UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 3 februari 2017

GÅ PÅ VATTEN


Gå på vatten.


Min Gud går på vatten.

Nej, inte på isflak. Inte heller på blank-is.

Han bara går.

JESUS BEFALLDE SINA LÄRJUNGAR ATT STIGA I BÅTEN OCH FARA I FÖRVÄG TILL ANDRA SIDAN SJÖN, MEDAN HAN SKICKADE HEM FOLKET.

SÅ SNART HAN HADE GJORT DET, GICK HAN UPP PÅ BERGET FÖR ATT VARA FÖR SIG SJÄLV, OCH BE. Matteus kap 14:22.

Följ mig.


Jesus är en god ledare. Han tar ansvar för sina medarbetare och låter dem få lugn och ro efter en tuff arbetsdag.
De har just mättat femtusen människor.

Sån't tar på krafterna. Både de mänskliga och gudomliga.

Medan lärjungarna är i båten drar sig Jesus undan.

Varje ledare måste vara ensam efter utfört uppdrag. Det går inte att bara fortsätta och fortsätta, tills man stupar.

På berget fick han distans. Där var tyst och lugnt.
Jesus stillade sig, samlade sina tankar och känslor. I bönen lät han händelsen flöda tillbaka till Gud.

Bröd och fisk hade förmerat sig till stora mängder. Det blev tolv korgar över.

Min Gud går på vatten.

Vatten-ledare.


Men utan bön är detta omöjligt.

Hans sinnen var helt öppna för att kunna ta emot Guds välsignelse. I egen kraft kan ingen av oss göra något sådant.

En gång sa lärjungarna:
- Herre, lär oss att be.

De frågade inte om Jesus kunde lära dem att predika...

En samvetsfråga:

- Hur mycket tid lägger vi i kyrkan på att be, jämfört med att förbereda predikningar, andakter och konfirmandlektioner?

Utan bön kan vi inte gå på vatten... inte predika till frälsning och inte förmedla Guds kärlek så det märks...

Mörkret faller.


Mörkret föll. Hade Jesus glömt sina vänner? Nej. Men en sak i taget!
Bönen först. Den grundlägger allt. Även det som nu skulle ske.

DÄR VAR HAN ENSAM NÄR DET BLEV KVÄLL.

BÅTEN VAR DÅ REDAN LÅNGT FRÅN LAND OCH KÄMPADE MOT VÅGORNA, EFTERSOM DET VAR MOTVIND.

Genesarets sjö är lika nyckfull som Vättern. Det kan blåsa upp på nolltid, från ingenstans.
De stora djupen rör sig osynligt.

Jag hade blivit livrädd. Utlämnade i en liten båt i natten, med vågor som brottas med en.

Brottsjöar. Kaosvatten. Bortom deras kontroll.

Men inte för min Gud.

På andra sidan sjön.

Det hade gått flera timmar. Var är han? Skulle inte Jesus vara tillsammans med dem, eller hade de missförstått planeringen?

STRAX FÖRE GRYNINGEN KOM HAN TILL DEM, GÅENDE PÅ SJÖN.

NÄR LÄRJUNGARNA FICK SE HONOM GÅ PÅ SJÖN BLEV DE FÖRSKRÄCKTA OCH TRODDE DET VAR EN VÅLNAD, OCH DE SKREK AV RÄDSLA...

Det är ingen skräckfilm, ingen thriller eller spökhistoria. Snarare en dokumentär av ytterst ovanligt mått.

Jesus hade varit i bön hela natten, i sex-sju timmar.

Vi laddar mobilen. Jesus ber. Det är samma sak. Fast lite mer...

Det fanns ingen båt kvar åt honom på stranden. Även om det hade gjort det, ville han kanske inte ro själv...
Det går inte att spekulera i.

Jesus valde att komma ifatt dem genom att gå. På vattnet.

Så gör min Gud.

En Gud som inte har kontroll över naturlagarna är ingen Gud.
Det här är så självklart för mig.

Det vore nämligen konstigare om Jesus inte kunnat gå på vattnet! Mycket konstigare.
Mycket mänskligare.

Och jag undrar hur det skall gå för bänken ute på isen, på Sölvesjön?

Bänk på is.


MEN GENAST TALADE JESUS TILL DEM OCH SADE:

- LUGN, DET ÄR JAG. VAR INTE RÄDDA.

Hur många gånger fick inte Jesus säga dessa ord? Var inte rädda.
De var ju rädda hela tiden!
Tillsammans med Jesus djupnade livet och gick över alla gränser.

Det gick över hatets gränser, det passerade sjukdomars gränser, han flyttade fattigdomens gränser och Jesus tog bort gränser mellan män och kvinnor.

Och han gick på vattnet.

Just nu verkar det enklare att gå på vatten än hantera att de stora flyktingskarorna i världen, och alla små presidenter som undertecknar dumma papper som inskränker människors frihet...


Varning. Svag is!


PETRUS SVARADE:
- HERRE, OM DET ÄR DU, SÄG ÅT MIG ATT KOMMA TILL DIG PÅ VATTNET.

HAN SADE:
- KOM!

OCH PETRUS STEG UR BÅTEN OCH GICK PÅ VATTNET FRAM TILL JESUS.

Om vi fokuserar på målet, då är det lättare att nå det än om vi tänker på alla faror och misslyckanden.

Idrottspsykologer och moderna coacher går i kölvattnet (!) efter Petrus.

Så länge Petrus ser Jesus gör han det omöjliga.
Också han går på vattnet.

Guds rena kraft flödar mellan dem. Ögonkontakten var total.

Men hur länge skulle Petrus klara detta?

Läste du inte skylten?!


MEN NÄR HAN SÅG HUR DET BLÅSTE BLEV HAN RÄDD.
HAN BÖRJADE SJUNKA OCH ROPADE:
- HERRE, HJÄLP MIG!

JESUS STRÄCKTE GENAST UT HANDEN OCH GREP TAG I HONOM.

- DU TROS-SVAGE, SADE HAN, VARFÖR TVIVLADE DU?

DE STEG I BÅTEN OCH VINDEN LADE SIG.
OCH DE SOM VAR I BÅTEN FÖLL NED FÖR HONOM OCH SADE:

- DU MÅSTE VARA GUDS SON.

Är det han??


Det är både gudomlig och mänsklig psykologi att när vi tappar fokus, då sjunker vi.

När Petrus släppte blicken från Jesus och istället tittade på de skyhöga vågorna, då blev han rädd.
Tror jag det!
Han hade ju ingen surfbräda att rädda sig med...

Min Gud kan gå på vatten.

Ibland kan Guds vänner också göra det. Men bara om vi är i böneflödet med Jesus.

Var i bön.


Hur ska vi förhålla oss till detta idag?

Jag tänker på alla inre vattenstormar som hotar att dränka oss.

Det är när vi inte tror att freden är möjlig, när vi misströstar att vi ska bli friska eller ens orka med dagen.

Det hjälper inte att ladda mobilen.
Inte heller att höra en bra predikan. Vi behöver var och en vara i bön, precis som Jesus. Länge!

Under min långa sjukskrivning - jag skrev fel: sjunk-skrivning - har Jesus lärt mig att gå på vatten.

Sakta har jag lärt mig bemästra mina inre vatten.
Livet har tvingat mig byta fokus. Stormarna måste ridas ut. Botten måste nås.

Jo, jag har varit sjunk-skriven... och bönen har ibland torkat in... eller dränkts...

Jag sa ju det.


Min Gud kan gå på vatten.

Och Jesus har lärt mig hantera situationen.

Först lät han mig sjunka. Där lärde han mig gå på bottnen.
Livet tvingade mig att lära känna bottennappet... och få sand mellan tårna samtidigt som vattenytan var långt ovanför...

Sedan lärde han mig simma. I mina känslor av vanmakt och förtvivlan.
- Var inte rädd! Simma!!

Och jag fick kallsupar av stress och krav, men simmade för glatta livet.

Jesus kastade ut en Frälsarkrans... så jag fick vila.



När jag lärt känna min botten och de stora känslodjupen, lärde han mig det sista steget.

Att gå på vatten.

Du vet säkert själv hur det känns, när självförtroende och självkänsla försvunnit och återhämtningen uteblivit.
Ingenting fungerar.

Länge har jag flutit omkring i Frälsarkransen... Nu har jag fått redskap att gå på mina inre vatten.
Och det bär!

Hoppets Gud,
om förtvivlan sköljer över oss och vi förlorar fotfästet, ge oss då lugn och kraft.
När vi är nära att ge upp, hjälp oss att lita på Dig.

Jesus, tack för att Du kommer mig till mötes på mina inre vatten!
Amen.
Jag går! Jag kan!

Jag tror inte på mina tvivel. Jag tvivlar inte på min tro.
Jag tvivlar på mina tvivel. Och jag tror på min tro!

Sjöblöta hälsningar från

Helene Sture Vattenfelt,

- Jesusälskare, vinterälskare och vinterbadare, som längtar efter sina skridskor...
- och som fotograferade den frusna grussjön vid Sölves makadambolag.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar