UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 27 oktober 2016

TRO, HOPP & DEJTING

Mark är dejtingledare.


Vågar man skriva om andras kärleksaffärer?
Får man tycka och ha åsikter kring det man ser och upplever?
Javisst.
I alla fall om det visas offentligt.

Det är lättare att vara singel än att ta sig ur sitt eget, och våga ta in en annan människa i sitt liv.
Det är lättare att behålla sina egna vanor än att ge plats för någon annans... och börja dela liv.

Med skräckblandad förtjusning har jag följt SVT1's program om kyrkfolk som dejtar.
Mark Levengood har varit programledare för TRO, HOPP OCH KÄRLEK.

Bara en av fyra.

- En diakon, två präster och en frikyrkopastor har tro och de har hopp, men har de kärlek? frågar han i inledningen.

Två av dem - de båda männen - har ingen erfarenhet av relationer. Inte ens en kyss... Så sorgligt, om det är sant.
De två andra - kvinnor och präster - har större livserfarenhet.
Men endast en hittade kärleken.

Jag vill dela med mig av mina reflektioner och min egen erfarenhet, i alla fall en smula.

Vågade inte.


När breven strömmar in ska de välja ut dem de vill träffa... Hur är det möjligt?
Vad då "magkänsla"?
Man kan skriva som en kratta, men ha en perfekt personkemi.
Man kan vara välformulerad, men dölja mörka sidor bakom tjusiga ord.

Och ett foto säger allt - eller inget.

En av kvinnorna är så modig att hon inte ens tittar på fotot utan bara väljer utifrån brevtexten.

Jag för min del behöver känna lukten... doften av hur personen luktar.
Det är feromonerna i huden som sänder de signaler vi attraheras av...

Ut och spring tillsammans! Svettas ihop.
Deodoranter och parfymer döljer vem vi är. Men i TV-rutan får vi inte veta något om det...

Sportig, men inte kär alls.


Så satt de där, två och två på restaurant och frågade ut varann... försökte komma nära... känna in.
Diakonen, frikyrkopastorn och de två prästerna med sina respektive utvalda.

Jag tyckte det bara var pinsamt.
Det kan inte bli annat än krystat. Dejting ÄR krystat. I verkliga livet spanar man in varann på helt andra premisser, som inte låser på samma sätt.

En av prästerna frågar till slut:
- Men är du intresserad av MIG?

Jodå...

Men ofta väcks känslan vid den fysiska beröringen, att få hålla i varandra, dansa, leka...

Intresserad av MIG?


Bäst var när diakonen tog sin favorittjej i handen och gjorde Ronja Rövardotters vårskrik!
Ja! Nu händer det nåt!

Sen gör han misstaget, i mina ögon, att på slutdejten bara prata framtid och försöka tvinga in henne i sina drömmar, utan att göra det viktigaste:

- Rör vid henne! Prata inte.
Stryk med fingret över hennes arm, se henne i ögonen, säg inget, bara andas och låt känslorna flöda genom huden som är vårt största sinnesorgan.

Men han gjorde inte det.
Jag såg hans bästa möjlighet flyta iväg som flötet i floden, där ingen fisk nappade.

Flöt iväg...


Efteråt ångrade han sig, eller uttryckte sig så här:

- Jag har lärt mig att man måste våga gå in i varandras farstu, att man måste visa känslor och att man behöver göra offer för att vinna kärleken.

Även om man skulle ha samma framtidsdrömmar, men inte dras till varandra, då kvittar det ju!
Kärlek är inte detsamma som att man vill samma saker.
Relations-tafatthet.
Jag vet. Jag har varit där.

Passion är glöd. När det tänder till!

Tre lärdomar.


Frikyrkopastorn dejtar en tjej som precis samma typ som han.
Vilket passande par!

Men han väljer att bli förtjust i sin motsats. I detta fall blir det ingen dragningskraft mellan plus och minus, skillnaderna är för stora.
Hon har inga känslor alls för honom och gör felet att inte signalera det lite tidigare.

Då kanske den första tjejen hade fått den chans hon förtjänade.

- Ni kommer åtminstone från samma planet, som Mark Levengood sa när han försökte ge goda råd i valet.

Båda var så blyga, så tafatta att man bara ville gråta när han tog fram ett sällskapsspel i bibelhistoria istället för att tända ljus och bjuda på choklad...

Tafatta. Ta varandras händer!


Konsten att våga.
   Risken att satsa.
      Blotta sig. Öppna upp.

Men bara för den som inger förtroende. Inte som en utfrågning på ett socialkontor - check, inte check...

Så svårt, så svårt!
Det är lättare att stanna i sin yrkesroll, då vet man i alla fall vad man ska säga och göra.

Att vara sig själv och prata där livet inte har gett något manus... det är svårare. Svårast!

Först dejtade han en katolsk kvinna som försökte övertyga honom om jungfru Marias styrka och kraft.
- Det står inget om det i Bibeln, kontrade han, som den gode bibelläsare han var.
- Gör det inte? sa den katolska kvinnan som förlitar sig mer på traditionen än grundtexterna.

Se där, ett ämne för påven att ta upp när han kommer till Lund på måndag!

Besviken. Be. Sviken. Kom igen!


Jag läste en insändare om det grymma spelet med dem som får nobben och måste åka besvikna hem.

- Det stämmer inte med den kristna mänskosynen, skrev någon.
- Det är grymt, så gör man inte i kyrkan, skrev en annan.

Men lever inte vi alla under samma villkor?
Alldeles för ofta spelar vi ut kortet "lika värde" i helt fel sammanhang. Det handlar inte om det.

Alla kan inte vara ihop med alla!
Det finns ett ja och ett nej. Ett rätt och ett fel - nej vi passar inte ihop. Kombinationen är fel, inte själva mänskovärdet.

Och så fick man se gråtande tjejer som packade ihop och åkte hem:
- Jag hoppas få möta någon annan som kan säga "välkommen hem" till mig.

Ja. Sånt är livet. För alla.
Men ni var modiga som satsade och vågade! Även ni som drog tillbaka er medverkan och insåg att dejta framför TV-kameran inte ger den mest avslappnade hållningen...

Söta, fina du!


Men för stockholms-prästen blev processen lyckosam.
Där fanns blickarna, leendet... och kyssen.

Jag tänker på i många frikyrkokretsar ordnade man alltid lekkvällar på läger, för att ungdomarna skulle få komma varandra nära - och ta på varandra. Dans var ju inte möjligt...
Men på något sätt måste man få röra vid varann!

Att hålla någons händer i sina egna händer, ger massor av känslor och information!

Det är ju det som sedan resten av livet ska följa en - hur han tar med sina händer i min kropp...

De kommer nära! Ja!


Hjärtat är inte öppet hela tiden. Endast vid enstaka tillfällen öppnas en glugg - och det gäller att ta vara på det tillfället!
Sen stängs klaffarna igen, som skydd.

Tove Janssons Höstvisa spelades i kyrkan på morgonmässan i onsdags.

SKYNDA DIG, ÄLSKADE, SKYNDA ATT ÄLSKA!

Men i kyrkliga sammanhang känns det som om man tänker:

- Det är bättre att inte älska alls än att älska för mycket.
- Bättre ta det lugnt än att satsa och bli sviken.
- Hellre ingen livserfarenhet alls än fel erfarenhet...

Då har man inte läst sin Martin Luther...

Livserfarenhet. 


Dejting-programmen på TV fortsätter.
Nu får vi se hur det går för bönderna som söker fru. Och man.
Om de vågar mer...?

Relationer är det viktigaste vi har.

Men vem ska barnen lära sig av? Ungdomarna? Var är förebilderna?
Kärlekens grammatik och matematik borde stå på skolschemat i varenda klass.
För hemma är det ju ingen som berättar... om det är någon hemma...

- Vem är intresserad av MIG?

Människans djupaste fråga.

Tack och hej.


Höga Visans ord vinner i längden, bortom alla dejting-modeller:

OROA INTE KÄRLEKEN.
    STÖR DEN INTE. FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL. HV 2:7

Tro, Hopp & Väntan.

Tro, Kropp & Längtan.

Bro, Topp & Räntan - den utdelning som bara kärleken själv kan ge.

De vackraste hälsningar från Helene F Struelflet,
- ja, struligt var ordet,
- men fint att SVT ändå försöker visa glimtar av den kyrkliga miljön där vi arbetar, på ett bra sätt. Eller?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar