UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 1 juni 2016

LEVANDE SYMBOLER

Levande symbol.


Människan har ett så rikt språk!
Vi har en enastående förmåga att tänka och erfara bortom oss själva.

Vi kan ställa de mest fantastiska frågor... utan att kunna förstå svaren.
Människan är förmögen att ordlöst använda symboler som går långt utöver vår fattningsförmåga - men som hjärtat förstår.

Logos - Mytos.

Dessa två stora enheter är nödvändiga som verktyg i förståelsen av oss själva och den tillvaro vi lever i.
Men vi har fastnat i Logos - förnuftet - och blivit halva...

Själen har ett djupare språk som är förbundet med vårt omedvetna.
Vi håller på att förlora detta och det är vår olycka!

Mytos står för känslan, insidan och närheten, förmedlat genom de kreativa uttrycken.

Kreativ verkstad.


Jag vill berätta lite för dig om vad jag upplevt på Symbolpedagogkursen, steg 3.

Det handlar om att inte splittra upp sig som människa utan ha tillgång till sin helhet.
Vi arbetade med Bild - Musik - Rörelse.

Ett "streck" är inte vad det ser ut att vara...

I varje rörelse finns en känsla.
Att ta en tjock blyertskrita och forma en båge uppåt blev en bearbetning av att försöka ta sig uppför en backe... ett hinder... ett stort motstånd.

Håll kritan med båda händer, fixera armarna, låt rörelsen komma från knäna och höfterna...
Det gick som en dans!
Backa. Titta. Se vad som händer.

Bara ett streck... Nej! En alldeles levande symbol för något mycket viktigt.

Samtalet började.
- Vad är det för ett hinder? Vad är det för ett motstånd och uppförsbacke?
Känslorna bodde i rörelsen.
Själen blev berörd och en smärta gav sig tillkänna... som orden inte hade kunnat få fram.

Båge upp. Båge ned.


Men det är ju en liten tunnare båge under! Vad är det?

I tecken-rörelse-tekniken symboliserar det en "skål", där känslan är "släpp taget", ge efter, sluta kontrollera....
Pröva själv där du sitter.

Det är en oerhört skön känsla att släppa taget om det som inte går att påverka.

Dessa till synes så enkla streck blev min tysta bön:

GUD, GE MIG SINNESRO,
ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA
    (nedåtgående rörelse)

MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN
    (uppåtgående rörelse)
OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN
     (där strecken möts).

Tre runda klotljus. Cirklar... streck...


I morse gick jag till morgonmässan i kyrkan. Där finns mängder av kraftfulla symboler.

Men vad händer om de töms på sitt innehåll?
Det är ju det som skett under de senaste decennierna då svenskarna förlorat kontakten med de kristna uttrycken. På eget val...

... utan att kanske ersätta det med någonting.

Jag har hört raljerande med nattvarden vid olika tillfällen:

- En tunn liten pappersbit som klistrar sig fast i gommen... skulle det ge syndernas förlåtelse, ha ha!
- De tror de dricker Jesus blod... de är inte kloka!

Logos och Mytos i konflikt med varandra.
Distans contra närhet.

Helighet. St Nikolai kyrka.


Det rationella och konkreta blir en slags fundamentalism där "bokstaven dödar".

Medan själen, som tar emot nattvarden, lever i kontakt med det känslomässiga språket, kopplat till det omedvetnas arketyp: "brödet som mättar".

Betraktaren ställer sig utanför sammanhanget och tittar på distans.
- Så konstiga de är...

Endast vänster hjärnhalva är påkopplad med sin logistik.
Den är mycket användbar i rätt sammanhang. Men inte här.

Ett fönster mot himlen!


Men något händer när vi går från att vara "turist till pilgrim".
När betraktaren dras in i symbolens skeende, blir personen en del av innehållet.

Det är det vi kallar för Helig Ande...

Vi ber ju att "Guds Presens" ska komma till den torra brödbiten och vinet, och så förvandla detta till att bli bärare av Jesu Kristi närvaro.

Och det sker!
Nej, inte synligt för ögat. Nu är det den andra hjärnhalvan som arbetar, den högra, kreativa delen av oss.

Symbolen blir levande. De enkla yttre medlen - bröd och vin - blir nu ett möte i hjärtat med Jesus själv.
Han är närvarande med sin försoning och upprättelse.

70 personer går från nattvardsbordet förändrade.
Vi är inte desamma som vid frukosten... En inre beröring har skett. Själen ler... och vi mot varandra.

Ett streck. En båge...


Ett streck. En båge och en böj.

Ett hinder övervinns och en vila inträder.

Symbolpedagogen hittar helheten i rörelsen och någonting läker ihop inuti.

Orkar du med ett exempel till?

Det var söndag, Solens Dag. Vi dansade i cirkel en dans på solens strålar... "Solmeditation", välkänd från "Helig Dans"-kretsar.
Att sedan försöka bildsätta detta var inte lätt...

- Tänk inte! Koppla inte på Logos nu, det hjälper dig inte. Känn rörelsen, känn känslan.

Solmeditation.


Suck. Jag kan inte. Det är så svårt.
Min känsla är dödad för länge sedan i ett skolsystem som rutade in tillvaron i ett onaturligt mönster.

Min känsla dödades ännu mer när jag i ett hårt arbetsliv inte fick tid till egen reflektion och reaktion.
Känslan kapslades in, djupare och djupare i mörkret... tills allting sprack.

Förstår vi hur farligt detta är?

Ett stressat oreflekterat arbetsliv skördar nu enorma offer i sjukskrivningar av "Utmattning".

Det är förbjudet att döda en huggorm... men tillåtet att arbeta ihjäl sig...

AC/DC "Thunderstruck"...


Nåväl.
Jag tog tag i ritstiftet, satte armbågarna i sidorna och försökte känna rörelsen inifrån.
Den känsla som kom ut var inte alls såsom huvudet hade tänkt sig...

De vackra solstrålarna blev till... ett getingbo?

Och cirkel, som gick i spiral inåt, blev en arg rundning med ett öga inuti... eller flera?

Vi vände på bilden... och den började rotera... Full fart!

Roterar.


Vi vände på Solmeditationen en gång till.... och såg Big Bang, de stora oceanerna... med spirande grönska där den blåa feta kritan mötte de gula strecken...

Nu började symbolen dansa och blev levande. Känslorna talade genom streckens rörelse.

Är jag på konstutställning?
Ja, hos mig själv...

Vad händer? Solens strålar blev som galler ned i ögat... Det gjorde ont. En skogsbrand ovanför med svartbrända trädstammar...

Smuts, hot, sot... Ögat ville krypa ur bilden, bakom alltihop.

Galler... hot.


På andra hållet blev den explosiva rörelsen sin motsats. Hela bilden imploderade.
Ögats pupill blev ett litet svart hål som började suga till sig all energi.
Vad händer nu?

Symbolen var mer levande än jag!

De stora, runda bladen försökte hålla samman alltihop... eller var det getingens alla vingar?

Vems öga?


Vems är egentligen det där ögat?
Är det någon som ser mig? Är det mitt eget öga, i det undermedvetna, som ser bortom alla begrepp?

Gud är Seendets Gud.

Jag minns berättelsen om Oden, som ville se allt. Han fick då offra sitt ena öga och det hamnade i Mimers brunn. Men detta offer ledde till att hans syn fördubblades!
Oden fick nu inblick i det fördolda, i det undermedvetna...

Berättelsen har psykologiska poänger som är mycket intressanta.

Åter igen, vår tid har förlorat kontakten med själens djup.
Vi premierar yta och underhållning framför djup och eftertanke.

Men vi är många som protesterar mot detta och vill hitta tillbaka till helheten.
Symbolpedagogiken är ett av många redskap.
Kyrkan har också kraftfulla symboler, som vi behöver återerövra.

Livsägget! Gå in i symbolen...


Symbolerna är levande och det betyder att de kan ändra sig.
Det jag såg igår, ser jag kanske inte idag. Och du kanske inte ser något över huvudtaget!
Symbolen har slutit sig och mitt fokus är på annat håll.

Därför är den ständiga bönen att Guds levande Ande ska vara med oss och öppna livet.

Och då spelar det ingen roll om vi kallar Guds Ande för "Livgiverskan" eller "Guds presens" eller en Vind över Vattnet...
Dessa ord tillhör inte Logos, de tillhör Mytos!

De stora orden kan inte fångas in av förnuftet - gör vi det, börjar vi bråka om man verkligen kan säga si eller så...
Medan själen och kroppens känsla vet att det vi säger pekar bortom ordens formulering.

Förstör inte.


Låt oss inte döda symbolerna med att använda fel hjärnhalva!
Låt oss inte kväva vår kreativa förmåga med felaktig attityd.

Albert Einstein förstod faran i detta ensidiga rationella tänkande och propagerade varmt för att man ofta skulle läsa sagor för barnen... (Åke Högberg, sid 77).

Så, låt oss öppna våra sinnen och låta kreativiteten flöda!
Och drick mycket vatten i sommarvärmen.

Vitsippans frökapsel. 


Levande symbolhälsningar till alla blommor i vår Herres hage!

- till alla stixiga brännässlor, alla sköna smörblommor, alla krypande nävor och storståtliga solrosstockar!

Helene Fri Sturebol - steckgubbegumma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar