UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 10 november 2016

UCKE FELLOWZ på CSK i KRISTIANSTAD

Vi bara förbereder oss.


Så har vi vant oss vid att vintersnön är här och att USA's president heter Donald Trump.
Livet måste gå vidare. Vardagen rullar på.
Och vi måste få skratta och vara glada över det vi kan glädjas åt, eller hur?

Som det svenska sjukvårdssystemet till exempel...

Idag har vår utmärkta orkester UCKE FELLOWZ spelat på Centralsjukhuset i Kristianstad.

Sjukhusprästerna Sven Röstin och Daniel XX hade åter bjudit in oss att spela i sjukhusets foajé.

Vi riggade upp våra notställ, kopplade sladdar och justerade stråhattarna.
Stämningen var god och strängarna stämda.

- Kom hit och hör! Kom hit och hör! Vårat ukuleleband!
Kom hit och hör! Maken finns ej i vårt land...!

Med glada jazztoner satte vi ribban högt.
Det här är vår signaturmelodi!

Stämmer det?


Ingen vill egentligen besöka lasarettet. Alla är ju mer eller mindre ledsna... Och vi sjöng:

- Det finns så många med sura miner, dom tycks ha ökat sen i fjol.
Men tacka vet jag när solen skiner, kom och låt oss lapa sol.

- En liten solkatt på trottoaren, kan lätt förjaga en dyster min.
En solskenssaga som smälter skaren, det är min patentmedicin!

Vi visste inte hur rätt vi hade...

Många stannade upp. Ansikten förändrades. Leenden sprack upp.
Den glada ukulelemusiken fick oss alla att glömma krämpor och mediciner.

Kultur har en terapeutisk effekt, säger vetenskapen. Suck. Vi vet!
Kom och ta temperaturen på oss. Effekten är god, rent av hög!

Effekt på displayen.


Rullstolar, käppar och barnvagnar. Halta, lytta och trötta. Opererade, väntande och utskrivna.

Sjuksköterskor, lokalvårdare och servicetekniker. Underläkare, läkare och överläkare. Intagna, vårdare och familjemedlemmar.

Svenskar, araber och finländare. Kristna, muslimer och ateister. Musikaliska, vänsterhänta och rytmiska.

Alla var där. Hela världen passerade i revy framför våra ögon.

Vitrockar passerar.


- Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar.
Och kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek, säg!

Vitrockar gick med matlådor från restaurangen. Reflexvästfolk hade en kaffe i handen.
Men hur många hade kysst någon på sistone...?

- Om vi i skogen vandrar, eller uppåt havet kryssar,
får det inte fattas kyssar, inte heller grädde, säg!

Här är nästa medicintips: kysssar... Kan man få det på recept, doktorn!?

Trassliga relationer.


En smal dam stod och tryckte intill trappen upp. Ibland blundade hon, ibland rörde sig läpparna till våra ord.
Jag tyckte hon vände sig bort när vi sjöng den smäktande kärleksballaden Aloha-Oe...

- Skymning faller över palmklädd strand, och dess sand syns som ett silverband.
På Hawaii stiger sångens brus, dyningars gång, havets sång, vindens sus.

När de sentimentala tonerna är som bäst kan de förlösa både sorg och kärleksglädje.
Kanske hon mindes sin ungdoms vackra möten?

- Aloha-Oe, jag älskar dig! På dunkel kärleksstig möter jag dig.

Jag spelade lite fel... missade nåt ackord... blev så berörd.

Ljuvliga sentimentalitet!


Det är jazz, det är Honolulu-låtar och det är Pärleporten. Vi har en fantastisk repertoar!
Sjukhusprästerna såg extra glada ut när frälsningstonerna ljöd i lasaretts-foajén:

- Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor.
Är den kärlek, nåd och sanning som i Jesu hjärta bor!

- Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in....

Hm, även svängdörrarna till centralsjukhuset kan vara en sorts "pärleport".
Här sker under, här finns läkedom och hälsa, rent kroppsligt.

Men psalm 235 tar hälsan ett steg till och lyfter in oss i det som är den kristna trons försoning: Jesu död och uppståndelse på korset:

- Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.

Det är lätt att känna sig som ett offer för omständigheterna och för sjukdom och olycksfall.
Men Pärleporten visar att "offerrollen" är upptagen liksom... Jesus vill upprätta varje människa!

Det är sannerligen en läkedom för själen!
Och mår vi bra i själen, är det lättare för kroppen att läka.

Glädje för oss alla!


Nu var det dags att ta fram blockflöjten. Vi har en glad liten visa som heter:

- Jag går här i livet och sjunger på en sång.
Och önskar att lyckan finner mig nån gång...

För mig finns det så mycket  själslig glädje i dessa till synes så enkla sånger.
Det är själavård på ett djupt mänskligt plan och det gör så gott att sjunga dessa texter!

Kalle Nilsson och Sven Röstin.


Vår ledare Kalle Nilsson dedikerade nästa låt till Donald Trump: San Antonios Ros från Texas...

Han vill avskaffa den sjukvårdsreform som Obama-care sakta har byggt upp.
Bort med det! Ingen allmän sjukvård åt folket. Dyra sjukvårdsförsäkringar är den amerikanska modellen...
Bevare oss väl!!
Jag gråter bara jag tänker på det.

Blev min ukulele plötsligt lite ostämd nu?

Tappa inte takten.


Det hade gått 50 minuter, under värsta lunch-rusningstid. Det var dags att avrunda.

-Vi möts igen, någonstans, någon gång...
Kazoo-munstyckena gav en illusion av saxofon till våra smäktande toner.

Men sittande publik applåderade och ville ha extranummer - vilken underbar känsla i denna miljö!
Damerna i receptionen stod också upp med näsorna tryckta mot rutan, och vi fick flera bokningsförfrågningar... stopp stopp!

Ta't lugnt. Ring ABF i Sölvesborg.
Varför har vi inga visitkort? Och banderoller? Och band runt stråhattarna med vårt namn?

Vi måste nog spotta upp oss lite!
Och lägga ut oss på YouTube.

- Aldrig trodde jag att jag skulle åka runt och turnera med en ukuleleorkester! sa en av vännerna.

Ucke Ladies!


Det här var dagens profana gudstjänst. Sjukhusprästerna tackade oss med värmande applåder och vi kände oss alla mycket välsignade.

Den kreativa hjärnhalvan är fullt frisk. Logistikhalvan fick vila, ja må den vila!

- Vi tror att du är densamma ännu, fastän tiden som har skilt oss varit lååång...

Vem sjunger vi om? Gud Fader?
Ja, varför inte!!
Eller någon vi älskar... Kanske sammanfaller det.

Haj svajs!


De varmaste hälsningar från Helene Sture Friskfelt,
- fyrsträngad musiker med hatten på svaj!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar