UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 31 mars 2017

SKRÄPET BLOMMAR - Sancta Garbish

Slottsparken i Sölvesborg.


Det känns som att varje dag behöver erövras.

Varje dag behöver våra ögon, så att vi ser hur det ser ut där vi går.
Varje morgon behöver våra öron, till att lyssna på fågelsången genom trafikens brus.
Varje kväll behöver vårt hjärta, till att känna in vad som hände.

Följ med på en spontan pilgrimsvandring bland vårblommor och... skräp.

TACK GODE GUD FÖR ALLT SOM FINNS.
   FÖRST BRODER SOL AV ALLA TING...


Vårblommorna gläder mig.

Vi börjar runt slottet i Sölvesborg.

Där blommar scillan för fullt. Många njuter av parken och jag slänger en blick på omgivningen.
Blekinges största blodbok ligger fälld i gräset sedan två år tillbaka.
Nu grönskar det runt stammen, som om blommorna vill be om förlåtelse för människans dumhet.

Vi är mer rädda för träd än för bilar.

Och idag fick jag höra att den lilla tomtsnutten framför vårt hyreshus skall göras om till parkeringsplats.
Visst, det behövs, men låt då grönskan finnas kvar och dölja all plåt!

TACK FÖR ALLA DINA UNDER...

Blekinges största blodbok.


Jag svängde upp till bokskogen.

Efter gårdagens regn var det friskt och gott om syre i luften. Försiktig vårvärme har letat sig upp från Europa, och småbuskarnas blad öppnade sig nästan synligt för ögat.

Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att vi vill inte växa här bland cigarrettpaket och plastpåsar.

De niger inte längre. De enda som niger är hundägarna när de böjer sig ned och beplastar hundskiten i glada förpackningar.
Och lägger dem på stubbarna i skogen...

Vad är det jag inte förstår?
Vad är det hundägarna inte förstår?
Och vad är det kommunen inte förstår?

Barnen de plocka små fimparna glatt, rusar sen hem under rop och skratt.

Kanehall.


Det är så vackert här i bokskogen!
Men mina ögon har tyvärr ställt in sig på människans avfall istället för naturens skönhet.

Leden är markerad. Men jag blir bara ledsen. Hur ser detta träd ut?

     Roten är rutten.

         Rutten rot.

En sinnebild av den skräpkultur som inte kan annat än gå under.

Hur länge kommer detta träd att orka stå kvar? Försvinner ledningen då?
Och vad händer om en människa ser ut på detta sätt?

Om samhälle och kultur får våra rötter att ruttna, hur länge skall då vår gemenskap bestå?

Försurat. Förkalkat. Förlorat.

Visa mig Herre din väg.


- Mor, nu är våren kommen, mor! Nu får vi gå utan strumpor och skor. Blåsipporna ute i backarna stå, tänk om vi trampar en glasbit eller två...

Behåll skorna på.

Jag träffade några glada medvandrare på skogsstigen. Undrar hur jag såg ut... nigande framför ungdomarnas grillfest med efterlämnat skräp.

- Hej...
Jag var smutsig och svettig på läppen.

- Åh så bra att du plockar...
- Ja, inte är det blåsippor inte!
- Skönt att det finns fler än vi som tänker på samma sak.
- Brukar ni också plocka skräp när ni är ute?
- Nä... men vi tycker att... hrmf...

Tyck inte! Tänk inte! Gör. Agera! Böj er ned. Djupare! Befria jorden.

Människan skändar jorden med sin närvaro. Är det så? Ja,

Storkök.


En vän ringde lokaltidningen för att be dem göra reportage om den begynnande förslumningen i staden.
Reportern kom och tittade sig omkring.

- Jaha... och? Var det inte värre?

Han hade redan vant sig vid att se platspåskar i buskarna och cigarrettpaket på trottoarerna.

- Lite chokladpapper är väl inget att skriva ett reportage om??
- Krossat glas på cykelbanorna orsakar punkteringar varje dag och sår i tassarna...

... på de hundar som hellre är ute i skogen... och bajsar.

Lyft benet och...


Tillbaka till naturvännerna.

- Det är bra att folk plockar upp efter sina hundar även i skogen. Vi går inte bara på stigar, ibland går man ju fritt och då vill man inte riskera att...

Mor i stugan hon säger så:
- Blåsippor aldrig snuva får. Än får ni gå med strumpor och skor, än är det skräpigt där ute må ni tro...

Suck.

Jag fortsatte min pilgrimsrunda med tysta men högljudda böner i hjärtat.

Min plastpåse var redan full. Jag började på en ny, sträckte mig fram för att... nej hopp! Oj och usch, där ligger ju en oplastad retur och stinker...

Det är inte hundarna som morrar.

Det är jag.

Nu är det rent.


Vad händer med människor som vistas större delen av sitt liv inomhus?

Hur blir det när kommunens ansvariga sitter bakom skrivbord och bestämmer om den verklighet de inte vistas i?

Okänsligheten för naturen ökar. Den är bara något man "besöker". Bah!

Den jord som föder oss existerar bara som trevliga affischer på resebyrån.
Och naturliga dofter kan man ju köpa i pyntaffären som har artificiella aromer på burk.

Äkta...


Jag håller min självkänsla högt. Det ska vara fint där jag går. Jag vill njuta av skönheten. Inte av odjuren... som skräpar ned.

Så. Nu är det fokusbyte och jag försöker sjunga blåsippsvisan som Alice Tegnér skrev den.
Sedan försökte jag sjunga Franciscus solsång, men jag kom av mig...

Helige Franciscus skrev på 1200-talet:

TACK GODE GUD FÖR MODER JORD.
   ÄN BÄR HON OSS OCH VAD VI GJORT.

     HALLELUJA, HALLELUJA.

HON BRINGAR TRÄD OCH FRUKTER FRAM,
   OCH BLOMSTERSMYCKAR ALLA LAND.
      TACK FÖR ALLA DINA UNDER, HALLELUJA...
                                                         Sv Psalm 23:5.

Ge nytt liv.


Nu har jag erövrat dagen.

Scillan behövde att jag såg dem. Stararna behövde att jag lyssnade till deras sång.
Och skogen tackade för jag att jag brydde mig om deras livsmiljö.
Men det murkna trädet grät.

Varje kväll behöver vårt hjärta för att vi ska känna in vad som hände.
Vad hände?

Blåbruna plastsippehälsningar från Sancta Garbish,

- alias Helene Sture Skräprock, skitgumma i högklackat.

Sancta Garbish.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar