ANALFABETENS STYRKA

Analfabetens styrka?

Ja, du läste rätt - analfabetens styrka.
Men inte kan det väl finnas något gott i att inte kunna läsa?
Säg inte det...

Jag vill dela med dig några spännande tankar från min senaste favoritbok - Den musiska människan - om att se människans helhet, översatt till god pedagogik för barn.

Och bland många hitkomna flyktingar vet vi att det finns en utbredd analfabetism.
Hur skall vi möta dem?

Hur?

Har du också förundrats över att Bibeltexten är bevarad muntligt innan den skrevs ned?
Det ger oss en obehaglig känsla av svaghet och dåligt tillförlitlighet.

Att inte kunna skriva och läsa tycker vi är både primitivt och underutvecklat.

Ändå är det ju analfabeter som i alla tider har bevarat all historia, alla berättelser, alla traditioner och vishet - genom muntligt berättande.

Jon-Roar Björkvold citerar Enzensberger, som visar analfabeten full respekt:

"Jag blir avundsjuk på hans minneskapacitet, koncentrationsförmåga, list, uppfinningsrikedom, uthållighet och känsliga öra..." (sid 128).

Denna enastående förmåga ligger ju till grund för all litteratur!

"Det var analfabeterna som uppfann litteraturen. Den ursprungliga formen går från barnrimmet till sagan, visan och bönen, myterna och bönerna".

Muntlig tradition.

Förmågan att minnas långa stycken lever kvar bland dagens judar.
I Tora-skolorna lär de sig memorera stora delar av Gamla Testamentet enligt en pedagogik som hjälper minnet.

De oändligt långa släktleden i Gamla Testamentet är också en sådan urgammal bevarad muntlig tradition, med stor tillförlitlighet.
Verkligen?

Jo, den som hade till uppgift att bevara och berätta helig historia, hade allas ögon på sig. En enda liten avvikelse och alla protesterade...

Gud som haver katten kär...

Nej! Fel!

Felaktig överföring...

Barnet har en medfödd förmåga att lyssna och härma.
Den muntliga traditionen är grunden för allt vårt lärande, där alla kroppsliga uttryck är kommunikationsmedel.

Jon-Roar's bok är en kraftig kritik till dagens skola, som så totalt splittrat upp människans helhet till skriftliga lektioner med vattentäta skott mellan ämnena.
Lusten att lära avtar för varje årskurs, ända tills det lekfulla lärandet om livets väsentligheter är borta.

Det glada och läraktiga barnet förvandlas sakta till en skoltrött tonåring...

Där alfabetet först öppnade tillvaron med alla dess skrivna böcker, där stängde det också när kreativiteten inte fick lika stor plats som bokstäverna.

Ja det är dumt!

Musik som pedagogik har denne pedagogs forskning visat är vägen tillbaka till lustfyllt lärande.

Musiken rymmer personens helhet, där både kropp och känslor får plats bland språkliga uttryck, matematisk takt och annat vi värdesätter.

Men vårt skolväsende orsakar år efter år söndersplittrade människor. Jag är en av dem.

Du känner säkert igen den här erfarenheten:

"Om eleverna skall bevara en integrerad personlighet som kännetecknas av medvetet inre förhållande mellan kunskap, tänkande, känslor och handlingar, ja då måste de musiska beståndsdelarna finnas med."

Eller enklare uttryckt:

Vår hjärna består till 50% av en kreativ halva - då måste det ta sig tydliga kulturella uttryck i både skola och samhälle.
Annars...

"...resulterar det i splittrade personligheter som under hela sitt liv ser känslor och förnuft som oförenliga motsatser". (sid 133).

Här finns en förklaring till varför vi inte lyckats hålla samman den humanistiska vetenskapen med religion, filosofi och litteratur som bas, utan istället lyft fram den andra hjärnhalvans favoritämnen, såsom matematik och logistik.

Illa är det.

Tillbaka med glädjen!

Nu har du kanske slutat läsa...

Men är du kvar, så belönas du nu med nästa tanke.

Nämligen mediasamhällets sekundära analfabeter...

Åter igen är det den tyske författaren Enzenberger som tänkt skarpa tankar:

"Västvärden domineras av den själlösa mänskotyp som jag kallar 'sekundär analfabet', skapad den moderna ytliga konsumtionen, TV och sensationsjournalistik samt frånvaro av en skola som berövat barnet den naturliga inlärningsförmågan, och istället låst in allt i bokstäver...

Denna sekundära analfabet ser ut så här:

- han mår bra för han lider inte av sin minnesförlust, som han lider av....
- att han inte har förmåga att koncentrera sig, är något han värdesätter...

- han anser sig välinformerad, kan dechiffrera bruksanvisningar, piktogram och rör sig i sammanhang som stöder hans egna uppfattningar...
- men han förstår inte att han inte förstår de stora sammanhangen...

Han är en produkt av en ny fas i industrialismen, menar Enzensberger.

"En ekonomi som inte längre har problem med produktionen utan med själva avsättningen... kräver kvalificerade konsumenter... Teknologin har utvecklat en matchande lösning: TV'n".
Där blir allt serverat, och frånvaron av helhet och eget skapande består.

Jag fattar ingenting.

I både norska och svenska undersökningar av elevernas språkförståelse ser man en obehaglig nedgång.
Modersmålets överföring via levande muntlig tradition ersätts allt mer av tekniska apparater.

Lyhördhet och känslighet går förlorad.
Analfabetismens välsignelse är borta.

- Jag kan googla på det...
- Men kan du något? Utantill liksom?
- Nä... öh... varför då?
- Och om strömmen går.. och du inte har någon internettäckning, vad händer då?
- Öh.. då finns det inget ...

Kommunicera med mig då!

Jon-Roar Björkvold lyfter fram den förtrycktas pedagog: Paulo Freire:

"Under vissa omständigheter är analfabeten en person som inte behöver läsa.
Personen lever i en kultur där man kommunicerar via muntlig tradition, som sagt.

Under andra omständigheter är analfabeten någon som förnekas rätten att kunna läsa."

Där de brasilianska myndigheterna såg ett samhälle fullt av ociviliserade och okunniga analfabeter som måste läras upp, såg Freire ett latinamerikanskt land som hade en stor skatt av originellt skapande människor, med kulturell virilitet. (sid 125).

- Skolan tar död på människans nyfikenhet, vår sökande själ och vår kreativitet.

Är du tankad? Tänkande?

Nu tar jag ett skutt till dagens språkundervisning för de asylsökanden som kommit till vårt land.

Vi ser att många från Somalia och Afghanistan inte är läs- eller skrivkunniga.
Frågan är då om vi ska börja med att lära ut bokstäverna...

... eller om det faktiskt inte är bättre med att börja sjunga?!

För 150 år sedan när kyrkorna skickade ut missionärer till Afrika, gjordes en hel del fel, men också lite rätt.
Bland annat den stora sångskatt som de tog med sig, där text och musik var bärare av det budskap som handlar om just helhet.

Märkligt nog så finns det en koppling mellan just afrikansk musik och de lutherska koralerna, där orgelimprovisationer gav plats för det kreativa skapandet i stundens ögonblick.

Heja Afrika.

Jag minns hur jag som konfirmand satt i Vikens kyrka i Kullabygden och njöt av organistens fria och ibland vilda improvisationer.
Det var min egen musikaliska frågesport att försöka höra vilken psalm han lekte med...

Här var kyrkan en plats för mig där hela min kreativa ådra fick plats.

Goda predikningar stimulerade mitt filosofiska och teologiska tänkande.
Nattvardens djupa mysterium i ritens klädnad väckte något heligt inom mig.
Jag anade historiens vingslag i de bibeltexter som lästes och bönerna mättade själens hunger.

Och om jag hade varit analfabet och inte kunnat läsa, då hade gudstjänsten ändå ett så rikt språk att jag hade blivit tillfredsställd.

Helhets-sväng!

Till sist.

Jag var under ett år i Lund musiklärare på ABF för barn i blockflöjtsspel och piano.

- Vad tror ni att man spelar med? frågade jag lite lurigt.
- Fingrarna! Händerna!
- Nej... öronen... svarade jag. Och lite med ögonen...
- Va?! Gör man?

Och så lät jag barnen leka med tangenterna för att lära sig lyssna...
Först senare ritade vi ägg... som blev noter... som ögonen kunde följa. Men öronen var alltid viktigast.

Den muntliga överföringen av musik. Analfabetens styrka.

Öronens styrka. Muntlighet.

Från mun till mun. Mun-tligen... Berättandets konst.
Lyssnandets välsignelse. I dansens rörelse...

Musiska hälsningar från Helene ABF Sturefelt,

- som älskar Jesus för att han är A och O... och allt där emellan!

Fin är du! Slut.