UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 28 februari 2016

MELODIFESTIVAL 2016:4

Save me.


Jag vill inte. Orkar inte. Men jag måste titta!

Melodifestivalen tar temperaturen på Sveriges mentala hälsa.
Här ryms allt - alla musikstilar, många nysvenska språk, alla klädstilar och sexuella läggningar.
Allt är går bra, allt är tillåtet och allt speglar det Sverige vi vill ha.

Vi kan till och med förneka vår egen nationalsång och sudda ut "Norden" och istället sjunga:

- Ja, jag vill leva jag vill dö på jorden... ! ?

Som du förstår, bäste läsare, är jag upprörd. Vill "alla" ha detta?
Men vi tar det från början.

Sweden 12 points.


Ett land måste ha ett sammanhållande kitt för att fungera.
Det måste finnas gemensamma koder, gemensamma regler, gemensam mänskosyn och ett gemensamt språk.

Självklart, tycker du.
Men det är inte självklart.

Vi har inget gemensamt sammanhållande kitt.
Både Svenska kyrkan och Socialdemokratin - som höll ihop Sverige under stora delar av 1900-talet, har tappat mark.

Både den politiska och religiösa kartan ser helt annorlunda ut idag.

Vår värdegrund är inte längre gemensam, inte heller vår mänskosyn.

Men hallå, skulle du inte prata om Melodifestivalen?
Jo, det är det jag gör.

Detta underhållningsprogram under fem lördagar tar sig stora anspråk som uttolkare av vårt land.
Det är Mello som håller oss samman!
Och precis som i kyrkan tar man upp kollekt - swischa över lite pengar till Radiohjälpen så mår du bättre.

Det dåliga samvetet att sitta och äta tjipps istället för att "göra nåt" dövas med 9,90 kr till bättre behövande.

Vad behöver du kompis?


Men varför gnäller du så?

För att jag upplever en falskhet som drar bort blicken från vad som faktiskt håller på att hända.

Jag kan väl inget säga om att det musikaliskt ingår både smygporr - Linda Bengtzings Killer Girl:
- "kanske piska mig, tjohej!"
- och vacker New Age-ballad med Molly Sandén om universum "- Youniverse", kul stavning - men sen inget mer.

I mellanakterna kommer det som verkligen är intressant.

Igår bjöds det på finstämd sång både på samiska, hebreiska och arabiska!
Men det var infogat i en märklig variant av vår nationalsång, där texten alltså var ändrad, från "Norden" till "jorden".

- Jag vill leva jag vill dö på joooorden!
Ja, var annars? I den digitala cyberrymden?

Nej, jag förstår. I ordet "jorden" ligger en acceptans av alla länder. Vackert så.

Vår nationalsång är problematisk i sig, då vi minns att vi "tronar på minnen från fornstora da'r". Det behöver vi inte minnas längre.

Men vårt eget förnekas.

Allt annat går bra. Men Sverige finns inte.
Vilket land skall vi representera i den stora Eurovision Song Contest i Globen?
Jorden, i största allmänhet?

Vi har en sällsynt mix av stort högmod och usel självkänsla.

Och Stockholm ligger inte i Sve.. utan i Skandinavien...

Bygg broar till Sverginavien...


Vad blir det för rubriker i kvällstidningarna efter detta?

Henrik Schyffert, som var gästande programledare förra lördagen, sa mycket fyndigt det jag taffligt försöker uttrycka:

- Min somaliske vän blev helt förskräckt då han såg löpsedlarna: KATASTROF, ATTACK, HUR KUNDE DET SKE? VILKEN SKRÄLL...

... och då talar vi inte om att det är 30 år sedan Olof Palme mördades, utan...

... att FEL LÅT VANN!

Henrik beskriv vår nyhetstorka mycket skickligt.
I fredens land har vi inte så mycket att prata om. Väsentligheterna har reducerats till att recensera underhållningsprogrammen på TV.

Schyfferts somaliska vän förstod inte, trots att Henrik förklarade.
- Men det handlar ju bara om musik... inte politik?
- Ja, jo...

Vi lever i efterdyningarna av en mördad landsfader och Melodifestivalen försöker hålla oss samman.

Men var går gränsen för att Mångfald blir Splittring?

Mångfaldens diktatur har ett dike. Det heter Enfald.

Splittringens motsats heter Enhet. Var finns den?

Vad håller ihop oss?


Nästa lördag är det Andra Chansen. Jag vet inte om jag vill ge Mello en chans till...

Jag mår dåligt av den ordinarie programledaren.
Hon är arrogant med en nedlåtande ton:

- Ja, en liten applåd kan ni väl bjuda på här..

Hon är sexistisk:

- Åh, Martin Stenmark kommer ju från paradisets lustgård! Honom skulle jag vilja stoppa ned i fickan och ha till efterrätt sen!

Hon är rent ut sagt den mobbande tjejen vi alla känner igen från högstadiet:

- Jag har en liten present till dig här Frans... en liten hälsning från Zlatan...
... äh! Det trodde du! Inte.

Så sårande.

Gina Dirawi är hemsk!
Ni får förlåta mig, men bara för att hon är en ung, kaxig muslimsk kvinna från Palestina-Sundsvall går hon inte fri från kritik.

Hon skämtar på andras bekostnad och det får mig att må dåligt.

Och om en man hade skämtat som hon gjorde med Martin Stenmark - fast med till exempel Dolly Style - ja, då hade tidningarna rasat!
Ja tycker lika illa om kvinnors sexism som männens.

Respekt?

Dumt.


Unge Frans 17 år, som sjöng hyllningssång till Zlatan "Who's da man" när han var 7 år, gick och vann direkt till finalen.
- If we were sorry...

Nej, vi är inte ledsna! Vilken snygg revansch du gjorde!

Naturlig stil, naturligt leende, inte stylad och inte tillgjord. Bara väldigt vanlig och naturlig.
Lätt att identifiera sig med.
Men en egen låt, bortom maskinproducenternas fabrik.

Om tio år är Melodifestivalen säkert helt på arabiska och i pausen kanske man få se Kalle Moreus barnbarn spela fiol från Dalarna, som kuriosa från en svunnen tid.
Och i Eurovision är Sverige en lydstat till Ryssland och tävlar med bidrag från Putinland...

Tåler du min ironi?

Toleransens land tolererar alla andra, men inte sig själv.
Det är höjden av ödmjukhet!
Eller ett bottennapp av dumhet.

Jag tolererar inte att Sverige tillåter kvinnofientlig mänskosyn.
Jag accepterar inte den flathet och okunskap som svenska politiker uppvisar, en blindhet för de religiösa trakasserier som förekommer på varje flyktingboende.

Skicka, skicka hit och dit..


Nu vill jag krama Panetoz och hålla dem hårt. De är glada och de vet mycket om livet.

Musiken kan vara en enande faktor. Vi kan tralla och sjunga tillsammans.
Men ett land behöver mer.

Olof Palme, var är du?
Jesus, vart tog du vägen?
Fälldin, Alf Svensson och Hillary Clinton... hur ska vi leva i den här världen?!

Jag känner mig som hårdrockarna Eclips med låten "Runaways"... jag vill bara springa iväg.
Dra. Gömma mig. Glömma allt det svåra.

Och spela trummor lika hårt som Gina Dirwani... för det kunde hon i alla fall!

Wiktoria. Save me.


Ostämda hälsningar i fiss-moll,
Helene Fulefelt,

- utschlagen schlagerlyssnerska,
- som hellre lyssnar på Mats Ronanders "Sverige, Sverige fosterland" där han sjunger om alla "systrar och bröder"... Lyssna på den istället!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar