UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 31 augusti 2016

I HVILANS TECKEN - Ps 23

Vila på Tjärö.


Jag har kommit ut. Ur garderoben. Ur sjukstugan. In i arbetsprövningen. På nytt, igen, en gång till.

Jag vill dela några tankar denna sista augustidag, men inte kring debattklimatet i Svenska kyrkan, inte kring "team Antje" eller "team Annika". Det får vila ett tag.

I förra veckan var jag i Vadstena och levde med Bön & Bad. Dopp i Vättern och bön i Klosterkyrkan.

Församlingen från Jönåker hade sin terminsstart där, eller "kick-off" som det heter på svengelska.
Avspark. Uppspark...
Usch vilket fult ord. I kyrkan måste vi kunna prata på ett annat sätt.

Vi kom på ett bättre uttryck:

- Inandning! Breeth In...

Start-bana. Take-off!


Idag har jag haft glädjen att få följa med Karlshamns församlingsmedarbetare på en In-andning i skärgården.

Vi samlades vid Hvilans kapell i den lummiga kyrkogårdsparken i Karlshamn.
Man kan tycka att en terminsuppstart skulle vara full av energi och almanacksplanerande.
Men inte här!

Inte ens en tipsrunda...

Vilken kommun är vi i?


Det började med båt från Järnavik ut till Tjärö, med morgonsolen glittrande i havet.
Temat var - Bara Vara.

Är det sant?! Min sönderstressade skalle lystrade extra noga - ska vi inte Göra Något?
Jo.
Pilgrimsvandra. I tystnad...

Detta var den vackraste start jag har varit med om!
Hela arbetslaget fick ladda med vila och tystnad för att samla ihop sig själv, och sin själ efter semestern.

Och jag efter den Mycket Långa Sjukskrivningen.

Atlantångaren från Skalleviken...


HERREN ÄR MIN HERDE
    INGENTING SKALL FATTAS MIG.

Dessa ord ur Psaltaren 23 har jag haft svårt för.
Allting har ju fattats mig!!

Likväl har jag allt jag behöver...

Vi fick sätta oss ned på klipphällarna och ta tid till eftertanke.
Jag tänkte.

Vårt samhällsbygge får många människor att haverera.
Det teknokratiska livet är utan herde.
Ekonomismen är religion och Mammon är Gud. Jag hoppar av.

Och tackar Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som nu lett mig ut på gröna ängar.

Stig-finnare.


HAN FÖR MIG I VALL PÅ GRÖNA ÄNGAR
    HAN LÅTER MIG VILA VID LUGNA VATTEN.

Jag älskar de gröna ängarna!

Men det ligger bajs på stigen. Djurens spillning är det gröna gräset omvandlat till näringsavfall.

Vad har jag spillt?
Vilka förspillda tillfällen lämnar jag efter mig?
Ibland har kroppen bara bestått av ett enda långt jäsande näringsavfall... av stress.

Men Gud för mig sakta tillbaka. Steg för steg.
Här sitter vi nu, och vilar, vid lugna vatten.
Andningen har landat nere i magen igen.

Breeth In.

Kraftig inandning.


HAN GER MIG NY KRAFT
   HAN LEDER MIG PÅ RÄTTA VÄGAR
      SITT NAMN TILL ÄRA.

Ordet "kraft" är uppfordrande. Det förpliktigar.
Jag vill inte ha mer kraft som ska rusa genom mig och synliggöras i kalendern och manifesteras i förrättningar!

Kraft som slukar vila och äter håltimmar.

Vad är detta för en sorts kraft?
Är det av en annan kvalitet?

Hur vet man skillnaden mellan egen kraft och Guds kraft?
Min järnvilja och Guds vilja.

Vad är vad?


Rätt = lätt.
Rätt = svårt.

Lätt = också svårt.
Svårt = bara svårt... Rätt så svårt i alla fall.

Guds kraft pumpar inte ut adrenalin i blodomloppet och förgiftar systemet.
Guds kraft är inte en kemisk substans i kroppen som höjer kortisolnivån.

Alldeles för många kyrkoarbetare hinner inte stilla sig och hämta kraft.
Men här i Karlshamn gör man det!
På arbetstid.

Vilan är normalläget. Djupandningen är utgångspunkten.

Gren - rot - stam.


Varför vill Gud ge oss sin kraft?
Inte för att vi ska ställa varann på piedestaler eller applådera varandra.
Inte heller för att vårt namn skall hamna i de heliga predikoturerna eller läsas på affischer.

Nej - för sitt namn till ära!

ÄVG. Ära Vare Gud. Äras den som äras bör.
Gud är vårt fokus. Inte jag och inte du. Detta är en befrielse för mig!
Där har snälla församlingsbor en skuld ibland då vissa höjs till skyarna. Inte ens änglarna vill det.

Högmässa - Guds namn till ära! Ja, så ska det stå.

Nu kommer nästa svåra del av Psaltarpsalm 23.

Jag är nervös.


INTE ENS I DEN MÖRKASTE DAL FRUKTAR JAG NÅGOT ONT
   TY DU ÄR MED MIG
      DIN KÄPP OCH STAV GÖR MIG TRYGG.

Jovisst har jag fruktat!
Jag har varit livrädd. För att adrenalinpåslaget ska ta mig. För att tidspressen ska äga mig.
Och för att hjärnans matthet aldrig skall gå över.

Nej, ont har jag inte haft, men överbelastningen har orsakat andra problem.
Du kanske också har dina erfarenheter.

Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå, sjunger vi med barnen och på språkcaféet.
Men den roliga gymnastiksången möter ett kvidande från kroppens inre, där mage och tarmar inte heller orkade jobba.
Sjukskrivna, tillsammans. Hela mig. Hela jag.

Stäng in mig! Eller släpp ut... In.


Käppar och stavar har hjälpt mig fram.
Läkare och terapeuter har sett och förstått.
Och med Tiden som bästa redskap har de återskapat den trygghet som det högt uppskruvade arbetstempot berövade mig.

Kick-off!

DIN PLIKT OCH KRAV
    GÖR MIG STYGG.

När man pilgrimsvandrar så är käppen den som ger bromsande stöd i nedförsbacken, medan plikten driver en utför. Eller hur!

Stavens ögla drar fåret loss ur taggbusken, men kraven snärjer en människa i snåren.

Från Gud kommer inte plikt och krav.
Vem införde det?

Krav- och pliktpinne?


- Det finns bara två sorters seglare, sa en kollega.
- Jasså, vilka då?
- De som har gått på grund och de som kommer att gå på grund.


Men inte kapten Lindén!


DU DUKAR ETT BORD FÖR MIG I MINA FIENDERS ÅSYN
   DU SMÖRJER MITT HUVUD MED OLJA
     OCH FYLLER MIN BÄGARE TILL BRÄDDEN.

Vem är fienden?
Gränslösheten. Tillgängligheten. Snällhets-kulturen och alla ja-sägare!

Det dukade bordet är avgränsat på jorden, tidsbestämt i almanackan och omgivet av sanningssägare som också kan formulera ett Nej så man inte går under.

Huvudet då?

Järnaviks hjässa.


Vi klev på i Järnavik... Järna som i Hjärna, läser jag på skylten. Alltså skalle. Hjässa.
Skalleviken. The Head-Bay.

Huvudet skall smörjas med olja. Gärna det.
Pannan är varm. Inuti är det överlastat.

Overloaded brain. Delete memory. Genast.

Oh Herre, smörj mitt huvud med Helig Ande!

Men fyll inte min bägaren till brädden! Rädslan kommer över mig igen.
Det räcker med lite i botten, tack.

Ska den fyllas med bredden?!
Nej, nu hörde jag fel. Mångfaldens förbreddelse som splittrar och tvingar oss sprattla på ytan. Fyll oss med djupet. I bägaren.

Så enfaldig är jag.

Snart skulle en enkel mässa dukas på klipphällen ute på Tjärö.

Mässan förbereds.


DIN GODHET OCH NÅD SKALL FÖLJA MIG
   VARJE DAG I MITT LIV

OCH HERRENS HUS SKALL VARA MITT HEM
   SÅ LÄNGE JAG LEVER.

Vilka vackra medvandrare - Godhet och Nåd.
Men ondska och oförsonlighet lägger fälleben och man stapplar på steget.

Så kallas jag då tillbaka, ut ur min sjukstuga, till Herrens hus, där nya kamrater och medarbetare vandrar med mig längs de gröna ängarna.

På väg till grundet...


De andra arbetslagen på Tjärö såg tröttare ut än vi på sin "kick-off".
Innan vi ens har börjat sjunger Svenska kyrkan den ljuvliga Taizésången att vila ut...

MIN SJÄL FÅR VILA UT I STILLHET HOS GUD
   I FRID FYLLS JAG AV LIV.

ENDAST HOS HERREN FINNER SJÄLEN VILA
   VILAR UT HOS GUD. Psalm 771.

Start i Hvilans tecken.


Den första arbetsdagen är slut.
En båt klyver vattnet och får vågorna att fånga himlens färger.
Som en silverblank duk rullas den in mot land, där vi sitter.

Himmelen på rulle.
Vågorna sköljer tången. Och så blir det stilla igen.

Bara krusningar återstår då vinden för vågorna tillbaka.
Jag är med i denna livets rörelse.
Stilla är mina vågor. Endast håret är krusigt.

Tecken.


Vilsamma hälsningar från Helene Sture Järnfelt,

- arbetsprövare och lossdragen från grundstötningen.

1 kommentar:

  1. Lycka till min vän!
    Låter lovande med en lugn och fridfull början. Håller tummarna för en fortsättnig i samma anda!

    SvaraRadera