UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 17 december 2016

EGEN JULAFTON


Rusta dig för julen.


Nu är det en vecka kvar till julafton.
Hur ska det gå? Hur ska det bli med alla släktingar, och vems tur är det att "ta hand om mamma"?

Det är många känsliga frågor och gråten lurar i halsen.

Måste alla träffas just under julen? Alla de andra dagarna då?

Och hur skall man klara sig undan alla outtalade förväntningar och alla situationer där man garanterat kommer att såra någon...?

Jag tänker skriva ett mycket ärligt inlägg. Det handlar om ensamhet, men inte såsom du tror, snarare om enskildhet.

Jag tänker blotta mig, visa min svaghet som också är min styrka. Jag tänker föra talan för dem som inte talar så högt:

- Jag vill inte fira jul.... i alla fall inte på ert sätt... jag orkar inte mer, inte en jul till...

Enskildhet, tack.



Skäms på dig Helene! Så kan man inte säga!
Julen är familjens högtid och alla skall vara glada. Barnen ska dansa och de vuxna ska prata trevligheter med varandra.

Jag vet.

Låt mig få tillägga att jag är oerhört lyckligt lottad, med stor familj, fina släktingar och många goda vänner.

Men det finns ett -  men.

Alla vi som likt tjuren Ferdinand bara vill sitta under korkeken och julgranen och lukta på blommorna och kottarna... hur ska vi få lov att skapa det lugnet vi behöver?

Att frivilligt säga Nej till julens gemenskap är något oerhört, något fult, ja rent av egoistiskt!
Jo... man kan tycka det.

Men när vi ärligt tänker efter på alla dem som sitter där runt glögg-grytorna, så finns det alltid en eller två som hellre hade varit hemma.

Hos sig själva. Med sig själv,

I enskildhet. Avskilda till en egen julafton.

Egen julafton.


Jag minns barndomens jular i Småland med förväntansfulla känslor, goda dofter och bästa Farmor och Farfar.

Jag minns prästgårdslivet när barnen var små, brasan på julaftonsmorgon och den riktige tomten (jodå!) som kom nedför backen.


Men jag minns också tonårstidens ständiga besvikelser, fel julklappar med tacksamhetsskuld och hormoner som bråkade.

Jag minns separationer, skilsmässor, en två tre fyra.. i storfamiljen, jag kan inte räkna dem alla.
De goda ambitionerna som sprack, ångesten och rädslan.

Skammen. Hur ska det nu gå?


Ska vi dela dubbelsängen?


I allt detta minns jag också underbara gudstjänster i kyrkan, julottor och midnattsmässor där himlen landade i våra hjärtan.
Församlingens glädje och min egen tillfredsställelse lyste ikapp med tomteblossen.
Det var heliga stunder, innerligt bevarade.

Men allt detta sammantaget gör att jag är - överbefolkad. Hjärnan orkar inte med fler människor, intryck, förväntningar och julekakor.

Maten, familjen, julklapparna och alla predikoförberedelser.

Förväntningarna ligger på högsta möjliga nivå.

Dessutom får en kyrkoarbetare inte ha en dålig dag på jobbet - och absolut inte under julen, då ord att leva på ska levereras med pondus, existentiell skärpa och evangelisk värme.

Nej. Jag klarar inte mer.

Hjälp! Jag är överbefolkad!



- Kära församling, nu har högtidsstunden kommit då vi åter är församlade här i kyrkan, och där hemma med "nära och kära"...

Urk!

Tänk om det är rena rama lögnen?

Nära - nej släkten kommer långt ifrån och vi känner inte varandra.
Kära - nej inte längre ty bråken har slitit sönder tilliten.

Jag måste våga vara ärlig.

Detta är också en alltför stor del av julen för alldeles för många människor!!
För att inte tala om alkoholen tar över... Gud bevare oss alla!


Vit jul...



Var och en har sitt ansvar.
Jag tar ansvar för mig och du tar ansvar för dig.

Om min energi är slut redan på fjärde advent för att jag vet vad som väntar nästa vecka, då är något fel.
Säj nej. Skapa enskildhet. Ordna lugn och ro i soffan tillsammans med Ferdinand.

Jag menar, ett släktkalas kan ibland kännas som rena rama tjurfäktningen!

Men jag upprepar: Striden är inställd. Fighten är över.

Frid i familjen och fred på jorden.


Goda initiativ i Olofström. Gå dit!


På tal om ansvar.

Nu ska jag säga en sak till, som du säkert blir arg på. Då får du bli det.
Du tar hand om dina känslor så tar jag hand om mina.

Förväntningarna att vi ska hälsa på "dem som är ensamma" är en mycket vacker tanke.
Den som är sjuk, gammal och trött har inte så många alternativ. Man kommer ingen vart, kan varken tänka eller planera - där är det självklart med ett besök i jul!

Men det finns en annan kategori, fullt friska, men gnälliga och krävande, och som förväntar sig att alla andra skall göra jul för dem.

Där säger jag stopp.

Ta ditt ansvar. Lyft luren. Ring. Eller sms'a och hör av dig.

Jag har dessutom ätit upp tomtens ren...


Eller de som kör med härskartekniken:

- Men så har vi alltid gjort! Vi har aldrig varit ensamma en jul!

Vi har alltid aldrig alltid och alltidaldrigaldrig gjort... och du brukar och vi måste och och och men ack ack...

Stopp, stopp. Här styr rädslan. Ta det lugnt.
Kan man kräva att andra skall vara statister i deras jul?

Inte jag. Hej då. Krav som binder får man till slut lösa upp.

Precis som trädens blad som släpper sina löv när de har gjort sitt.
Vinter. Träda. Vila. Återhämtning.

Naturen kan lära oss att fira jul.

Ingen statist.


Det är förskräckligt det här med "vem ska ta hand om mamma".

Hon kanske inte vill bli omhändertagen?
Hon kanske också bara ställer upp för att du är så nervös att hon ska sitta ensam?!

Det kanske är din förmenta godhet som kväver alla, med en omsorg som tillslut förvandlas till en pepparkaksdoftande egoism.

Tänk om vi var och en kunde rannsaka våra motiv. Ge uppriktiga jag-budskap.

Tänk om fina lilla mamma inget hellre vill?!
Få sitta i sin egen insuttna fåtölj med filt om benen och umgås med Arne Weise, Kalle Anka och julbönen på radion?

Hur många är det inte som faktiskt skulle vilja ha lite enskildhet under juldagarna, för att betrakta tillvaron utifrån sitt eget perspektiv?

Vad är äkta kärlek?


Så, bästa bloggläsare och välfärds-svensk, låt oss inte vara rädda för att vara ärliga.
Julen kan bli mycket bättre än någonsin!

Jag övar mig ständigt att Stå I Min Sanning.

Mitt liv går inte ut på att leva upp till andras förväntningar längre. Jag måste lyssna inåt, på mitt eget hjärta.

Visa mig respekt.

Knuffa inte omkull mig. Och inte heller den i din omgivning som också väljer att fira en egen julafton. I enskildhet.

Vi har den heliga familjen på vår sida... Det var sannerligen inget julkalas där i krubban bland åsnorna!

Du är i gott sällskap. Låt Betlehems stjärna lysa i ditt vardagsrum och ge dig värme.

Det tänker jag göra.
Då är vi två...

Vi är två.


Men tänk om det blir tråkigt då?

Gode Gud ja, tänk om! Då är det bara att ta sig till närmsta flyktingboende och dela en stunds gemenskap där!
Tänk om man skulle börja julafton så...


De varmaste hälsningar i enskildhet!

Helene Sture Julaftonsfelt,

- som för länge sedan hoppat av det kommersiella jule-hjulet,
- men som ser fram emot gudstjänsterna i kyrkan och på radio och TV.
- och som fick höra härlig julmusik på gågatan idag!


You made my day.




1 kommentar:

  1. Mycket klokt Helene, tänk om alla gjorde som dom kände själva, och inte träffas bara för att man måste! Det finns ju 365 dagar på ett år, alltså fler dagar att träffas på om man vill. o så allt detta "farande" med stackars små barn hit o dit, dom blir ju så trötta, fira där dom bor istället, mycket bättre för dom!
    Önskar dej en fin jul, kramar från Stina

    SvaraRadera