler - - - och kanske lite träflis och sågspån...

Hjärn-bark.


Och för 28 år sedan körde vi denna dag upp till BB på Lunds lasarett, och under nattens mörka timmar föddes vår förstfödda...

EN FÅGEL SIG GLÄDER I HIMMELENS HÖJD
  OCH VINDARNA LYFTER HANS VINGAR.

BLAND BERGEN HAR STRÖMMARNA UPPHÄVT SIN RÖST
   PÅ STRÄNDERNA SPELAR GUDS LINDAR... Sv Ps 175:5.

Lycklig mor och student och ...


Naturen är vårt största universitet. Träden är våra böcker. Anden vår lärare.

Den keltiska knuten är huvudsymbolen för den här verklighets-uppfattningen.
Dess komplicerade mönster av hopkedjade spiraler och sammanflätade band uttrycker att allt hör samman - både himmel och jord, ande och materia, skapelse och frälsning.

Och träd och människor. Ask och Embla. Jesus och grenarna.

Jag avslutar min trädvandring i Lund med ännu en text ur den keltiska traditionen, Vishetens djup (sid 80):

SÖK INTE VIDARE FÖR ATT FÖRSTÅ GUD;

FÖR DE SOM VILL KÄNNA DE STORA DJUPEN MÅSTE FÖRST FÖRSTÅ DEN NATURLIGA VÄRLDEN.

FÖRSTÅELSEN AV TREENIGHETEN HAR ENLIGT DEN VISE MANNEN EN GRUNDLÄGGANDE SLÄKTSKAP MED HAVENS DJUP.

OCH DET STORA DJUPET, VEM KAN UTFORSKA DET?

Inte du. Inte jag.


OM EN MÄNNISKA VILL KÄNNA DEN EVIGA VISDOMENS DJUP, BÖR HON FÖRST LÄRA SIG ATT AVLÄSA DET SYNLIGA HAVET.

JU MINDRE HON FÖRSTÅR OM DE SKAPELSER SOM DÖLJER SIG UNDER VÅGORNAS YTA, DESTO MER MÅSTE HON INSE HUR LITE HON KAN VETA OM DJUPEN HOS SKAPAREN SJÄLV.


De grönaste vårhälsningar till er alla från träskallen

Helene Sture Barkfelt, homo dendron, 

- ur askan till ampeln... ur askan till elden... ur asken till lådan. Tänk utanför boxen helt enkelt.

Ask och Embla i Sölvesborg.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar