UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 9 december 2016

SKUGGOR OCH DRÖMMAR


Skuggorna flyr morgonljuset.


Det bländande mörkret. Var finns där inne i skuggorna?
Vad döljer sig i det omedvetna, dit alla förtryckta känslor förpassats?

Detta är en fortsättning på inlägget om EGO-CID från den 1 december. Läs det först.

Helgen som gick gav mig fyra dagar av intensivt arbete på SYMBOL-PEDAGOG-utbildningen i Jämshög.

Genom att använda kreativa uttryck får vi en metod att komma åt skuggorna i vårt inre, långt djupare än vad samtalsterapi når.

Du vet, det är lätt att prata bort sig själv... slingra sig, förklara annorlunda, gömma undan.

Men kroppen ljuger inte. Känslorna ljuger inte. Och nattens drömmar är kolossalt ärliga...

Bortom kontrollen.



Samtidigt som vi genomgår detta själva, utbildas vi till att bli pedagoger för andra, att leda andra igenom dessa processer.

Jag tänker bjuda dig på en dröm och en bild som jag målade.
All prestation är borta. Vi "målar inte tavlor" - nej vi låter bilder träda fram, intuitivt, inifrån och ut.

Först drömmen. Det är tre korta bilder:

1. Navelsträng, tjock, pulserande, mot svart bakgrund.
Den är blå och brun.
Drömmen uppmanar mig att "klippa av" navelsträngen - då kommer Livets vatten att pulsera fram.

2. Under en trappa är en bänk med en stor låda.
Jag ligger i lådan. Jag skall dö. Men först tar jag två stora klunkar Rhum ur en flaska. Sedan lägger jag mig ned.

3.Tvings kyrka, glasdörr, lapp: "levande kyrka". Cafébord där inne.
Det ska bli musik-kryss.
- När folk kommer in genom sidogången ser det ut som de går på stranden.

Slut.

Jaha... Jasså? Och...?

Och?


Och så vaknar man och förstår ingenting...
Men medan jag sitter på sängkanten tar jag fram papper och penna och skriver ned drömmarna.

Plötsligt ser jag mönstret...

Livet som väntar.
En symbolisk död, en ego-cid måste till (= det falska jaget skall dö) (inte hela jag!!) men jag är rädd och bedövar mig.
En levande kyrka blir tydlig, med oväntade inslag.

Drömmarna kommer från vårt undermedvetna.
Våra tankar, känslor och erfarenheter kläs i bilder och symboler.
Ibland är det klart och tydligt, ibland mer diffust och svårtolkat.

Hur som helst, vårt undermedvetna stöder oss!
Det är på vår sida. En vän i djupet. En sanning i mörkret.

Måla känslan.


Det falska jaget har fått nog med plats. Det räcker nu.
Andras bilder av oss, våra egna förväntningar - eller förnekande och föraktande.

Falskheten ska dö. Gå och lägg dig i lådan!

Jag har redan gått nedför trappan... som är en bild av att närma sig det undermedvetna.

Egentligen är det helt otroligt hur en dröm kan ge så klara budskap!
Jag menar, huvudet sover tillsammans med förnuftet...

Något Annat är vaket... och jobbar för högtryck!


Omgiven av äggula.


En av dagarna på Symbolpedagogutbildning gav oss en övning där vi skulle visualisera färgen turkos.

Suck. Jag kan inte sånt!

- Andas. Blunda. Tänk dig att du är en bubbla som du fyller med turkos färg.
Umgås med det turkosa en stund, och se vad som händer.

Var och en stod framför sitt papper på väggen.

- Låt pensel och kolkrita fara runt på pappret, låt känslan styra, tänk inte, bara följ med...


Jag fyller på med ägg-gul färg runtom, äggets näringsgula, varma färg.
Cirkeln får en öppning där den turkosa färgen kan rinna in.

Kolkritan formar flera cirklar till en människa.
Runt runt runt... armar och ben, runt och avlångt.

När jag är klar, tar jag några steg bakåt och tittar.
Vad är det här?

Lite näring till huvudet.



Jag - en sprattelgubbe?!

Men utan trådar dock.

Och huvudet är nästan lika stort som kroppen... Aj aj.

Knäna är mörka, som om jag har böjt mig för mycket...

Höger ben är försvagat och foten hänger knappt fast - kopplat till vänster hjärnhalva som är så överbelastad.

Plötsligt kommer gråten över mig. Vilken tragisk figur! Vilken ledsam bild!
Hur kunde jag måla något sådant?

Jag hade tänkt mig något annat...
Tänkt ja...
Men nu var det känslan inifrån som höll i penseln. Det omedvetna målade. Och det är så medvetet!

Medan vårt vakna medvetande tycks vara helt omedvetet om väsentligheterna.

Det turkosa tar sig in. Men...?



Vi processar bilderna med varandra.

- Vad ser du? Vad känner du?

- Hur håller jag armarna? Som en brottare? Redo att slåss? Nej... nä, nä... snarare så här, sa jag och visade hur armarna var på väg att slå ut i en omfamning.

Jag öppnade upp bröstet.
- Så här vill spratteldockan egentligen göra, ta hela världen i famn. Men hon är inte där, än.

Mitt undermedvetna lät mig möta en sann bild av mig själv, föga smickrande men ack så sann.
Det väckte många tankar och jag fick sätta mig ned en stund, och skriva, hitta orden till det jag såg.

På slutet av processen vände vi min bild upp och ned. Vad händer då?


Hjälp!



Åh! Kära nån!
Det blir ju en - födelse!

Min sprattelgubbe står på huvudet och är på väg att födas ut ur bubblan!
Vattnet har redan gått.


Så kommunicerade drömmen och bilden med varandra, utanför min kontroll.

- Fattar hon inte det ena, kanske hon fattar på det andra sättet... resonerade mitt omedvetna.

Jag är då djupt tacksam över att ha funnit denna modell - symbolpedagogiken - som leker fram allvaret.

Här finns plats för det fördolda.
Här finns kunskap att hantera det undermedvetnas budskap.
Ja, här finns värme och villkorslös kärlek som gör att vi alla vågar släppa fram detta, utan att vara alltför rädda.

Tårar och skratt blandades med de sista färgresterna på paletten.


Turkos-grönt.



Dagen efter kom nästa bild - det som föddes fram.
Men det behåller jag för mig själv. Tids nog kommer du märka det!

Så, lyssna på dina drömmar. Känn dina känslor, ge dem färg och form.
Du finns. Tag din plats.

Eller som Thomas Sjödin säger:

- Om du tar din plats, tar du inte någon annans...


Jag avslutar med den finstämda poesin i Psaltaren 139:15

DU SAMMANVÄVDE MIG I MIN MODERS LIV.
JAG TACKAR DIG ATT JAG ÄR DANAD SÅ ÖVERMÅTTAN UNDERBART!

JA, UNDERBARA ÄR DINA VERK, MIN SJÄL VET DET VÄL.

BENEN I MIN KROPP VAR INTE GÖMDA FÖR DIG
NÄR JAG BEREDDES I DET FÖRDOLDA,
NÄR JAG BILDADES I JORDENS DJUP.

DINA ÖGON SÅG MIG, NÄR JAG ÄNNU KNAPPAST VAR FORMAD...

Adventsljus i det fördolda.


Ljusa hälsningar från skuggornas rike,
Helene Sture Sprattelfelt,

- drömmare och symboltolkare.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar