UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 12 april 2017

BARN, SORG & GLÄDJE


Strump-terrorist.


Sverige går just nu sin alldeles speciella Golgata-vandring.
Vi är i efterdyningarna av terrorattacken i Stockholm i fredags, och vi försöker förstå.

Enkla roller som "hjältar" och "syndabockar" skapar ramarna. Men där emellan är det grått, mycket grått, med frågor vi inte orkar ta i.

Många kloka analytiker har gett sina synpunkter. En liten grupp kallad "minoritets-kollapsarna" höjer dock rösten att domedagen är här - både politiskt och religiöst. Visst, vi är en dag närmare idag, än igår...

Men det finns en ännu mindre minoritet, som påtalar att vi inte får bagatellisera IS-krigarnas besinningslösa mördande. Men vi orkar inte... Vi blundar hellre, vill glömma och äta påskägg istället.

Är du en krigare?


Jag vill dock lyfta fram barnens perspektiv i detta inlägg.

En 11-årig flicka dog av lastbilens vansinnesfärd, samt tre vuxna. Böner, böner!

Många skolor har tagit upp händelsen och låtit skolbarnen bearbeta detta.
De har fått rita hjärtan och skickat varma tankar till andra barn i Stockholm. Det är skönt att få "göra något".
Empatin tränas. Medkänslan kan läka oron.

Enande kärlek.


I söndags befann jag mig i Näsums kyrka, där firandet av Jesu intåg i Jerusalem fick en ännu djupare innebörd efter det som hänt i Stockholm.

Barnen hade videkvistar i händerna och processionen blev som en fredsmarsch in i kyrkan.

- Hosianna Davids son! Välsignad är Du som kommer!

Evangelieberättelsen om Jesus som kommer så lågmält in i huvudstaden blev en mäktig påminnelse hur Gud vill komma "underifrån", i ögonhöjd.

Palmsöndag i Näsum.


Men Hosianna-ropet betyder egentligen "Herre, hjälp"...

Gud, hjälp oss i dessa tider av osynlig ockupation... Vi har inga romare här med rustningar av stål, men vi har 12.500 illegala personer som vistas i vårt land utan tillåtelse.

Mitt ibland oss finns människor med ett tänkesätt av hårdaste stål, byggt av destruktivitet och förtryck.
Frustration och besvikelse i kombination med IS ideologi är livsfarlig.

När avvisningsbeslutet kommer har de redan gått under jord. Där det mullrar. Av hämndbegär. Av tillåtelse att skada de otrogna.

Hosianna... Hjälp!

Hjälp.


Hur ska man förklara detta för barn? Det går inte... Å andra sidan kan barnen själva vara mycket grymma i sandlådan... så de vet nog. Och det vet vi också.

Vi lär våra barn att alla människor har lika värde.
Men så är det inte i alla sammanhang. Mina arabiska vänner har berättat många gånger hur hatet lärs in tidigt hos barnen, mot fienden.

- Men vem är fienden, pappa?

Ja, hm... det vågar jag inte skriva här, men på flyktingboendena bor de nu sida vid sida. Utan att förstå hur vi tänker. Utan att ha med sig "alla människors lika värde" - för det är sannerligen ingen självklarhet!

Hoppet står till att alla dessa nyanlända barn skall gå i den gemensamma kommunala skolan, där alla olikheter blandas och alla lär sig umgås med varandra. Och där det är vår agenda och vår mänskosyn som gäller.

Hosianna, ja hjälp oss käre gode Gud...

Vilken skola ska jag gå i?


Samtidigt är det väldigt många barn som runt om i landet blivit inbjudna till de lokala kyrkorna och fått lyssna till påskens berättelser.

- Momo, har du hört den här: "Vi har kommit hit för att höra om Jesus, vi har kommit hit för han lever idag! Så stampa med fötterna! Klappa med händerna! Dansa en sväng och ropa hurra!"

Underbart! Fantastiskt!

Barnen var så glada.
- Momo, påsken handlar om hoppet!

De strålade av glädje och tillförsikt. Så dyrbart. Så dyrbart... Men när en del av dem kommer hem, så kan de vuxna avfärda deras glädje, med sin otro.

Avfärda inte glädjen.


En människa med hoppet i hjärtat klarar de svåraste påfrestningar.

Men sorgen måste få ha sin tid. I botten bär hoppet igenom.
Se det mörka. Erkänn döden. Först därefter kan ljuset komma. Och livet. Uppståndelsen. Tids nog.

- Momo, Jesus var död på korset men sedan kom livet tillbaka.

Ja... just så.

Tre små rädisor på altaret.


Några av mina muslimska vänner tittar medlidande på mig. De vet ju att jag har fel. De vet ju att hela kristendomen är fel. Att den är förvanskad och förvriden. Jesus behövde inte alls dö enligt Koranen, han slapp det och for direkt till himmelen.

Nej, utan korset finns inget hopp.

Välkommen till oss och respektera det vi har.

Här har integrationsarbetet en känslig punkt att samtala om. Modellen är att kunna beskriva varandra så den andre känner igen sig. Annars är något på tok.

Till alla.


Denna vecka har barnen också fått göra påskpyssel.

Jag gläder mig åt ägg av alla former - det är en sann kristen symbol - men jag blir väldigt trött på alla dessa kaniner och harar som dyker upp... och som ingen kan relatera till, eller berätta om.

Har vi inte större krav på vår egen existentiella livsuppfattning?

Ett räddmodigt kaninlejon... En starkskör lejonhare... Suck. Vad gör ni här?

Rädd för stupet...


Många motstridiga känslor finns sida vid sida.
Motsatta rörelser nöts mot varandra och vi måste, måste, klara av nu att hålla flera bollar i luften.

Den fantastiska sammanhållningen som visat sig dessa dagar - med kärleksmanifestationer och tyst minut - kan styrka oss i att också öka vaksamheten.

Vår oskuldsfulla naivitet måste ersättas av kunskap om andra tänkesätt.

Som kristen har jag inget behov av att fördöma någon. Men jag ser varje hjärtas rop på hjälp, särskilt bakom de hårda skalen. Där är tomheten och kärleksbristen som störst.

Det är för varje människas synd som Jesus ger sitt liv.
Det är för varje människas behov av befrielse och förlåtelse som Jesus uppstår igen, ifrån de döda.

Sorgen och glädjen går sida vid sida in i påsken.
Både för barnen och för oss vuxna.

Mamma Kanin med sin odåga.


Klistret från påskpysslet klibbar. Öronen hänger förlånga.

Denna Dymmel-onsdag, då man förr virade tyg runt kyrkklockornas kläpp, slår med sina dova slag över nejden.
Klangen varnar för sveket.

Hör du? Ser du?

Sveket finns hos de närmaste. Petrus ville hindra Jesus från att gå sin lidandes-vandring.

- Gå bort ifrån mig satan! svarade Jesus då.

Var och en som hindrar oss från att se ondskan och beskriva den, är svikare.
Alla som vill tysta debatten om destruktiv mänskosyn, är inte av Godo.
När demokratin inte tål samtalen om främmande ideologier som är kontraproduktiva, då är den tystnaden av satan.

Ljuset är inte rädd för mörkret.

En läkare blundar inte för cancern för att slippa operera.

Vi ska inte heller blunda för det som har hänt. "Alla människors lika värde" betyder inte att alla handlingar är lika accepterade!
Detta uttryck har blivit till en dimridå som tystar debatten om obehagliga saker. Eller??

Men jag är rädd.


Till sist.
Jag förstår inte hur terroristen som körde in i Åhléns varuhus med sådan kraft, själv överlevde... och kunde ta sig ur förarhytten... och gå därifrån... utan att någon reagerade!!

Jag förstår inte varför det inte finns fler betongblock - "grisar" - som försvårar för fordon att forcera gångstråk.

Jag kramar alla barn i min närhet - den thailändska flickan i trapphuset, de palestinska barnen intill och de albanska pojkarna - och ber en tyst bön att de ska ha hoppet i sitt hjärta, tillsammans med vuxna som lär dem att älska, inte hata.

Älskar!


Så låt oss tillsammans gå vår Golgata-vandring, mot det kors som kan besegra och försona all djävulskap.

De bästa hälsningar från en liten kaninpåskhare...

Helene F Sturefelt,

- som förkläder allvaret i ett till synes harmlöst påskpyssel - för hur skulle jag annars kunna bildsätta detta inlägg?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar