UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 20 december 2016

ONDSKEFULL NATTMARA


Nu kommer de...


Det kändes precis som om det var på riktigt...

Nattens mara, så full av ondska. Jag vaknade kallsvettig.

Små vita marsvarelser hade landat på jorden.
De var här i studiesyfte, utsända för att lära sig hur snabbt det går att bryta ned en planet.

Jag förstod inte på vems sida de stod.

Men de hade mycket att lära och noterade noga vad de såg.

De började med barnen.

- Hur bryter man ned dem lättast?


Med godis och pepparkakor.


Marsianerna såg att barnen matades med något vitt ämne. Ju mer färgglatt det var, desto lättare öppnade de munnen.
De vuxna såg till att de fick i sig detta vita så ofta som möjligt. De gömde det i frukostmaten och dolde det i bubbliga drycker.

Ganska snart blev barnen sjuka - det kallades dia-betes, för de diade i sig detta vita gift.

Barnen blev snabbt tjocka och tänderna bruna.
Marsianerna jublade - det ska vi också göra!

Tonåringarna skulle också brytas ned.

Man gav dem gratis pinnar med rök i. De tyckte fortfarande om att dia så de sög gärna i sig röken.
Snart blev lungorna svarta.


Lungsot.


Eftersom de redan var tjocka orkade de inte gå.

Då gav de snälla vuxna dem rullbrädor då de inte behövde ta några steg. Musklerna blev tunnare och svagare, det var ju bra, men magarna större.

De vita små rymdmännen imponerades av jordfolkets effektivitet i förstörelse.

Både barn och tonåringar fick helst inte gå ut i naturen, för då skulle de förstå att det fanns ett annat sätt att leva.

Därför konstruerade de vuxna små apparater som de fick hålla i handen och leka med.

Den kallades Mobb-bil, för det gick så lätt att mobba andra med den, osynligt liksom.

Det dröjde inte länge förrän de unga jordmänskorna hade glömt hur man umgicks i verkliga livet.

De klarade bara av att kommunicera via tummen.


Naturen.



För att göra det riktigt bekvämt för sig hade jordborna byggt smarta maskiner.
Det kostade visserligen mycket energi att konstruera dem och sedan driva dem, men det löste de enkelt.

Alla var tekniska ingenjörer och visste hur man enklast tog ur kraft ur jorden.

De borrade bara hål i marken och sög upp svart geggamojja som de förädlade.

För att göra förstörelsen riktigt snabb såg de till att släppa ut avgaserna i luften och hälla ut avloppet i vattnet.
Jorden orkade snart inte heller producera någon mat, men det gjorde inget - det fanns piller.

Besökarna var mäkta imponerade.

Deponi. Inte.


Marsvarelserna såg att sammanbrottet var nära.

De vuxna matade varandra med filmer och underhållning. De gjorde roliga djurtävlingar och man fick skjuta de djur som ännu var kvar i djungeln, om man betalade bra.

Men det räckte inte. De var inte dumma! Det svåraste var kvar. Det bästa och göttaste...

Aggressiviteten.

Hur gjorde Tellusborna för att få den ur sig?


Kör på.


Marsianerna såg den djävulska taktiken:

De vuxna männen hade hittat på en kombination av sex och våld.
Först tog de bort alla normer och suddade ut gamla konstiga uppfattningar om rätt och fel.
I den moderna tiden fick var och en bestämma själv, och alla älskade den friheten.

Frihet!

Det här var ett jättebra sätt att bryta ned invånarna på!
Männen fördärvade kvinnorna, som fördärvade barnen - med socker för att de inte skulle bråka.

De hade också lärt sig jäsa sockret till droger. Då blev våldet och sexet ännu våldsammare och roligare.

Att de hade förlorat förmågan att känna visste de inte om.
Det svarta hålet i själen badade i sprit.

Häftigt!


Men man lurar inte dessa rymdvarelser så lätt - det måste finnas ännu ett sätt som de håller hemligt, som verkligen förstör deras själar...

Men vad?

De sökte länge innan de började ana det riktigt svarta hålet.
Ingen vågade tala om det.

Alla tycktes veta men ingen sa något. De hade nåt slags system som hette Dummo-krati, men marsfolket var osäkra på om de uppfattade det rätt.

De låtsades lyssna på varandra men det var ändå dem med vapen som fick bestämma.
Verkligen dumt.
Men effektivt!


Vapenskrammel.


Men det måste finnas ännu ett styrmedel...

Det mesta var digitaliserat men det fanns ännu något som kallades "böcker". Vad var det?

Någon hade kommit på att man också skulle tala till den så kallade "själen". Varför inte försöka vädja till det som kallades "heligt"?

En svart bok skrevs som handlade om att alla skulle lyda, annars fick man döda dem.

De vita marsstudenterna förstod inte helt vem som bestämde vem som var laglydig mot vem, men det gjorde inte mänskofolket heller.

Det fina var att de kunde få ut all sin aggression mycket effektivt tack vare denna bok.

De vita små männen noterade med fasa vilken förstörelse denna effektivitet spridit på Jorden.

Bombat.


Skulle de verkligen rapportera allt de sett?

De var ju visserligen på studieresa, men det här var rena helvetet.
Marsianerna var inte beredda på denna djävulskhet.

- Vi drar, tänkte de, innan vi dras med.

Informationsmaterialet kring Hur Man Förstör En Planet - HMFEP anno 2016 - var mer än välfyllt.

Med ett intergalaktiskt fyrverkerisvep drog de iväg från Jorden, ut mot friska luften (?) i rymden.

Bakom sig såg de små ljus glimma.
Radarn noterade svaga rop på hjälp.

Men det var försent.


Fyrverkerier.


HJÄÄÄLP!

Kallsvettig vaknade jag upp mellan godsvagnarna på en bangård i Tyskland.

Var är jag?

Ännu ett terrordåd rapporteras från Berlin.


Gode Gud vilken nattmara!

Vilken tur att det inte är sant.


Absent.



Men jag är vaken. Hela tiden. Och talar för döva öron, fyllda av godis.

I Köpenhamn är det förhöjd beredskap med poliser överallt.

Vem vågar gå ut på julmarknader? Du har väl lämnat blod? Ifall du skulle behöva det igen...

Det här är helt sjukt. Vi har feber. Jorden har feber. Vi har snart en mental kollaps över oss.

I denna verklighet skall vi snart fira jul, ja det skall vi! Vi måste.
Det är viktigare än någonsin.

För att nattmaran inte skall ta hoppet ifrån oss, måste vi utbedja oss om ett större perspektiv.

Böner, böner, böner, böner, bönerbönerbön..... GUD, omvänd oss.


Trängd.


Nattsvarta hälsningar från tågåkaren och mardrömmaren,

Helene Sture Nattmara,

- som fick ett telefonsamtal av en gråtande arabisk vän; "Förstår ni ingenting?"

Nej. Tyvärr.

Snipp, snapp snut, får sagan ett lyckligt slut?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar