Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 5 juli 2016

KYRKANS SKULD och SVAR

Arg.


Det perfekta livet finns inte. Den fullkomliga gemenskapen finns inte heller - eftersom den består av oss, bristfulla människor - inte ens i kyrkan...

Detta inlägg är en fortsättning på det föregående: "Hon lämnade yogan".

Jag bildsätter med foton från en fin kyrka - Masthuggskyrkan i Göteborg.

Jag försöker förstå varför så många kvinnor, oftast, söker sig till yoga, denna österländska kroppsmeditation och inte till kyrkan.

För söker gör vi!
Vårt materialistiska leverne gör oss andligt utarmade!
Den naturvetenskap vi lärt oss har sina fördelar men har tyvärr reducerat oss till bara biologi.
Här kommer första reaktionen.

Spegla världen eller himlen?


Kroppen måste få plats.
Men vi är mer än kropp... Det andliga behovet ropar på oss.

Dock vill man inte gå till kyrkan. Tröskeln är för hög, det är för många dogmer, man ska tro si och så och kraven känns så höga.

Jag förstår att det är mycket lättare att då börja gå till en "yoga-klass" där man sitter anspråkslöst på golvet, lär sig andas och vila i tystnaden.
Kroppen får plats och sakta lär man sig olika tekniker som är avstressande.

Men, som jag skrev i förra inlägget, yoga är en buddhistisk frälsningsväg och det erkänns inte.
Det är falsk varudeklaration att inte våga se yogan i sitt sammanhang.

Vilket sammanhang finns du i?


Å andra sidan, de kroppsövningar yogan erbjuder är stundom mycket avancerade - då sitter jag hellre i kyrkbänken - och de språkliga begrepp som används är minst lika svåra som de kyrkliga!

Så det kan ju gå på ett ut kanske...

Nåväl. Vad är det för skuld kyrkan har?

Som jag ser det handlar det om tre saker:

- Behovet av tystnad, bön och stillhet tillgodoses inte.
- En andlighet som inte börjar med lärosatser.
- Längtan efter att kroppen också ska få plats.

Statistiken säger att färre kommer till kyrkans gudstjänster. Men det är enormt många som går in i kyrkan när den är tyst och tom! Så siffrorna säger egentligen inget.

Den stillheten är oslagbar. Kyrkan är fylld av en Närvaro som många kan erfara, utan att vara bekännande kristna eller troende.

Det är min önskan att kyrkan tar vara på behovet av tystnad inför sina gudstjänster.
Nere i det franska klostret i Taizé finns det stora plakat som ungdomarna håller, där det står:

- Silence. Tystnad. Silenze.

Men i svenska kyrkor låter det som i en biosalong innan en gudstjänst eller konsert...

Var rädd om tystnaden.

Varför kan vi ge varandra respektfull tystnad på biblioteket men inte i kyrkan?
Jo, för då kan något hända...

Gud kan börja "tala" i den förtätade tystnaden. Bänkgrannen kan tro att jag är religiös.
Min kompis kan ana att jag faktiskt är lite intresserad.

Nä, bäst att prata bort det hela innan det börjar ringa i kyrkklockorna.

Här sviker prästerna sin församling. Det är vi som ska se till att det är god ordning i Guds hus.
Det är prästerna som ska uppmana till andakt.
Kyrkvärdarna kan väl också föregå med gott exempel och inte stå och prata nere i mittgången?

Är kyrkan rädd för sin egen tystnad?

Då går jag hellre till biblioteket... Eller som min kompis sa:
- Till yogaklassen.

12-stegs-rörelsen.

Nästa punkt.

Andlighet utan för tunga lärosatser.

Vi har tappat så mycket av kunskapen kring vår kristna tro att begreppen börjar bli allt mer obegripliga.

I Svenska kyrkans arbete med den nya handboken, som reglerar gudstjänstlivet, har man arbetat mycket medvetet med att finna tidsenliga uttryck.

Tyvärr har orden hamnat lite för långt bort från den bibliska förankringen, och då blir kyrkan främmande för sin egen tro.

Kyrkan sviker, till höger och vänster.
Men hjälpen kommer nedifrån... från Anonyma Alkoholister/ Narkomaner.

Maktlös, men...!


Jag är så tacksam för de sinnesromässor som vuxit sig starka inom många församlingar.
Där har 12-stegsmodellen blivit en mycket fin väg att bygga en gudstjänst kring.

Där finns inga tunga dogmer, men ett enkelt språk som förklarar de klassiska begreppen i kristen tro, ett i sänder.

Sinnesromässan vågar också hålla fast vid tystnaden.

Där finns plats för människan att växa, och vid fikat får alla frågor rum. I det goda samtalet återvänder kunskapen och blir förankrad, både i det egna livet och i Bibeln.

En sak till.
Jag längtar efter det som kallas "kontemplation och tillbedjan". Att sitta tyst inför det heliga, att bara andas, bara ta in, ja, att umgås med min älskade...

Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Dagens kyrka, inte gårdagens.


Det tredje problemet har med kroppen att göra.

Kyrkan har i alla tider pendlat mellan självklar kroppslighet till livrädd askes.
Kyrkohistorien är full av kontroll och förnekande av kroppens behov, men också av kristendomens kärna: att mätta den hungrige, ge möjlighet till bikt och förlåtelse och läka den sjuke, i Jesu anda.

Våra olika kyrkor idag visar upp hela bredden.

Jag tillhör själv dem som inte är intresserad av en okroppslig kyrka, eftersom Jesus var så tydlig med att kroppen var skapad av Gud och skulle ha sina behov tillgodosedda.

Jag förstår dem som istället går till yoga för att få sköta om sin kropp med olika övningar.
Jag förstår dem som tror att det bara är en "gymnastik i stillhet".
Det kunde det vara, om man tog bort alla ord på sanskrit som bara de initierade förstår.

Men nu är de hinduiska uttrycken där, kopplade till hinduiska gudar med tillhörande rörelser.

Varför välkomnar då en del kyrkor yogan in i sin verksamhet?

Pilgrimsvandring som meditationsform.

För mig är det så här:

Gudstjänsten är en timma i veckan. Då fyller jag på mitt hjärta med predikan kring bibelordet, stillhet i bönen och nattvarden.
Sedan lever jag med detta i samhället, där jag deltar i olika aktiviteter.

Men när kyrkoarbetarna jobbar för mycket i sin egen verksamhet, och inte "kommer ut" i det vanliga livet för att tiden inte räcker till, då är det lätt att bjuda in både profana sånger - istället för att själv delta i allsångskvällar nere i hamnen - och yoga - istället för att gå på Friskis & Svettis.

Kyrkan har blivit ett slutet system där bara det andliga får plats... tills man bjuder in andra aktörer för att råda bot på det.

På så sätt bidrar kyrkan själv till sin egen sekularisering.

Bygger på annat håll.


I mitt sätt att vilja arbeta är det annorlunda, jag vet att jag inte är ensam om detta, men ibland känns det så.

I kyrkan vill jag erbjuda bönegrupper, bibelstudium, tysta retreater och Helig dans.
Jag vill forma lovsångsgudstjänster, gospelglädje och stilla mässor med församlingsborna. Det ska finnas möjlighet till pilgrimsvandringar, själavård och bikt i kyrkan.

Jag vill förstärka möjligheten till att samtala och ställa frågor, att utveckla katekumenatet.

Sedan går jag själv ut och är med i föreningslivet "som kristen" för att få balans på mitt liv.
Till puben. Med friluftsfrämjandet. På Lindy Hop... och så  vidare.

Annorlunda? Det är väl så här det borde vara?! Och bitvis är, på vissa platser.

Att tro på sig själv...


Jag går ofta tillbaka till kristendomens början - och framför allt Nya Testamentet - för att få fatt i det ursprungliga, bakom tjocka lager av traditioner.

Då satt man inte still i några bänkar... där fanns en annan rörlighet och där fanns plats för dansen i lovsång till Guds ära.
Och för tjugo år sedan skulle det varit helt omöjligt att ha yoga i kyrkan!!

Religionsblandning!

Jag vet var jag hör hemma.


Men, invänder någon, ni har ju accepterat den zen-buddhistiska za-zen-metoden och gjort det med kristen tillämpning.

Ja, sitta måste vi ju göra, på något sätt, på en stol eller en kudde. Och andas gör vi.
Men innehållet är helt och hållet präglat med bibelord och kristen bön - och med öppna ögon.

Vad jag förstår finns inga beledsagande rörelser som kopplas till tillbedjan av andra gudar (se förra inlägget, igen).

Tillbe inte änglarna. De pekar på Gud.


Så, låt oss söka kunskap och låt oss dela med oss av det vi vet.
Men förneka inte!

Jag står inte ut med inkonsekvensen att Skolverket kan tillåta yoga i skolan för barn, men inte skolavslutningar med psalmsång...

Vi lider av en beröringsskräck för kristendomen som är anmärkningsvärd, men sväljer med hull och hår allt som är österländskt, för det är bara en "andlig självkännedom" eller "goda stretch-övningar."

Så skulle en hindu eller buddhist inte vilja beskriva sin religion.
Och jag vet inte om de skulle bli så imponerade av oss svenskar som tömmer deras religion på innehåll.

Masthuggets kyrka.


Min förhoppning är att kyrkan själv ska sluta tömma sig på sitt budskap.
Varje samling bör ha Jesus i centrum, men om hans namn inte ens nämns, ja vad har då kyrkan för existensberättigande?

Kyriarkä - KYRIOS - HERREN, den som tillhör Herren. Det är själva grundbetydelsen av det grekiska ordet för "kyrka".

To be continued...

... och då ska jag visa de åtta "yoga-lemmarna" som markerar vägen till frälsning inom hinduismen.

Hejdå.
Från överfylld stresshjärna till tomhet... från tomhet till tömdhet till ny fullhet... denna gång av Kristus själv.

Helene F Sturefelt, kyrkoarbetare, dansare och pub-besökare.

Kärlek ut till världen via kyrkan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar