UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 30 april 2016

VALBORG, KUNGEN 70 och ORTODOX PÅSKDAG

Sköna Maj på himlen.


- Sköna kung välkommen, på din 70-årsdag! Sköna Maj hurra hurra och Jesus uppstår i natt i världens alla ortodoxa kyrkor.

Det är mycket nu...

Denna lördag, den 30 april 2016, sammanfaller tre stora högtider:

- Valborgsmässofirande med härliga vårsånger,
-  Kungens 70 års dag,
- den ortodoxa kyrkans påskfirande.

Och blommorna i rabatterna exploderar av liv, liksom fyrverkeriet över Innerhamnen i Sölvesborg.

Från studentsångarna i Lund på trappan vid den vitvackra universitetsbyggnaden, till den fula silon i bakgrunden i Sölvesborg...

Nils Wallnäs blåser näverlur.


Dock var själva körsången lika fin, med tillägget av "bokskogs-sången", skriven av en lokal förmåga (Bengt Lindgren?) och tonsatt av en av bygdens stora kördirigenter; Nils Wallnäs.

Synd bara att kommunen här har låtit fälla en hel tall-allé mot havet, samt ett tiotal storståtliga bokträd vid Tredenborg.
Medan jag funderar på om jag skall anmäla dem för skadegörelse eller inte, tänker jag att människan är mer rädd för träd än för bilar...

Vårtalet prisade dock barnets lek i naturen, med författaren Per Nilsson.

Per Nilsson, författare, vårtalar.


"Vintern rasat ut bland våra fjällor"... och kungen och hans familj rasade ut på balkongen för att ta emot folkets hyllning.

Jag är av den åsikten att vårt kungahus står för en stabilitet i tillvaron, medan politiken skiftar och är opålitlig.
Reklamvärdet går inte att nog värdera! Liksom tryggheten.

Eventuella jämförelser med vad en republik skulle kosta, som organisation, så lär ett kungahus vara billigare...

"Du tronar på minnen från fornstora da'r, då ära ditt namn flög över jorden"...

Flyg över jorden!


- Finns kungen på riktigt? frågade barnbarnet.
- Ja.
- Har han en krona på huvudet?
- Nej.

- Vad heter han?
- Karl XVI Gustav.
- Mormor, man kan inte heta en siffra!

Vintern rasat ut...


Så vackert att på Valborgsmässoafton dessutom få fira hur död vänds till liv.
Den ortodoxa påsken infaller fem veckor senare än vår katolska/protestantiska påsk.

Samtidigt som fyrverkerierna smälldes av, visade mig en av de syrisk-ortodoxa vännerna hur firandet går till just nu i Jerusalem, via You Tube...

Otroligt!

Vilken känsla!

Rökelsen strömmade ut ur Gravkyrkan med klang- och jubelrop, samtidigt som valborgsbrasan flammade ute på flotten och spred sin rök in över Innerhamnen...

Och alla människors böner och lovsånger är den osynliga rökelseflamman som bygger Guds tron.

Sölvesborgs körsällskap.


Det är en levandes glad kväll i kväll.

Grattis till alla som fyller år! Hurra till alla som är kung i sitt eget liv.
Tänd själens brasa och bränn upp vinterns mörka tankar. Låt det nya livet spira och välkomna maj's alla fjäll och fjällor in i själ och hjärta.

Låt Jesus få uppstå från de döda, om och om igen!

Men den gud i vars namn man dödar, är en död gud...


Livsyttring! Inte krig...


Glödande freds-hälsningar från den trefaldigt firande Helene Sture Valborgsfelt,

- fyrverkerifotograf,
- ensam mösspåtagare,
- samt kungafirare och påskälskare.

Sköna Maj-Helena...

torsdag 28 april 2016

MUSERNAS SJUNGANDE BARN

Lek, sång och dans.


- Nicko Ticko Tinn och jag, vi for till stjärnorna en dag! Nicko Ticko Tinn tiralla, tra la la lalla la.....

Barnen sjunger när de leker. De gör ljudeffekter och nynnar, härmar fåglar och rymdraketer.
Sången är leken och leken är sången - allt hör ihop.

Kosmo-poesi.

Onomatopoetiska ljudeffekter... Svoschhh... Pruffff....

Men varifrån kommer musiken egentligen?
Har du som vuxen slutat sjunga?
Varför, i så fall?

Detta sång-inlägg är en fortsättning på grå-gårdagens inlägg, med inspiration från den norske forskaren Jon-Roar Björkvolds studier av sjungande barn och dess uttryck.

Bang, bang.


Vi har inga svar på de stora existentiella frågorna "varför".
Därför har människan i alla tider format berättelser och djupa mytologiska "förklaringar" för att slippa hänga i tomrummet.

Jag påminner om den nödvändiga skillnaden att behärska både det känslomässiga språket, liksom det rationella.
Blanda inte ihop dem. Beröva ingen dess plats.

Nu dyker vi ned bland känslorna - det som vi består av till 90 % och som förnuftet med goda strukturer skall stödja!
Eller nej, vi flyger upp bland molnen... Eller, likt drömmen; vi gör både ock.

Den grekiske guden Zeus får komma till tals.

Skapande på gång.


Zeus har just skapat världen och "gudarna" betraktar i stum beundran det de såg.
Men världen var inte komplett. Något saknades.

En röst.

Pappan, pedagogen och professorn Jon-Roar Björkvold skriver:

"Tillvaron saknade en förlösande stämma som i ord och toner kunde lovprisa all denna härlighet.
För att en stämma skulle kunna ljuda, behövdes en ny typ av gudomliga väsen.

Och därmed skapades MUSERNA, som barn till Zeus och minnets gudinna Mnemosyne."

Nu har vi fått ett begrepp att använda - icke mät- och vägbart - men känslomässigt brukbart.

Det är liksom härifrån all musik härstammar...
Zeus gav muserna förmågan att utöva de musiska konsterna i dans, sång och diktning.
Ett eget ord för "musik" fanns inte för de gamla grekerna. Inte heller i Afrika. Inte heller i Kina (se förra inlägget).

Smart klanglåda.


Ordet "musisk" betyder alltså mer än "musik".

Musernas uppgift var att ge uttryck för världsalltets skönhet, "som var gemensam för själens mikrokosmos och stjärnhimlens makrokosmos", skriver Björkvold (sid 59).

Detta vet barnen.

- Vi for till stjärnorna en daaaag...!

Musisk rörelsedans!


Till och med Platon utgick från detta tänkande i sin statsfilosofi.
Han betonade den musiska fostrans betydelse för människans karaktär redan från den tidiga barndomen.

"Människan och hennes musik var en del av världsalltet och dess musik" skriver professorn.

Allt är helhet, allt är harmoni.

Muserna fyller nu rollen att manifestera själva livet, på samma sätt som primalskriket från en nyfödd - och Ronja Rövardotters vårskrik.

Därför kan man säga att alla lekande och sjungande barn är musernas avkommor!

Hej hej!


När den fria leken inte längre får tid - p g a för mycket tid framför datorer och TV - eller tystas av vuxnas oförstående "disciplin", då berövas vi vårt känslomässiga språk.

Vi har alla haft detta språk, men det uppfostras bort, bit för bit, på dagis och i skola, hemma och i en kommersialiserad kultur.

Särskilt pojkar, killar och män drabbas hårt av denna förlust av det känslomässiga språket.
Känner du igen det?

Den norske forskaren beskriver t ex barnens uttryck i amerikanska förskolor, där den vite mannen är norm.
Intellektuellt, stillasittande arbete premieras.

"Musik och dans lyser med sin frånvaro", menar Björkvold (sid 106).

Dans, sång och ljus skapar mening.


Ändå är USA stor exportör av fantastisk musik.
Men den amerikanska musikkulturen kommer från den importerade slavkulturen...

De afrikanska bomullsarbetarna tog med sig sin helhetskultur, där arbete, rörelse, sång och dans var ett och samma, ngoma.

Från denna afrikanska, ekologiska helhet växte blues, soul, spirituals och jazz fram.

Ur det stora lidandet var det sångerna som bar hoppet och gav ork att fortsätta leva:

STADIGT HOPPADES JAG PÅ HERREN
   OCH HAN BÖJDE SIG TILL MIG
      OCH HÖRDE MITT ROP.

HAN DROG MIG UPP UR FÖRDÄRVETS GROP
UR DEN DJUPA DYN.

HAN STÄLLDE MINA FÖTTER PÅ EN KLIPPA
   HAN GJORDE MINA STEG FASTA
      HAN LADE I MIN MUN EN NY SÅNG
          EN LOVSÅNG TILL VÅR GUD! Psaltaren 40:1-3


Min skugga mer upprätt än jag...


Jag kan inte låta bli att jämföra denna nya musik-forskning vad Nordisk Familjebok skriver om detsamma.
Året är 1951.
Carl-Allan Moberg, professor i musikvetenskap i Uppsala, bekräftar norrmannens inledning:

"Musik är musernas konst, som ligger till grund för all humanistisk bildning".

Jag suckar över min egen andefattiga skolutbildning under 70- och 80-talet...
Herr Moberg fortsätter, nu om det afrikanska musikuttrycket, som man alls inte förstod sig på vid den här tiden:

- Naturfolkens musik kallas primitiv. Man kan urskilja gemensamma drag såsom det intima sambandet med trolldom och magi.
Sång och spel på instrument utföras ej som hos oss för musicerandets egen skull, utan äro beprövade trolldomsmedel med magisk verkan, som i förbindelse med dansen bilda en integrerande del i vissa rituella handlingar.

Världsliga sånger, utan magisk funktion, möter man uteslutande hos naturfolk av högre kultur."

Slut citat Nordisk Familjeordbok.


Farligt trolldomsinstrument?


Här finns alltså ingen som helst förståelse för människans, barnets, helhetsupplevelse av toner, rörelse och meningsskapande dans.

Uppsplittringen är ett faktum
Ngoma finns inte.

Carl-Allan har glömt att Zeus skapade muserna för att de skulle ge oss röst åt tillvarons innersta kärna...

Han var en vit man som betraktade detta märkliga fenomen som musik är, med distanserade ögon.

Han var säkert jättetråkig...
Men han kunde väl sin Psaltare, där Kung David besjunger hur herren Gud lade en ny sång i munnen? Kanske inte...
Eller kunde han leka och dansa med sina barnbarn?

- Vi for till stjärnorna en daaag !


Vi for till stjärnorna...


När vi är små människor använder vi sången på flera sätt.
Det första är för att skapa kontakt, förstås. Sedan för att berätta något, och djupast sätt för att markera vår identitet. (sid 80).

När vi ropar på någon, använder vi en melodi på två toner:
- Lena!
Jag kan inte skriva notbilden här, men jag tror du förstår hur jag menar.

Vissa språk har kvar dessa intonationer. Många menar att svenskan på det sättet är ett "sjungande språk"!

Kulandet i Dalarna är ett musikaliskt språk att berätta om djuren, deras positioner och vad som hänt under dagen, liksom samernas jojk.

Kom, kom.


"Barn sjunger inte för att träffa de rena tonerna, utan för att träffa själva livet"... skriver Jon-Roar.

Här gäller det att inte förstöra barnens spontana uttryck genom att definiera om goss-sopranen var alt eller just sopran... Frågan är fel ställd.

Rösten ska spegla individens själ och livserfarenhet, och den är unik.

Därför, även om barnet, du och jag är en "brummare" med endast tillgång till två toner, så ska vi sjunga dessa två toner!
Med ögonkontakt och känsla kommer detta lilla omfång ändå kunna uttrycka precis det vi behöver.

Kolla bara in hårdrockens "growlare" - de har ju bara en enda ton... och det fungerar!

Så, att sitta i ett knä och höra någon sjunga en enkel visa gör djupare intryck än att lyssna på en CD-skivas perfekta ljud.

Barnet vill ha närhet. Inte korrekthet.

Aaaaahhh...


Skaparguden och Minnesgudinnan fick nio barn..
Nio muser som formade universums skönhet i nio olika konstarter... Men låt oss inte frestas att börja dela upp detta - den och den står för det, och den och den kan dyrkas för detta...

Låt inte det rationella lägga sig i emotionella!

Låt konsternas skönhet vara en helhet såsom Gud har tänkt att det skall vara.

Till sist.
Så var det den lille pojken Per som hade svårt för att prata... Orden var svåra och inte många förstod vad han sa...
Men sjunga kunde han!
Klockrent! Och med det bästa uttal. Sången och musiken var hans språk, inte de torra bokstäverna...

Barn är geniala. De utforskar livet med alla sinnen kosmopoetiskt! (Edith Cobb, sid 77).

Är det inte vackert!?


Klingande hälsningar från en barnsligt sjungande musisk människa, med knät fullt av barnbarn,

Helene Sture Sjungfelt,

- som lätt tar sig till stjärnorna och hem igen. Universum är mitt hem.
Gud vare tack och lovad!

Kosmopoetiskt!

onsdag 27 april 2016

GLÄDJE GLÄDJE - Den musiska människan

Vackra fru Lind.


Linden blommar och haglet vräker ned.
Aprilvädret gäckar oss och den törstiga marken försöker smälta iskulorna till vatten. Påskliljorna ligger slagna i rabatten med avbrutna stjälkar, och vi fryser i de kalla vårvindarna från Nordan.

DEN BLIDA VÅR ÄR INNE
   OCH NYTT BLIR JORDENS HOPP... Nja, inte idag!

Nu vill jag låta sunnanvinden blåsa i detta inlägg genom att dela glädjen från två fantastiska böcker.

Den ena är skriven av en norsk pappa, pedagog och professor - i den ordningen - med titeln "Den musiska människan", om kreativitetens nödvändighet för att bli en hel människa.

Den andra boken är en favorit, skriven av... tja... många... Bibeln, just nu Johannesevangeliet där glädjen pumpas ut, vers efter vers.

NU HAR NI DET SVÅRT.
MEN JAG SKALL SE ER IGEN, OCH DÅ SKALL NI GLÄDJA ER.

OCH INGEN SKALL TA ER GLÄDJE IFRÅN ER! Joh 16:22


Lyser av glädje.

Det handlar om glädje och musik, om gemenskap och sammanhang.
Och två lustiga ord - ett från Afrika och ett från Kina...

Jesus utgår från lidandet när han talar om glädjen.

Splittringen. Åtskiljandet.

Ja, det finns många sorters lidande. Jag fokuserar just nu på vår västerländska kulturs reduktionism, att göra människan till enbart biologi och förnuft.

Under hela min uppväxt, mognad och fram till nu, har jag lidit under denna förnekelse.
Jag har kämpat för att bevara min fantasi, och jag har slagits för att få behålla mitt själsliv i den tro som bär mig.

Det som är "roligt" - det vill säga musik och sång, teater och film, dans och lek samt våra drömmar, det får alltid prefixet "bara"...
Det är bara något jag känner...!?

Och så nedvärderas vårt emotionella liv till förmån för det rationella.
Men jag ska visa hur förnuftet är helt beroende av det kreativa!

Vänta bara...

Kluvna grenar, men bara en stam.


Jon-Roar Björkvold beskriver på ett fantastiskt sätt hur det lilla barnet börjar sin kommunikation redan i moderlivet.
Det reagerar på mammans rörelser och röst.

Det är detta som är vårt första språk och det behöver vi behålla hela livet.
Därför kallar Björkvold människan för "den musiska människan".

- Ljud
- Rörelse
- Rytm

Detta är alla människors grundelement, inpräglade i kroppens känslosinne långt före födseln, skriver han, och bekräftar att Bibeln säger samma sak:

Maria gav sig iväg för att hälsa på Elisabet, som också var gravid.

NÄR ELISABET HÖRDE MARIAS HÄLSNING, SPARKADE BARNET TILL I HENNE,
OCH HON FYLLDES AV HELIG ANDE.

- VÄLSIGNAD ÄR DU MER ÄN ANDRA KVINNOR, OCH VÄLSIGNAT  DET BARN DU BÄR INOM DIG!
NÄR MINA ÖRON HÖRDE DIN HÄLSNING, SPARKADE BARNET TILL I MIG AV FRÖJD. Lukas 1:39-45.

Jag lyssnar och hör.


Fröjd och glädje. Glädje och fröjd!

Rörelse och dans innanför fosterhinnan. Sparkar och handklapp under skinnet.
Moderns hjärta vibrerar av kärlek och navelsträngen pulserar av känslomässig näring.

Genom hela uppväxten kommunicerar vi via våra känslor, med ögonkontakt och hudens värme.
Bit för bit får vi ett ordmässigt språk, som sakta formas till det vi kallar förnuft.

I vårt emotionella sinnestillstånd finns ingen skillnad mellan "jag och du" eller den inre och yttre verkligheten.
Allt är ett.

Detta måste vi få behålla, samtidigt som hjärnan växer.
Att reducera den kreativa förmågan till kommunikation via känslor, rörelser och ljud är vår tids olycka.

Jon-Roars bok har fått stort genomslag inom norsk skolpolitik, där man förstår allvaret i om pedagogiken blir alltför rationellt inriktad för de små barnen.

Deras inlärning går via leken, musiken och dansen.

Människan som Helhet.


Jag citerar en annan forskare; Winnicott:

- Om den musiska bindningen mellan den yttre och inre världen inte håller, blir människan vingklippt.
Hon förlorar sin fantasivärld och förmågan till känslomässiga och kognitiva genombrott.
Hon resignerar och underkastar sig omgivningen och dess inbyggda krav.

I denna analys kan man till och med se ett mönster som är skillnaden mellan sjukdom och hälsa, liv och död:

Titta noga. Det är allvar!
.

Och Jon-Roar Björkvold fortsätter:

- I norsk pedagogisk idéutveckling utvecklas detta "sjukdoms- och dödsperspektiv" till att bli "det moderna såret" = döden som massvåld i dagens samhälle.

NU HAR NI DET SVÅRT...

Vägen tillbaka går genom att återerövra kreativiteten - det som är vår andra hjärnhalva...

Naturen som livsglädje.


I den afrikanska kulturen finns inte denna uppdelning mellan den emotionella och rationella.
Allt är en helhet, både vad gäller konst, dans och rörelse.
Det finns t ex inget enskilt ord för musik!

Det afrikanska ordet ngoma betyder "trumma, dans och fest". Det går inte att splittra upp musik från dess rörelse och gemenskapsfunktion.

Nu är vi mycket långt bort från vår kommersiella musikindustri, där låtar tillverkas bara för att skapa pengar...

Detta vet barnet redan i moderlivet.
Och under de första åren leker vi med det, ända tills... Ja, vad är det som händer?

... OCH INGEN SKALL TA ER GLÄDJE IFRÅN ER...

Jo! Det är det många som gör!
Skolans delvis felaktiga pedagogik är en orsak, liksom samhällets ovilja att satsa på kultur.

Som sagt, 50 % av vår hjärnas kapacitet handlar om kreativitet... Då borde ju kultur vara 50 % av samhället!

50% kultur, tack!


Den norska professorn tar ett exempel till, nu från det kinesiska uttrycket för musik; yuëh.

Själva bokstaven är en visualisering av tre situationer: en trumma/ gonggong, två strängar och ett träd.
Detta finns inte i våra västliga språk. (sid 57).

I detta uttryck yuëh finns helheten; glädjen och musiken tillsammans i en ekologisk helhet.
Här finns livskraften, rytmen och rörelsen vilket ger en känslomässig berusning.
Ja, här är kärnan i den musiska människans hjärta!

Här är du, här är jag. I glädje.

- Får jag lov?!

Dans mellan bilarna.


När Jesus talar om glädje så handlar det om en gemenskap, djupare än något annat.

Den yttre skilsmässan, liksom den själsliga, ska vara borta.

Jesus förbereder sina lärjungar på att han måste lämna dem.
Det är tiden efter påskdagens uppståndelse och före hans himlafärd - Kristi Himmelsfärd, alltså precis där vi befinner oss i vecka 17 just nu.

Det skall komma en hjälpare, Helig Ande, som skall förena både det yttre och det inre.

Vänta nu, vad var det som hände när fostret i Elisabet sparkade till?
Jo, Helig Ande blev närvarande... Allt blev ett, trots yttre hinder.

Utan att dyka djupare ned i detta teologiskt, vill jag använda Jesus-ordet om glädje till att läka ihop våra två hjärnhalvor...

Som troende är nämligen för mig både det emotionella och det rationella i kristendomen en och samma helhet!
Jag gör inte avkall på någondera sida som kristen.

Både känsla och förnuft.


Minns du Descartes logiska härledning för att bevisa att vi finns till?
- Cogito ergo sum. Det kan vi utveckla vidare, ett par gånger till:

Jag tänker - alltså är jag.
Jag dansar - alltså finns jag.
Jag sjunger - alltså är jag till.

Jag tvivlar - alltså tänker jag...
Jag leker - alltså finns jag till!

Barnkulturens jag sjunger - alltså är jag till - "canto - ergo sum" kan omformuleras till ett afrikanskt uttryck:

- Jag dansar - alltså lever jag - "salto - ergo sum".
Det är ett musiskt bevis för existensen, som traditionellt varit främmande för Europa, menar pappan, pedagogen och professorn Björkvold.

"Afrikanen är så känslomässigt öppen för tillvarons helhet att han har en omedelbar och total kontakt med den.
Därför avvisar han alla försök att behandla musiken lika skrämmande som västerlänningen; att se musiken som ett objekt att analysera, dissekera och stoppa in i fack...

Musiken förlorar sin mening och sitt syfte om den avskiljs från själva livsprocessen."

Den sjuka vården...


Framför min inre syn ser jag hur den sydafrikanske ärkebiskopen Desmund Tutu dansar in i kyrkan, med hjärtat fyllt av lovsång till Jesus som lyft oss från lidandet, in i glädjen!

Han gick inte stillsamt i processionsledet med knäppta händer...

(Stavningskontrollen vet inget om kyrkans traditioner - jag får som förslag "produktionsledet"... Hm!)

Allt hör ihop, precis som hjärnan hör ihop med sig själv... Eller?

Vårpsalmen 197 fortsätter sjunga i mig, allt medan påskliljorna reser sig och haglet smälter ute på parkeringsplatsen:

HUR LIVLIGT SOLENS STRÅLAR
   HUR MAJESTÄTISKT MILD!

FÖR DÖDLIGA HON MÅLAR
   ODÖDLIGHETENS BILD.

Jag fortsätter söka helheten efter ett av mina valspråk:

- Livet är "både ock", inte ett splittrat "antingen eller".

Frisk vård. 


Jag bloggar - alltså finns jag... Eller som det heter på transpiranto:
- Bloggo, existento appsoluto!

Glädjefulla hälsningar från högra hjärnhalvan - den vänstra är lätt avbarkad...

Helene Sture Fantasifelt,

- som både tänker, tvivlar, dansar och sjunger i ett och samma andetag!

lördag 23 april 2016

STEP BY STEP


Steg för steg.


Steg för steg. En bit i taget. Inte allt på en gång.

Vad handlar detta om?

Dansföreningen Step By Step har haft sin vårshow idag. Hela Bokelundsskolans aula var fullsatt.
Flickor och tjejer från 5-18 år gjorde en enastående uppvisning.

Och här i Sölvesborg var temat naturligtvis ROCK & ROMANTIK.

Det handlar om att vara olika... Men nu lämnar vi politiken och låter dansen tala!
Men vänta, vilken värdegrund har den här dansföreningen? Det skulle visa sig vara en fantastisk lektion i "Olika, men ändå lika".

Rock & Romantik.


Plötsligt dök det upp en ängel bakom ridån... Hon hade ett rött hjärta på magen och pil och båge i hand.
Hennes namn var Hjärt-rud.

Hon sökte en konferencierkollega som inte hade kommit än. Så pinsamt. Showen ska ju börja nu!

Ett bullrande motorcykeloväsen hördes, och in kommer en svartklädd kvinna springande.
- Här är jag!

Hjärtrud tittar tveksamt på henne...
- I platsannonsen stod det att man ska ha vingar.. - Det har jag på tröjan! flåsade den svartklädda.
- Och en pil... - Det har jag som tatuering! sa rockaren.
- Men din båge då? - Den kom jag åkande på ju! jublade hårdrockaren. Jag heter Rocka-Billy.

- Du måste ha svängt av förtidigt på motorvägen... Norje och Sweden Rock ligger 1 mil härifrån!
- Nej då, jag ska vara här.
- Men.. du är en hel månad för tidig, rocken börjar ju den 8 juni.
- Nej fatta nu, jag är rätt!

Rocka-Billy och Hjärt-rud.


Det här var ingen vanlig dansshow. Smarta, kluriga dansledare hade kommit på ett suveränt sätt att visa barnen, och oss i publiken, vilka ytterligheter våra olikheter kan ta sig.

Och så brakade hårdrocken loss... "Hit me with your best shot"!

Hm, det finns småbarn här...

Sen dansade bastkjolstjejerna in och dansade till afropoplåten Kizungu Zungo så ingen kunde sitta still.

Varför vann inte den här låten vår svenska Melodifestival?
Frans sömniga låt "I'm sorry" kommer ingen vart... Kanske lika bra det, vi har inte råd att vinna igen.

Gladaste låten!


Sen kom det vi väntat på - de minsta flickornas romantiska dans till en sång ur filmen Frost:
- Hjärtat slår upp sin dörr!

Mormor hade sytt på ett pappershjärta, som naturligtvis höll bara en föreställning...

Sen var det brustet... av kärlek till dessa underbara barn som så hjärtinnerligt dansade till sin favoritlåt.

Kan man sy i papper?


Spotlightsen - strålkastarna - började snurra och Twisted Sisters låt "We're gonna take it" dundrade ut.
Snygga arrangemang och tuffa utstyrslar ("outfittar" som det heter på svengelska i plural... ).

På tal om att passa in.
Den vitklädda ängeln med romantiskt sinne försökte i mellansnacket "göra om" den svartklädda skinnhårdrockaren... genom att läsa upp sponsorernas namn, i en underförstådd kritik:

- Du borde måla om dig och spackla nytt face på Sölvesborgs måleri AB... och åka med mig i min bil med nya däck från Runes bil & maskin till Studio M och fixa ditt hår...

Hårdrockaren blängde på Hjärtrud.
- Du har ditt hjärta utanpå tröjan, men jag har mitt innanför. Du har en hjärna, det har jag med.. Kan inte det räcka?

Rocka-Billy gillade olika, men det gjorde inte Hjärtrud. De hade inget gemensamt.
Nog var det lite politik ändå... Ja, det är det alltid så länge människor uttrycker sina åsikter!

Hjärtat slår upp sin döööörrr...


Barnen dansade runt till en dansmix till Eclipse låt "Runaways", också det en melodifestival-hit från årets upplaga.
Ingen luft "No air" och Volbeats "Fallen" hade högt tempo, där de svartglittriga kläderna med trasiga tights var helt rätt.

Men romantiken ville inte ge sig. 6-åringarna kom in igen och dansade till A-Teens tolkning av "I can't help falling in love with you". Flickor i blommiga klänningar föll i varandras armar... åh så fint!

Faller i kärlek.


Det finns en del dansföreningar som aningslöst lär ut tvivelaktiga steg till de unga.
Vårt samhälle är ju så översexualiserat att de unga ledarna inte tänker på att vissa juckande rörelser är samlagsrörelser...

Vi vill inte se små flickor och unga pojkar göra vuxensaker som de inte förstår. Det blir mycket pinsamt och beklämmande.

Men Step By Step har en tydlig värdegrund - ingen sexualisering av dansen.

Tack!

Bara dans.


Hjärtrud sa till Rockabilly:

- Vet du, det är en sak jag tycker mycket om... Husvagnar!
- Va?! Gör du? Och jag som har en husvagn från Husvagns-Expo i Bromölla! Den brukar stå på Sweden Rock...

"Hard Rock Halleluja"!
Cheerleadsgänget studsade in med svarta muffar och gjorde en bejublad tolkning av monsterfinnarnas Melodi-festivalvinnare från 2006.

Det är tio år sedan som Lordi skrämde slag på hela etablissemanget med sina gräsliga ansiktsmasker och galna hårdrockslåt- som dessutom hade den dåliga smaken att använda ett kristet lovsångsord i sin sång!

Det här är början till slutet! Minns ni? Om en sådan dj-a låt vinner, så kan Eurovision Song Contest inte leva kvar!
Så fel de hade.

Hard Rock Halleluja.


"Definiera inte godheten" säger min vän.

Den kan finnas bakom de fulaste masker.

Precis som ondskan kan gömma sig bakom den snällaste lugg.

Det är gärningarna som avgör. Själva handslaget, höll jag på att skriva, men det borgar inte längre för någon ärlighet. Eller, är det det det gör?
(Åsa Romson vägrade ta en SD're i hand - är inte det också mobbing?)

Änglar och djävlar sida vid sida, och ibland byter de skjortor och färger med varann så man är helt borta...

Svart och vitt.


Tempot lugnade sig lite och Danny Saucedo's "Det brinner i bröstet" fick en mycket vacker tolkning av barnen från årskurs 1-2.

Hälften var klädda i vita vingar, hälften i svarta kläder. I refrängen sjunger Danny:
- Såsom i himlen, var det inte så vi sa, så ock på jorden...

Och refererar till bönen Fader Vår.
När man minst anar det, landar Guds närvaro.
Just nu i en skolaula på en dansuppvisning - samtidigt som det var konfirmation i kyrkan...

Helig Ande var i farten och synkroniserade det hela.

Såsom i himlen...

En timme gick fort. Den upplevda tiden var betydligt längre än vad klockan visade.

Känslorna hade fått ett ordentligt gymnastikpass.

Så skönt att få vårda sin romantiska ådra en stund.
Vi skulle behöva en Romantik-Festival, som också samlar 33.000 personer någonstans - kanske i Ängelholm?!

Var ligger paradiset? I himlen?


Step By Step gick in för upploppet - med AC/DC's "Back in Black"...

Dansarna var vitklädda fram och mörka på ryggen, och dansade in med steg som svängde från framsida till baksida - effektfullt!

Tillbaka i svart - så är det för prästen efter semestern.

Men hur är det för hårdrockarna? Är det samma sak? Tillbaka på jobbet?

Back in Black.


De minsta barnen kom in till sist och dansade hand i hand "Tillsammans" av Nicke & Nilla - med ett budskap som var lika klart som danskostymerna.

Måtte de själva visa varandra acceptans på skolgården och i klassrummet.

"Vi gillar olika". Ja, men inte de som tittar snett eller inte vill hälsa.

Det blir lite politik ändå, så här på slutet... En palestinier uttalar sig i lokaltidningen och säger:

- Många inser inte symbolvärdet av att ta någon i hand. Vi med andra traditioner känner inte till hur viktigt det är i Sverige hur man hälsar. Jag måste respektera det som gäller och försöka bli någon sorts svensk.

Det är gott nog!

Tillsammans!


Låt oss då alla ta varandra i hand... och dansa ut till låten "Stand by you".

- Stand by me, menar du?
- Nej, Stand by you.
- Ja, by me...
- Nej...

Steg för steg. Bit för bit lär vi oss förstå.

Väntar.


Svartvita hälsningar från dans-mormor, som räknar ned dagarna till SRF...
Hard Rock Halleluja!

I morgon blir det gospel.

torsdag 21 april 2016

VEMS MÅNGFALD?! Kaplan & Khan

Vi är likadana.


Vi tycker olika.Vi tycker om olika. Men vi måste tycka lika! Att alla ska tycka om "olika"...

Jag blir så trött!

Visst, när enhet och likhet innebär förminskning av liv-sutrymmet, då måste samhället vidga sina vyer.
Så även kyrkan, förstås.

När det gäller genus och sexuell tillhörighet har vi kommit så pass långt, att vi ser att den yttre olikheten ändå vilar på samma bas: troheten.

- Möjlighet att leva i ett trofast förhållande.

Vill du leva med mig?


Men hur är det med religionerna?
Måste vi tycka att de är lika, när de inte är lika?

Måste vi tycka att en religiös mångfald är bra, trots att den går stick i stäv med våra uppfattningar?

Var går gränsen mellan att olikheterna möjliggör livsrum, och att olikheterna blir en splittrande mångfald?

Det senaste politiska utspelet berör två miljöpartister.

1. Mehmet Kaplan var bostadsminister i S-regeringen. Han lär ha ätit middag med extrema islamister där turkiska Grå Vargar fanns med, och har uttalat sig mycket konstigt om Israel.
Gustav Fridolin tyckte att det var:

- ...olyckligt att han jämförde Israels politik mot palestinier med Nazityskland.

Olyckligt?? Snälla Gustav, Mehmet talar ur sitt hjärta och så som han är fostrad!

En sak måste vi förstå, och det är att för den troende muslimen är det en evig konflikt med judarna.
Muhammed fyllde Koranen med denna konflikt och moderna muslimer fortsätter uppfostra sina barn till detta hat.
Ja, jag har pratat med mina muslimska vänner och förhört mig hur det är.

Jag hatar dig...


Vi tycker om olika.
Det är roligt att det har blivit lite annorlunda i landet. Lite fart helt enkelt i detta tråkiga land.
Det piggar upp med lite olika folk, kulturer och runda moskéer. De är faktiskt ganska snygga...

Vår ytliga uppfattning och stora okunnighet tar oss nu på sängen och tvingar oss att vakna.

Nej, det är inte roligt längre.

Den sexuella mångfalden splittrar oss inte lika mycket, men den religiösa mångfalden gör det!
För den har inte många gemensamma nämnare.

Nästa exempel är det som hände igår.

2. Miljöpartisten Yasri Khan vägrar att ta kvinnor i hand när han hälsar. I samband med en intervju med TV4 vägrade han ta den kvinnliga reportern i hand.

Kritiken har vuxit lavinartat mot honom. Han försvarar sig och säger:

- Hur jag väljer att hälsa måste vara mitt personliga val, alla människor ska ha möjligheten att själva bestämma över sin kropp...

Hm. Det har han ju rätt i!
Han använder våra argument mot männens våld mot kvinnor!

Men nu var det en kvinnas våld mot en man.. fel, nej jag menar en kvinna som ville nåt... bara hälsa lite...

- Sedan kan människor tycka olika, fortsätter Khan, men jag känner mig väldigt trygg att män och kvinnor är lika mycket värda.

Här har vi det igen - att tycka olika, som en arena som ska skapa större livsmöjligheter.
Men frågan är om inte detta krymper möjligheterna istället.

Luft! Jag kan inte andas!


Yasri Khan fortsätter:

- Sedan har jag min uppfostran och mina normer som jag vill stå upp för, och jag vill att den mångfalden ska kunna rymmas i Sverige.

Hå hå ja ja!

Låt oss syna detta lite.

* Den muslimska uppfostran innebär alltsom oftast ett hat mot judar. Lite mot kristna också, eftersom vi är "otrogna" mot den ende guden Allah.

* Normerna vad gäller umgänget med kvinnor är att ett handslag är en intim invit.
Jag förstår mycket väl att han vill undvika detta!!

* När en man är ensam med en kvinna så kommer djävulen emellan dem och lockar mannen till sexuell lust - och då måste han visa sin potens och "ta henne".

Jag förstår att Khan säkert vill undvika detta också, men varför ska han behålla sina normer då när de så totalt går emot vår svenska demokrati, som bygger på respekt mellan könen?

Detta går inte att förena.

Inte heller möjligheten att gifta sig med barnaflickor och dessutom med 4 stycken!
Men, de följer ju bara profeten Muhammeds exempel, så vad finns att säga...?

Jo, att detta verkligen inte går att förena med svensk demokrati.

Olika grupper.


Det hjälper inte om moskéminister Kaplan får en massa miljoner från Saudiarabien till att bygga muslimska bönehus - vi måste ändå syna vad som sägs där, så att det inte bryter mot vår mänskosyn.

Och att Koranläsningen inte blir "hets mot folkgrupp".

Jag ställer mig alltså kritisk utlevd muslimsk tro, som utgår från att Koranens juridik - Sharia - ska tillämpas för varje rättrogen muslim.
Själva islam är mycket långt bort från vårt samhällsbygge. Vi kan inte ha två lagstiftningar!

Svensk lagstiftning ska vara sekulär - precis så som Luther sa - och den ska gälla alla.

Men Khan tycker att Sverige kan rymma den mångfalden...
Tyvärr, en sådan mångfald splittrar landet.

Om vi inte ser det, är vi enfaldiga. I vår mångfald!

Enfald eller mångfald?


Men jag är inte kritisk till själva människan, den person som är muslim. Jag umgås gärna och har många vänner från både Syrien, Irak och Eritrea. Det finns mycket vi kan lära av varandra.

Och en gemensam nämnare skulle ju kunna vara arbetet kring vår miljö, eftersom vi båda tror på en Skapare. Vi borde kunna vara miljöpartister allihopa!

- Men Helene, i vårt hemland finns ingen Allemansrätt och ingen bryr sig om naturen. Ännu mindre att sopsortera och sånt äckligt!

Nej, det är inte lätt.

Naturen gemensam nämnare?


Vi tycker olika.
Men om jag inte gillar dina olikheter och kritiserar dig, då måste du tycka om mig ändå, efter som du tycker så mycket om "olika"!

Suck.

Nej, det är allt fler som lämnar den politisk korrekta tankesmedjan och börjar tänka själv.

Om varje troende muslim ogillar vårt system så mycket, då har de kanske kommit fel?
Sverige tillhör ju det "dekadenta västerlandet" och det är mycket svårt för en muslim att leva i.

Så vida man inte är sekulariserad och delar vårt frihetstänkande.
Då blir det mycket lättare!

Vi tänker inte täcka våra kroppar och händer för att mannen inte är uppfostrad till att visa kvinnan respekt.

Den webb-baserade ungdomsmottagningen UMO vill ge nyanlända män hjälp via sin sajt.

- En stor grupp saknar kännedom om frågor som rör kropp, sexualitet och rättigheter och skyldigheter.

Hur länge ska Sverige orka vara tolerant mot de intoleranta?
Vi börjar närma oss en mental, religiös och juridisk gräns där vi måste få sätta agendan.

Vem bestämmer här?


Mycket olika hälsningar från en som är likadan som igår,

Helene F Sturefelt,

- nej-sägande ja-sägare, kritiskt välkomnande men inte tolerant mot de intoleranta,
- och som låg i vitsippsbacken på Stibyberget och njöt av den försiktiga våren.