UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 14 juni 2016

GUD SOM STÄDERSKA, SRF

Blå, blå panttunnor.


Sakta läker fotblåsorna, de svarta kråkorna rensas ur näsan och polishelikoptern har vakat över de 33.000 hårdrockarna som lämnat Listerlandet för den här gången.

Det är många intryck att sortera, både som festivaldeltagare och som renhållningsarbetare.
Sweden Rock Festival firar 25 år i år och besökarna är troget återkommande.

Men det gäller att se upp så att inte medelåldern blir för hög... Det är oroväckande många campingstolar i publikhavet. Man kan liksom inte sitta och sova till världens hårdaste musik...

Eller?

Slöfockar. Slörockar.


Nej det är inte pensionärer som sitter där... Det är unga människor!! Den slappa curlade generationen... som inte orkar stå upp... och som har druckt för mycket, för tidigt.

Det är intressant att se hur en självuppfyllande profetia går till.
I många år har SRF haft gott rykte om sig att vara en ovanligt renlig festival. I år har soptunnorna fått fina kostymer... och plötsligt blir det svårt att inte slänga sitt skräp där!

Rockarna är allt mer medvetna om hur viktiga de själva är i detta. Vi får beröm och kramar och vi berömmer tillbaka.
Plötsligt blev städpassen allt kortare...

- Det är redan klart, sa arbetsledaren.
- Va ?!

Och slutstädet på söndagen, som aldrig brukar ta slut med sitt eviga fimpplockande och dumpade campinggrejer, var märkligt nog klart före kl 21. Otroligt! Tack.

Var är allt skräp?


Det här med städning och renhållning är en mycket gudlig sak.
Att vara kristen och präst i städrock känns nästan mer naturligt än den svarta prästkappan...

Vi fick en halvtimmes paus vid Sweden Stage, där Dan Baird & Homemaid Sin från de amerikanska staterna höll till.

Skön boogierock gungade ut vid middagstid i ett tempo som passade både nyvakna festivalare och städare.
Solen värmde och gjorde gräset ännu torrare och dammigare.

Dan Baird & Homemaid Sin.

Jesus jämför Gud med en kvinna som sopar... och letar. Och hon ger sig inte!

JESUS SA:
- OM EN KVINNA HAR TIO SILVERMYNT OCH TAPPAR BORT ETT AV DEM, TÄNDER HON DÅ INTE LAMPAN OCH SOPAR HELA HUSET OCH LETAR ÖVERALLT, TILLS HON HITTAR DET?

OCH NÄR HON HAR HITTAT DET, SAMLAR HON VÄNINNOR OCH GRANNKVINNOR OCH SÄGER:
- GLÄD ER MED MIG, JAG HAR HITTAT MYNTET SOM JAG HADE FÖRLORAT.

PÅ SAMMA SÄTT, SÄGER JAG ER, GLÄDER SIG GUDS ÄNGLAR ÖVER EN ENDA SYNDARE SOM OMVÄNDER SIG.
Lukas kap 15:8-10

Drick... Dricks! Borttappade mynt...?


Det finns många "borttappade mynt" på festivalområdet, och då menar jag inte pengar utan människor.

Att förlora tilltron till det goda gör att en del söker aktiv gemenskap i de mörka krafternas destruktiva sammanhang.

Med kläderna signalerar man sin tillhörighet. Och i ögonen ser man om ondskan bara är en maskerad eller har gått in i själen.

"Homemaid sin" blir det sättet man lever på. Ju mer synd desto bättre.
Och The Kristet Utseende vräkte ur sig så många äckliga fulheter de kan i sin försenade pubertal kiss-och-bajs-"humor" mot allt som är etablerat, särskilt kyrkan...

Förstås! Den kristna tron vänder upp och ned på ondskan. Men det är inte så lätt att komma ut i ljuset när mörkret blivit ens vardag.

Ja, det är lätt att riva ned, skända och förstöra - men vad har ni själva att komma med?
Alla - även djävulsdyrkarna och satanisterna - är beroende av att alla gör sitt jobb och att bussen går i tid...


Alla måste göra sitt.


Detta är den Gudstro jag har: att Gud är den som letar och letar... tills Han finner.
Inte en enda vill Han ska gå förlorad!

När vi i slutstädarfasen kom till det tomma öltältet såg jag något som glimmade... Åh! Kanske det förlorade myntet?

Nej, det var en oändlig mängd nedtrampade kapsyler...

Och det är precis så man kan känna sig.

- Jag är inget äkta mynt.. Mig är det ingen som letar efter...
- Jag är bara en gammal ölkapsyl som andra trampat på, i fyllan och villan.
- Alla blir besvikna när de kommer nära mig... Jag lever aldrig upp till andras förväntan. Det är lika bra att jag ger upp... och lyssnar på Anthrax på Lemmy Stage med en volym som får hjärtat slå i baktakt och sedan stanna...

Gud bevare oss väl!

Vänta!


Kvinnan som letade och sopade hade förlorat en tiondel av sin förmögenhet.
Kan det vara 10% av Sweden Rocks besökare som är fast i mörkret? Jag vet inte.

Jag vet bara att Gud sänder mig dit.

Det är inte alldeles lätt.
Även om mycket av musiken är min musik så är jag inte intresserad av att utmana ödet.

Många kristna ber för festivalen, att Jesu kärlek ska vara där, att Guds beskydd ska vila över hela området och att helig Ande skall söka upp de förlorade.

Jag gick till nattvarden både före och efter, både på onsdagsmorgonen och söndag förmiddag, för att fylla själen med ljus. Själv kan jag inte stråla.

Vår närvaro som kristna är viktig! Street Church gör ett viktigt arbete i sin förbön på plats.

När jag var ledig satt jag och lyssnade på konserterna, samtidigt som jag läste i Metal Bible, och visade det öppet "se här, det här är intressant läsning"!

Det tysta vittnesbördet.

Ser du ansiktet?


Men vänta nu, nu glimmar det till igen... Åh! Nä... Jo!

En guldpeng! En tio-krona! Jag räfsade bland kapsylerna och hittade ännu en guldpeng - och två enkronor!
"Enligt Skriften"... nästan. Fast mer!

Sådan är Guds överflödande nåd. Den är alltid mer än vi tror.

Och med rättvända kors i öronen hoppas jag någon ska ha tröttnat på sina "homemaid sins" - hemmagjorda synder - och istället ska gå ned på knä i torra gräset och ropa på Gud.

Eller som Modest Attraction sjunger:
- Down on my knees!

Kors i himmelen!


Gud är som en städerska. Evangelierna talar så väl om det.
Jesus tog alla våra sopsäckar av elände, och försonade all skuld på korset.

All bortdrucken ångest känner han.
Varenda liten fimp av oförrätter letar han fram, för att rena och rensa bort den mentala smoken.

Befrielsen är bara ett enda ord bort:

- Förlåt.

Jubel i himlen.


Vilket jubel det blir i himmelen bland alla Guds änglar när en enda liten kapsyl är upphittad!
Varje liten mänskofimp är så oändligt värdefull.

Låt oss tömma avgrunden på förtvivlade förlorare.
Satan ryter men han är besegrad. Människan tillhör Gud, från början till slutet.

Om du som läser detta inte har erfarenhet av det jag skriver, vill jag bara säga:

- Är det inte detta vi alla innerst inne längtar efter - att någon ska fråga efter oss?

Vi önskar att det ska finnas en sådan kärlek att "mamma eller pappa" ska leta efter oss med ljus och lykta om vi inte kommer hem?

Du är eftersökt och kärlekslängtad!

Goda samtal.


Och till dig Chris, med dina sönderskurna armar och bortvända blick - du är älskad av Gud.
Fast du vände bort blicken när jag talade allvar med dig, så finns det en som vill rädda dig.
Sök inte upp faran, sök inte upp de män som vill dig illa!

Och till dig som gick med sönderfläkta jeans för att visa dina läkta men rispade lår, Gud vill rädda dig också med sin kärlek!

Lukas evangelium kapitel 15 är fullt av berättelser om det förlorade och borttappade.
Gud stänger aldrig dörren för någon enda!
Den förtappade kan bara stänga dörren själv, på insidan.

Det är dags att öppna den nu.

Slayers Frälsare, allas Frälsare.


JESUS, DET SKÖNASTE, STÖRSTA OCH RENASTE NAMN 
SOM PÅ MÄNNISKORS LÄPPAR ÄR LAGT.

RIKT PÅ BARMHÄRTIGHET, SANNING OCH SALIGHET.

RIKT AV GUDS KÄRLEK, HANS NÅD OCH HANS MAKT.
Sv Psalm nr 715.

De varmaste och renaste hälsningar från en smutsig städerska på Sweden Rock,

Helene F Sturefelt,

- städrockare, rockbloggare och förebedjare.

Rent... till slut.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar