UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 14 november 2016

DÖD och LIV före HALVÅTTA

Knäckebröd som förrätt.


Matlagningsprogrammet "Halv åtta hos mig" sändes förra veckan från Bromölla och Sölvesborg.
Vanliga människor (det får inte vara proffs) bjuder varandra på trerättersmiddag och tävlar om 15.000 kr i vinstpengar.

Jag var med för sex år sedan, 2010, och jag har roat mig att leta fram mina memoarer från TV-inspelningen.
Det var verkligen roligt att vara med!

Men...

Att med mitt yrke bereda plats för fyra dagar av inspelning är näst intill omöjligt.
Märkligt nog var det inte så många möten inbokade denna vecka, inte heller några förrättningar - vilket aldrig händer! Tack Gud.
Därför vågade jag tacka JA till att medverka.

Men mitt ärende med detta blogginlägg är att dela prästens arbetssituation - både före och efter dessa dagar - och det är mindre roligt.

Jag väljer att lyfta fram detta eftersom det ger en förklaring till vad "utmattning" betyder för en kyrkans tjänarinna.

Varning för halka.


Jag bildsätter med några frostnupna foton från båtviken i Gullberna Park i Karlskrona.

Valda delar ur dagboken, den 18 oktober 2010:

Åter igen ligger det en anonym förrättningslapp med en inbokad begravning.
Det kräver stor lyhördhet att lyssna in familjens situation när man inte känner varann.
Det var lättare på landet.

Idag blev jag uppsökt av en äldre man, vars dotter är svårt cancersjuk.
Vi har träffats flera gånger innan och fått en positiv kontakt.

Jag besökte dottern för tre veckor sedan, då var hon bara skinn och ben, men satt uppe, stark i humör och vilja.
- Gå nu pappa! sa hon.

Jag lånade ut Martin Lönnebos meditationer på CD för att ge henne livsmod. Vi pratade en stund.
- Jag har ju inte varit så kyrkligt engagerad...
- Nej, men nu kommer vi, när du behöver, svarade jag och höll hennes tunna hand i min.

- Du behöver inte bara strålning mot cancern, du behöver Guds strålning och frid över hela ditt liv, sa jag, med all värme jag kunde uppbåda.

Det blev en fin stund. På återseende!

Trodde jag. 


Tomt. Borta.


I fredags ringde jag hennes mamma för att höra om jag kunde komma och hälsa på.
- Hon finns inte mer.
- ???
- Hon är borta!
- .... Borta?

Jag fattade ingenting. 

Jag har arbetat som präst i 21 år och vet mycket väl vad "borta" betyder, men jag var inställd på något annat.
Detta telefonsamtal rubbade rutinen med de gröna förrättningslapparna med dödsfall, som skall åtgärdas med begravning...

- Finns hon inte längre?

Det var tyst i andra änden av luren.
- Är hon - död? - - - Oh, kära nån! Så svårt för er!

Och för mig....


Solen går ned. Livets frost. 


Rekylen kom. Storgråten. 

Två begravningar i vecka år ut och år in... och plötsligt går det inte allt hålla emot.
Min bägare av död rann över. 

Vem skall JAG gå till? Vem jobbar kvar en fredag eftermiddag? Jag måste gråta - NU!

Som tur var satt en arbetskamrat kvar två trappor upp i huset.
Knack, knack... får jag komma in?

Allting brast. Hon kramade och höll om mig medan jag grät som ett litet barn...
... årets alla dödsfall som jag hanterat, alla sörjande familjer. Droppen blev denna cancersjuka kvinna som jag hoppats kunna få träffa igen.

Jag var helt oförberedd. Prästen är också en människa! Fast många inte tror det.
Och vi glömmer det. Sväljer. Trycker undan. 

Å tjänstens vägnar.

Tack finaste arbetskamrat och vän att du fanns där för mig!
Trycket var övermäktigt. Det var alldeles nödvändigt att jag själv fick reagera - vilket de "underkänsliga" männen i min omgivning inte förstår.


Utan förtöjning.


Vad hände sen?
Jo, strax efter, kanske en halvtimme senare, ringde TV 4's reporter som skulle intervjua mig inför matlagningsprogrammet.
Jag hade inte gråtit färdigt - varför svarar man då i telefon ändå ?? - så jag kunde knappt prata.

- Vi kan återkomma, sa reportern.
- Ja tack, hulkade jag.

Som om detta inte var nog, denna fredag eftermiddag, ringde ett annat sorgehus, från Stockholm, för att bestämma möte inför sin familjemedlems begravning.

Det fick mig att nästan tappa balansen, på andra hållet. Hur mycket död skall en präst orka med en och samma dag??
Dessutom måste jag skriva predikan!

Och ingen kapten.


Detta var ett typistk "stockholms-fall" om ni ursäktar, med repliker som:

- Ingen annan skall komma på begravningen... bara vi... På mammas begravning var det folk vi inte kände!
- Hon kanske hade egna vänner? föreslog jag.
- Alltså, vi känner inte vår moster.. men det ska inte vara nåt annat folk där! Och inte så många psalmer.. bara nån vers.

Man ber bagaren att inte baka sina bullar. Än mindre vill de äta dem.

Förstår människor hur sårande detta är för en präst? Att förneka innehållet i det vi är satta att göra? Ifrågasätta vår tro, vår mission. 

Det är helt sjukt när man tänker efter. Och vi möter det alltför ofta, eller hur?


Måste du stå  där? Sluta med det!


Jag tog några djupa andetag medan jag såg avgrunden närma sig, och frågade: 

- Hur vill ni att jag skall uppfatta det?
- De fåru ta somru vill... bräkte den okänsliga nollåttan.

Jag tänkte med smärta på att den här "mostern" säkert hade egna vänner, som mer än gärna hade tagit hand om hennes sista stund.

Och vad då "annons efteråt"? Det är ett sätt att hindra vänner att komma. Inte särskilt hedersamt.  Men det sa jag naturligtvis inte.

För-rättning. Rättning i ledet. Efter-rättning.
Nej det lär inte bli någon efterrätt här!

Detta var Döden före Halv åtta hos mig...

Döden före vilket klockslag som helst.


Så gick måndag, tisdag, onsdag och torsdag av TV-inspelning, med glada skratt och möjlighet för mig att visa upp min arbetsplats.. alltså kyrkan.

Ingen fick veta baksidan förstås, jag var där för att berätta om allt det positiva - om Gudstron och nattvarden som "Måltidernas måltid"!

Dagen efter, återigen en fredag, var en vanlig arbetsdag. Jag behöver väl inte säga att antalet sovda timmar var alldeles för lite!
Ni som sett "Halv åtta hos mig" vet ju att de sitter i bilen sent på kvällen och visar upp sina poängskyltar.

Ja, det var ju passande!


På förmiddagen var det småbarnsgudsjänst. Jag skriver i mina memoarer, den 29 oktober 2010:

Viola har namnsdag och jag har knappt fått 6 timmars sömn.
Jag klädde ut mig till mig själv i prästkläder, igen, och var på plats i tid i kyrkan.

Det var barnvagnssamling, overaller och ljuständning med barnen samt skrammel-ägg till sångerna.
Pedagogen talade om Allhelgonahelgen.
Tidevarv komma, tidevarv gå. Altarringen fortsätter "på andra sidan" och talar om de dödas närvaro, alltid levande hos Gud.

Gudsomhaver... och hejdå!

Nu kommer de polska turisterna!


Fina Fredrikskyrkan.


Med stora ögon såg de katolska besökarna hur föräldrar och barn satt tillsammans på en mjuk matta i kyrkan - det ska vi ta med oss hem, sa guiden - och spelade och sjöng.

Strax där efter mötte jag en dopfamilj för att samtala om dopets betydelse inför helgens högtidsstund.
Sedan skrev jag predikan.

Ledig lördag. När man är för trött går det inte att vila.
Det har pågått så länge nu.

När jag vaknade på söndag morgon tänkte jag:
- Hur ska jag orka? Ska jag leda gudstjänsterna? Det måste vara fel.. Vi är underbemannade!
Det känns helt omöjligt...

Åter igen klädde jag ut mig till mig själv i tjänst - kläderna är till stor hjälp! - och var på plats i god tid i kyrkan.
Det var ett stort dopfölje och för övrigt mycket folk i gudstjänsten, det är roligt. Men krävande.

Därefter träff med katekumenatsgruppen. Jag åt en förstulen macka på väg ned till församlingshemmet.

Jag måste få vila!


Det har just varit dopgudstjänst.


Men nej. Kl 16 var nästa gudstjänst. Jag dubblerade, som vanligt, för att kunna vara ledig nästa helg. 
Kantorn var gnällig - undrar om jag var det också? - och predikan fungerade inte alls lika bra här som på förmiddagen.

Hur många människor har jag mött de senaste två veckorna? Flera hundra!
Hur många familjers avgörande högtider har jag ansvarat för? Fem. 
Eller fler? Kan inte räkna längre.

Jag orkar inte mer. Måste leta upp katten... och vila med honom i knät.

Detta var Livet efter Halv åtta. 

Men jag kände mig mer död än levande. Och hungrig.
Undrar om jag har några knäckebröd kvar...  

Skuggan faller.


Så, när du möter din församlingspräst så vet du inte hur mycket hon/ han har mött, och bär på sina axlar.

Min läkare säger:
- Du är överbefolkad!
- Går det över, doktorn?
- Ja, om du vilar...
- Hur många år då? - - - Och hur gör jag?
- Du bör vara i tystnad och enskildhet.
- Tacksåmycketdå.

Som förrätt i Halv åtta hos mig bjöd jag på knäckebröd och vatten.
- Du är inte klok Helene! Ville du inte vinna?
- Nä, inte alls. Jag var med för att berätta om honom som själv är Livets Bröd och det Levande vattnet.

Livets Bröd.


Men frågan är när kyrkans medarbetare själva ska få vila i det vi förkunnar... Jesus, hjälp oss!

Död och  liv, liv och död - före halvåtta.

Nu är klockan halvtre - och då är det svartvit matinéfilm på TV1.
Mitt på blanda eftermiddagen. Det är också en återhämtning. "Klockorna i Gamla Stan" med Edvard Persson. Den första färgfilmen från 1945.

Det handlade om kyrkklockor... som ringer in livet... och ringer ut det...

Typiskt. Vilket sammanträffande till det jag har behövt skriva idag.

Klockorna i Gamla Stan.


Halva hälsningar från Helene Sture Förrättningsfelt,

- som är tacksam för alla mänskomöten, men som hoppas på bättre tider.

P.S. Naturligtvis är person-exemplen ur memoarerna fingerade, men för övrigt är verkligheten alltför klar.
P.S.S Leta upp inlägg från februari 2011 (det spelades in ett halvår i förväg) så kan du läsa om hur det gick till vid inspelningen.



Bättre tider kommer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar