UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 28 april 2016

MUSERNAS SJUNGANDE BARN

Lek, sång och dans.


- Nicko Ticko Tinn och jag, vi for till stjärnorna en dag! Nicko Ticko Tinn tiralla, tra la la lalla la.....

Barnen sjunger när de leker. De gör ljudeffekter och nynnar, härmar fåglar och rymdraketer.
Sången är leken och leken är sången - allt hör ihop.

Kosmo-poesi.

Onomatopoetiska ljudeffekter... Svoschhh... Pruffff....

Men varifrån kommer musiken egentligen?
Har du som vuxen slutat sjunga?
Varför, i så fall?

Detta sång-inlägg är en fortsättning på grå-gårdagens inlägg, med inspiration från den norske forskaren Jon-Roar Björkvolds studier av sjungande barn och dess uttryck.

Bang, bang.


Vi har inga svar på de stora existentiella frågorna "varför".
Därför har människan i alla tider format berättelser och djupa mytologiska "förklaringar" för att slippa hänga i tomrummet.

Jag påminner om den nödvändiga skillnaden att behärska både det känslomässiga språket, liksom det rationella.
Blanda inte ihop dem. Beröva ingen dess plats.

Nu dyker vi ned bland känslorna - det som vi består av till 90 % och som förnuftet med goda strukturer skall stödja!
Eller nej, vi flyger upp bland molnen... Eller, likt drömmen; vi gör både ock.

Den grekiske guden Zeus får komma till tals.

Skapande på gång.


Zeus har just skapat världen och "gudarna" betraktar i stum beundran det de såg.
Men världen var inte komplett. Något saknades.

En röst.

Pappan, pedagogen och professorn Jon-Roar Björkvold skriver:

"Tillvaron saknade en förlösande stämma som i ord och toner kunde lovprisa all denna härlighet.
För att en stämma skulle kunna ljuda, behövdes en ny typ av gudomliga väsen.

Och därmed skapades MUSERNA, som barn till Zeus och minnets gudinna Mnemosyne."

Nu har vi fått ett begrepp att använda - icke mät- och vägbart - men känslomässigt brukbart.

Det är liksom härifrån all musik härstammar...
Zeus gav muserna förmågan att utöva de musiska konsterna i dans, sång och diktning.
Ett eget ord för "musik" fanns inte för de gamla grekerna. Inte heller i Afrika. Inte heller i Kina (se förra inlägget).

Smart klanglåda.


Ordet "musisk" betyder alltså mer än "musik".

Musernas uppgift var att ge uttryck för världsalltets skönhet, "som var gemensam för själens mikrokosmos och stjärnhimlens makrokosmos", skriver Björkvold (sid 59).

Detta vet barnen.

- Vi for till stjärnorna en daaaag...!

Musisk rörelsedans!


Till och med Platon utgick från detta tänkande i sin statsfilosofi.
Han betonade den musiska fostrans betydelse för människans karaktär redan från den tidiga barndomen.

"Människan och hennes musik var en del av världsalltet och dess musik" skriver professorn.

Allt är helhet, allt är harmoni.

Muserna fyller nu rollen att manifestera själva livet, på samma sätt som primalskriket från en nyfödd - och Ronja Rövardotters vårskrik.

Därför kan man säga att alla lekande och sjungande barn är musernas avkommor!

Hej hej!


När den fria leken inte längre får tid - p g a för mycket tid framför datorer och TV - eller tystas av vuxnas oförstående "disciplin", då berövas vi vårt känslomässiga språk.

Vi har alla haft detta språk, men det uppfostras bort, bit för bit, på dagis och i skola, hemma och i en kommersialiserad kultur.

Särskilt pojkar, killar och män drabbas hårt av denna förlust av det känslomässiga språket.
Känner du igen det?

Den norske forskaren beskriver t ex barnens uttryck i amerikanska förskolor, där den vite mannen är norm.
Intellektuellt, stillasittande arbete premieras.

"Musik och dans lyser med sin frånvaro", menar Björkvold (sid 106).

Dans, sång och ljus skapar mening.


Ändå är USA stor exportör av fantastisk musik.
Men den amerikanska musikkulturen kommer från den importerade slavkulturen...

De afrikanska bomullsarbetarna tog med sig sin helhetskultur, där arbete, rörelse, sång och dans var ett och samma, ngoma.

Från denna afrikanska, ekologiska helhet växte blues, soul, spirituals och jazz fram.

Ur det stora lidandet var det sångerna som bar hoppet och gav ork att fortsätta leva:

STADIGT HOPPADES JAG PÅ HERREN
   OCH HAN BÖJDE SIG TILL MIG
      OCH HÖRDE MITT ROP.

HAN DROG MIG UPP UR FÖRDÄRVETS GROP
UR DEN DJUPA DYN.

HAN STÄLLDE MINA FÖTTER PÅ EN KLIPPA
   HAN GJORDE MINA STEG FASTA
      HAN LADE I MIN MUN EN NY SÅNG
          EN LOVSÅNG TILL VÅR GUD! Psaltaren 40:1-3


Min skugga mer upprätt än jag...


Jag kan inte låta bli att jämföra denna nya musik-forskning vad Nordisk Familjebok skriver om detsamma.
Året är 1951.
Carl-Allan Moberg, professor i musikvetenskap i Uppsala, bekräftar norrmannens inledning:

"Musik är musernas konst, som ligger till grund för all humanistisk bildning".

Jag suckar över min egen andefattiga skolutbildning under 70- och 80-talet...
Herr Moberg fortsätter, nu om det afrikanska musikuttrycket, som man alls inte förstod sig på vid den här tiden:

- Naturfolkens musik kallas primitiv. Man kan urskilja gemensamma drag såsom det intima sambandet med trolldom och magi.
Sång och spel på instrument utföras ej som hos oss för musicerandets egen skull, utan äro beprövade trolldomsmedel med magisk verkan, som i förbindelse med dansen bilda en integrerande del i vissa rituella handlingar.

Världsliga sånger, utan magisk funktion, möter man uteslutande hos naturfolk av högre kultur."

Slut citat Nordisk Familjeordbok.


Farligt trolldomsinstrument?


Här finns alltså ingen som helst förståelse för människans, barnets, helhetsupplevelse av toner, rörelse och meningsskapande dans.

Uppsplittringen är ett faktum
Ngoma finns inte.

Carl-Allan har glömt att Zeus skapade muserna för att de skulle ge oss röst åt tillvarons innersta kärna...

Han var en vit man som betraktade detta märkliga fenomen som musik är, med distanserade ögon.

Han var säkert jättetråkig...
Men han kunde väl sin Psaltare, där Kung David besjunger hur herren Gud lade en ny sång i munnen? Kanske inte...
Eller kunde han leka och dansa med sina barnbarn?

- Vi for till stjärnorna en daaag !


Vi for till stjärnorna...


När vi är små människor använder vi sången på flera sätt.
Det första är för att skapa kontakt, förstås. Sedan för att berätta något, och djupast sätt för att markera vår identitet. (sid 80).

När vi ropar på någon, använder vi en melodi på två toner:
- Lena!
Jag kan inte skriva notbilden här, men jag tror du förstår hur jag menar.

Vissa språk har kvar dessa intonationer. Många menar att svenskan på det sättet är ett "sjungande språk"!

Kulandet i Dalarna är ett musikaliskt språk att berätta om djuren, deras positioner och vad som hänt under dagen, liksom samernas jojk.

Kom, kom.


"Barn sjunger inte för att träffa de rena tonerna, utan för att träffa själva livet"... skriver Jon-Roar.

Här gäller det att inte förstöra barnens spontana uttryck genom att definiera om goss-sopranen var alt eller just sopran... Frågan är fel ställd.

Rösten ska spegla individens själ och livserfarenhet, och den är unik.

Därför, även om barnet, du och jag är en "brummare" med endast tillgång till två toner, så ska vi sjunga dessa två toner!
Med ögonkontakt och känsla kommer detta lilla omfång ändå kunna uttrycka precis det vi behöver.

Kolla bara in hårdrockens "growlare" - de har ju bara en enda ton... och det fungerar!

Så, att sitta i ett knä och höra någon sjunga en enkel visa gör djupare intryck än att lyssna på en CD-skivas perfekta ljud.

Barnet vill ha närhet. Inte korrekthet.

Aaaaahhh...


Skaparguden och Minnesgudinnan fick nio barn..
Nio muser som formade universums skönhet i nio olika konstarter... Men låt oss inte frestas att börja dela upp detta - den och den står för det, och den och den kan dyrkas för detta...

Låt inte det rationella lägga sig i emotionella!

Låt konsternas skönhet vara en helhet såsom Gud har tänkt att det skall vara.

Till sist.
Så var det den lille pojken Per som hade svårt för att prata... Orden var svåra och inte många förstod vad han sa...
Men sjunga kunde han!
Klockrent! Och med det bästa uttal. Sången och musiken var hans språk, inte de torra bokstäverna...

Barn är geniala. De utforskar livet med alla sinnen kosmopoetiskt! (Edith Cobb, sid 77).

Är det inte vackert!?


Klingande hälsningar från en barnsligt sjungande musisk människa, med knät fullt av barnbarn,

Helene Sture Sjungfelt,

- som lätt tar sig till stjärnorna och hem igen. Universum är mitt hem.
Gud vare tack och lovad!

Kosmopoetiskt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar