UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 30 juli 2016

DIGGILOO, DIGGI-NEJ

Diggiloo i Ronneby.


Ronneby Brunnspark är grön och doftande. Vattnet porlar från ett vattenfall och änderna simmar i ankdammen.
En falsk kamelia förför oss med sin arom och vita blommor.

4500 personer hade samlats för att trivas i sommarkvällen och göra något mycket svenskt.
Se Lasse Holms show Diggiloo med 12 starka artister:

Oscar Zia, Ace Wilder, Jessica Andersson, Magnus Carlsson, Linda Bengtzing, Medina, Pritchard, Thomas Di Leva, en trumpetare och några till samt Per Andersson, som höll ihop allt med sin galna humor.

Falsk kamelia i Brunnsparken.


Jag träffade fina vänner från Karlskronas norra delar, där de också bedriver språkcafé med asylsökanden.
Vi var rörande överens hur viktigt det är att dela, men ännu mer att lära dem känna vår kultur.
Men det var inte många araber på gräsmattan denna kväll...

Waterloo... Diggiloo, diggilej... alla tittar på mej.

Varför har vi lyckats vinna Eurovision Song Contest med två låtar som handlar om toaletter? Märkligt.
Ordlistan förklarar:

"Loo" = ett slags kortspel/ bet/ slang för toalett, dass.

Vattendass... Diggar dass... Toadags... Ja, 28 stycken bajamajor stod redo för renligheten.

28 blue loos...


Det är mycket intressant att se sin egen kultur ur andras ögon.

Oscar Zia imponerade med sin italienska.
 - Jag är från Helsingborg men mina föräldrar från Italien.
"Canto di Mare" fick tårar att tränga sig fram. Havet... det hav som är skillnaden mellan liv och död.

Han visade också sin musikaliska talang i några snygga jazznummer.
Men Linda B är bara tröttsam med sin övertaggade attityd.
Då är Jessica Andersson mycket skönare med sin tjusiga mildhet, ja som Mama Diggiloo själv, som Lasse Holm sa.

Bra vibrationer, bra recensioner.


När musikstilarna spretar för mycket kan man antingen kalla det för "något för alla" och "bredd", men jag kände mig stundom trött, trots att allt var bra.

När det spretar handlar det också om splittring.
Men musikaliska mångkulturen på scenen i Ronnebys brunnspark var ett smörgåsbord av smaker, där inget hörde ihop.
Det blir inte bra.

Men vi vågar inte kritisera oss själva med detta ord. Splittring.
Det är precis vad det är och vad vill håller på mig.

Per Andersson skojade hej vilt men det hjälpte inte mig.

Lasse Holm show.


Men publiken älskade hans kalsonghumor:
- Det stod "no smoking" och jag hade ingen kavaj...
Eller hans galna:
- Hej jag heter Annandag Påsk, det fanns inget annat namn den dagen...

Artisterna gjorde ett Robban Broberg-medley och då hade Per A blåst upp en jättestor ballongkvinna.
- Underbara uppblåsbara Barbara...

Och hon fladdrade runt på scenen som en barnvänlig AC/DC-porrstjärna...

Det kändes mycket gammaldags.
Varken Rose eller Barbara imponerar i en tid av tydlig feminism bland både män och kvinnor.
De sexuella trakasserierna fanns visserligen inte denna kväll bland den åldersdignande publiken, men det kändes ändå väldigt onödigt.

Barnbarnen kunde ju se... och undra... Fast de flesta hoppade i hoppborgen...
Kanske ska man bara skratta.
Det gjorde gott bland syrierna att normalisera detta, såg jag. Okej då. Slöjan av. Helt och hållet!

Fast jag gillar inte L Bengtzings snuskiga melodifestivalare "Killer Girl" där hon uppmanar att få lite smisk och kanske bindas också...
Men det har du väl inte hört?

Diggiloo, diggi-nej.

Solen går ned.


Sedan gjorde kärleksprofeten entré. Thomas Di Leva. I vit Jesus-klänning med regnbåge på.

Säga vad man vill, men Di Leva är viktigare än någonsin!!
- Det finns ingen plats som är mer kärleksfull just nu än Ronneby! förkunnade han och uppmanade oss alla att på 1-2-3 ropa ett kärleksvrål.

- Ja, vi har väl alla älskat... en gång i alla fall...

Ropet blev normalhögt. Lite generat lagomsvenskt.
Men det var många som gjorde fingerhjärtat i luften.

Kärleksprofet.


- Vi har bara varandra, vi har bara varandra...

Det är verkligen mycket speciellt att umgås med krigsflyktingar.
Åter igen såg jag hur tårarna kom, nu med full acceptans vad dessa fyra ord egentligen betyder.

Vi har bara varandra. Så är det. Det är det enda vi har!
Allt medan bomberna faller och blodet flyter för skarpa knivar.

- Is he a real profet?
Neeej.... Jo. Varför inte.

Ingen har kunna stoppa honom. Inga kaxiga machomän, inga torra kritiker.
Innerst inne vet vi att han har rätt.
Och att vi dessutom behöver honom som en manlig förebild i dessa grova tider.

Jag diggar dig.


En stund senare kom det ut en Thomas till... Per A hade klätt ut sig till Di Leva.
- Vi har bara varandra blev nu en rolig spegelbild.

- Imagine if our polititans could do the same...

Allt fick en politisk klang.
Det är inte bara underhållning.
Musik utan budskap är ointressant.

Ace Wilder's "Buzy doing nothing" är en häftig kritik till den som vill göra snabba klipp och bli rik medan hen sover...
"Don't worry it's alright" blev med sitt häftiga riff och snygga spring i speglarna märkligt nog till en tröstevisa...

Oroa dig inte. Det ordnar sig.

Ace Wilder i speglarna.


Vi gick hem i skymningen, mot tågstationen längs Ronneby å.
Thomas Di Levas trofasta röst följde oss hela vägen, nu med en hyllning till David Bowie.

Ja, även om hela musikkalaset spretade så fick det sin sammanhållande faktor genom de araber jag hade vid min sida.
Så mycket jag har lärt mig!

Tack.

Jag diggar dig, jag diggar dig, jag diggar-diggerlig-diggar dig!
Och kön till toaletterna ringlade lång.

Vackra Ronneby.


Varma hälsningar från Miss Decibel,

Helene Sture Diggifelt,

-  som stannade till under tårepilen i gatlampans sken och konstaterar att vi lever i Sverige med en underbar fred och frihet... Förstår vi hur värdefullt detta är?!
- Loo - vi får inte spela kortlek med vår demokrati. Då blir det tårar. Diggi-nej.

Tårepil.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar