NAVEL-LUDDETS LOV

Min älskling du är som en rallar-ros...

Hum hum hum... Här sitter jag böjd över mig själv och skådar djupt mitt inre öga.

Äh, det är bara naveln...

Så besviken jag blev! Jag trodde jag var på gång med en stor meditation.
Man ska ju betrakta sig själv, låta tankar och känslor komma och gå... och se om det vaknar nån kraft där inne.

Så var det bara ett helt vanligt, själviskt navelskåderi...!

Glas-torso.

Men jag hittade något där, längst in i gropen.

En liten tuss...

Nu lämnar vi de stora djupsinniga teologiteterna och så bjuder jag på en liten ullig kärlekssaga.

          NAVELLUDDETS LOV

Det var en gång en liten grop som var så ensam.
En gång hade hon hört ihop med den stora livsnerven, men den kontakten var för länge sedan bruten.

Där låg hon intorkad, bakom byxlinningen, och genomlevde sina dagar.
Till ingen nytta.

Livet var meningslöst och hela tillvaron var en enda stor illusion.
Med tankens kraft försökte hon tänka positivt, men hon blev bara trött.

Är det illa så är det illa. Tristessen var hennes arvedel. Det var bara att acceptera.

Gullrisets fröludd.

Men en dag hände det något.
Några fibrer från byxlinningen hade lossnat och krupit in och lagt sig i navelgropen.

Hon var inte längre ensam!
Kontakt med yttervärlden!

Det finns kanske en mening med livet trots allt, hoppades hon nu när hon fått sällskap.

Inte nog med detta. Allt fler byxfibrer samlades i den varma gropen, ty ryktet spred sig att de hade en sån go' gemenskap där.

- Se hur de älskar varandra! sades det i garderoben.

Till slut var det en hel liten församling. Navelluddets Tabernakel, kallade de sig.

Klockorna ringer...

Den lilla fibersamlingen i gropen växte sig allt starkare och allt större.
Till slut fick inte alla fibrer plats.
Det blev krismöte innanför byxlinningen.

Några måste ge sig av... Andra tyckte att de skulle hålla ihop som grupp. Så att en ny navelludds-församling kunde ta sin början.

Allt detta intrikata resonerande hade mänskofolket ingen aning om.

Mannen i huset tyckte det hade blivit dammigare på sista tiden.
Men kvinnan såg något annat...

Luddiga ståndare mot himlen.

ÅH!
HANS NAVELLUDD LIGGER KVAR PÅ LAKANET
     NÄR HON SKALL BÄDDA...

DÄR LIGGER EN LITEN KÄRLEKSGÅVA
     AV VECKANS KLÄDBYTEN.


ÅH!
HANS NAVELLUDD GÖMMER SIG I BADRUMSMATTAN
    NÄR HON SKALL DUSCHA...

DÄR LIGGER EN LITEN TUSS AV MÄNSKLIG NÄRVARO
    NÄR MAN MINST ANAR DET.

Närvaro.

Det var en gång en navelskådare som satt och hummade. Ingenting hände mer än att ryggen kröktes värre och värre.

När näsan nådde navelgropen var frälsningen nära.

En djup inandning - och kontakten var upprättad! Krafter i djupet började röra sig...

Andas uuut... Atjhooo!!

Nysningen kom från ett inre universum som ingen ännu skådat.
Urladdningen var så djup att en hel svärm byxlinningsfibrer lossnade och sökte sin boning.

Endast en grop fanns tillgänglig - men där satt näsan fast.

Snipp snapp snut - nu är sagan slut!

Inkrökt.

Men.
Så lyfte hon ansiktet upp från sig själv, och fick ett helt annat perspektiv.

Dammet lade sig till rätta igen, bakom sängen, under duschkabinen, och ordningen var återställd.

Det sjöngs och jublades, från norr och till söder, urgamla böner och lovsånger till den Gud som skapat vartenda frö och fiber!

LYCKLIGT DET FOLK SOM VET ATT HYLLA DIG.

HERRE, DE FÅR VANDRA I DITT ANSIKTES LJUS.

DE GLÄDER SIG STÄNDIGT ÖVER DITT NAMN,
OCH JUBLAR ÖVER DIN RÄTTFÄRDIGHET,

TY DU ÄR DERAS STYRKA OCH GLANS. Psaltaren 89:17-18.

Styrka och glans.

Sagolika hälsningar i sommarkvällen,

Fru Frö, alias Helene Sturef Navelfelt,

- fröställnings-fotograf i Holmsjös norra skogar,
- åskådare av navlar och avnavlad insiktsmakare,
- åsiktsgrävande av fiberkablar med luddiga avsikter.

P.S. Lägg aldrig näsan i blöt.
Eller gör det, förresten, så fastnar du inte i gropen... D.S.

Hjälp.