UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 19 januari 2016

DET FARLIGASTE YRKET


Det farligaste yrket.


Vart tog den duktiga fritidsledaren vägen?
Försvann den trevliga sjuksköterskan som bemötte dig så vänligt?

Har du inte sett diakonen, din psykolog eller pastor på länge?
Socialsekreterarna tycks bytas ut hela tiden.

Och var är den fina kvinnliga prästen som du så gärna lyssnade till i kyrkan?

Med all sannolikhet är alla dessa kvinnor sjukskrivna.
Vi har Sveriges farligaste yrke...

Svenska kyrkans flagga.


Jag har just kommit in från ännu en fantastisk skridskotur på isen.
Denna gång på havsvikarna i Sölvesborg.

Underbart skönt!

Det kallas friskvård. Återhämtning. Från ett plågsamt stressigt arbetsliv.

Jag ligger gärna i topp, men jag är djupt olycklig över att leda den här ligan...

"Kvinnliga präster löper störst risk att bli sjukskrivna".

Försäkringskassans rapport "Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser" är ingen rolig läsning.

"Psykiska" är alltså motsatsen till "fysiska".
Det är lätt att bli extra nervös av det ordet, eller hur?

Är jag galen, eller?

Ja, av trötthet.... Annars helt frisk!
Kroppen reagerade helt normalt på ett sjukt arbetstempo. Tack kroppen.
Men kan du förlåta mig?

Hänger inte ihop.


Försäkringskassans rapport kallar detta för "kontakt-yrken", alltså professioner där man möter många människor i utsatta situationer.

Jag kan tänka mig att även polis-yrket hör till denna kategorin.

Att vara präst är att ligga på den maximalt högst känslomässiga nivån som finns.

Tänk dig själv - hur många dop/ vigslar / konfirmationer och begravningar har du deltagit i?
Ett par stycken under din livstid.

För oss är detta vardag...

Vi har strategier för att hantera de stora glädjeyttringarna och sorgens djupa dalar.
Särskilt de präster du möter som är lite svala och inte så tillgängliga - de har bäst strategier!

De stänger om sig, är ofta opersonliga och lite distanserade - för att överleva själva.

Vi som väljer att vara lite mer personliga och tillgängliga betalar ett högre pris.

Till slut blir svängningarna mellan dessa starka livsögonblick så stor att gummibandet brister...

Tänk också in allt det som ligger där emellan av personalmöten, administration och planering.
Det går inte. Någonting måste bli lidande.

Privatlivet.

Be för mig.


Vi har svarat ja på kallelsen att tjäna Gud som präst, till församlingens uppbyggnad och glädje.
Och det är fantastiskt att få vara i tjänst!

Men.

Men nöden ringer sällan på kontorstid... Vi finns där, hela tiden.
Familjen får stå emellan. Barnen och mannen fick mindre tid idag också.

Varje gång jag säger "ja" till att svara i telefonen, säger jag också "nej" till mig själv.


Många yrken med tydligt vecko-schema "måndag till fredag" kan hålla helg och stänga igen expeditionen.

Men inte vi.

Lördagskvällen innebär en lätt nervositet att predikan och alla kontakter inför söndagens gudstjänster ska vara klara.
Om lördagen dessutom gick åt till en konfirmanddag, ja då är den ledigheten borta.

Predikan är väl klar?


När de flesta vilar och tar igen sig på söndagen, har vi i kyrkan våra största, viktigaste och vackraste uppgifter; att leda gudstjänsterna.

På måndagen är man mycket trött, kan jag tala om, och sover gärna halva dagen. Handlar och lagar mat den andra halvan.

Och hoppas att krafterna någorlunda ska ha infunnit sig till tisdag morgon, då allt börjar om igen...


Jag orkade i 25 år.

Stark. Dum? Snäll. Uthållig. Välvillig.

Och oändligt trött på att aldrig få återhämta mig, vila ut efter varje vecka, stänga ner, lyssna in, stanna av.

Älska din nästa utom dig själv. - - -

Trädet är fällt.


Jag går nu in i veckans evangelietext för att hämta lite näring.
Vilket möte det blev.

Jag sätter mig på brunnskanten bredvid kvinnan från Sykar.
Hon är från Samarien och är utlänning. Jag är från Västkusten och invandrare till Blekinge. Vi förstår varandra.

Det är varmt och klockan är mitt på dagen.
Ingen vettig människa brukar gå ut då, men vi orkar inte med andra människor.

Orkar inte hälsa, orkar inte vara trevliga. Har ingen lust att småprata eller vara personliga.
Vi har stängt om själen för att rädda det som räddas kan.

Men oj, det sitter ju en person till här.

Efesos, Turkiet.


JESUS KOM TILL EN STAD I SAMARIEN SOM HETTE SYKAR.
DÄR FANNS JAKOBS KÄLLA.

JESUS, SOM VAR TRÖTT EFTER VANDRINGEN, SATTE SIG NED VID KÄLLAN.
DET VAR MITT PÅ DAGEN.

EN SAMARISK KVINNA KOM FÖR ATT HÄMTA VATTEN.
JESUS SA TILL HENNE:

- GE MIG NÅGOT ATT DRICKA.

Så börjar den starka berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn.
Hämta din Bibel och slå upp Johannes evangelium kapitel 4:5-26.

Hon har sina orsaker till att inte vilja vara bland folk.
Det har jag också...

Det är så sorgligt. Man dras ut ur gemenskapen.
Men hon var nog inte sjukskriven... Eller?

Ställ din kruka.


JESUS SA:
- GÅ OCH HÄMTA DIN MAN.

KVINNAN SVARADE:
- JAG HAR INGEN MAN.

JESUS SADE:
- DU HAR RÄTT NÄR DU SÄGER ATT DU INTE HAR NÅGON MAN. FEM MÄN HAR DU HAFT OCH DEN DU NU HAR, ÄR INTE DIN MAN.

KVINNAN SVARADE:
- HERRE, JAG SER ATT DU ÄR EN PROFET...


Präster i kyrkan leder även en annan tabell-liga, nämligen skilsmässostatistiken...
Psykologer ligger också illa till.

Detta är en katastrof.
Att vara den som får välsigna andras äktenskap, men själv hamna i så svår tidsnöd och med så oregelbundna arbetstider att man knappt träffas, är även det ett stort organisationsproblem för kyrkan.

Respekten för prästfamiljens eget liv är inte så stor.
Och vår förmåga att säga nej är inte heller så stor.
Skulle vi någon gång markera, ses inte det med blida ögon eftersom kyrkan har hamnat i en "snällhetskultur" där man ska ställa upp.

Älska din nästan utom dig själv.

Krukan är tom.


Fyra tjänster har jag haft, och den jag nu har är inte längre min... Eller? Jo, det är den.
Men kan jag komma tillbaka?

Jag vet att det finns några som fortfarande väntar på mig, efter fyra långa sjukskrivnings-år.
Dessa år är borta, som i dimma...

Men inte ni.

Ändå måste jag i tacksamhet ta emot varenda dag jag fått, för att återhämta mig från den skada jag fått på närminnet.

Och två äktenskap har gått sönder, och jag undrar om jag någonsin vågar tro på kärleken igen?

Vågar jag tro?


När jag läser kommentarer om kvinnan vid Sykars brunn, ser jag en tydlig manlig och kvinnlig skillnad.

Hur dålig var hon?
Var hon omoralisk? Djupt fallen? Prostituerad?
Eller bara en kvinna som haft otur med ovuxna män, utan ansvarstagande?

Jesus är inte intresserad av att veta mer. Han vill bara se hennes reaktion, om hon vågar vara sann.

Sedan börjar hon tala teologi...

VÅRA FÄDER HAR TILLBETT GUD PÅ DET HÄR BERGET, MEN NI SÄGER ATT PLATSEN DÄR MAN SKALL TILLBE HONOM ÄR I JERUSALEM.


Den manliga kommentatorn (Tom Wright) menar att kvinnan nu slingrar sig... undviker ämnet och inte vill svara.
Jasså. Han hade kanske själv velat veta fler snaskiga detaljer?

Medan den kvinnliga kommentatorn (Caroline Krook) mycket tydligt ser hur Jesus låter kvinnan vara teologiskt myndig och för ett intellektuellt samtal med henne.

Det ser inte Tom Wright.

Om vi hade vänt på situationen - att en Man hade blivit avslöjad att han hade haft fem kvinnor och den han nu levde med, tillhörde någon annan - då hade vi sett hur självklart det hade varit att de fortsatt tala teologi.

Eller hur?

En man behöver sällan redogöra för sina relationer.

Älska din nästa och särskilt dig själv.

.. men inte mig själv.


Jesus upprättar kvinnan. Deras samtal mynnar ut i att ger uttryck för sin tro:

JAG VET ATT MESSIAS KOMMER, OCH NÄR HAN KOMMER SKA HAN LÅTA OSS VETA ALLT.

JESUS SA TILL HENNE:
- DET ÄR JAG, DEN SOM TALAR TILL DIG.

Det finns inom flera religioner aningar om att det är något speciellt med Jesus.

Han vänder sig alltså till en utländsk kvinna, för att hon i sin tur skall kunna berätta vidare om detta fantastiska möte.
Det kom att förändra hennes liv.

Hon blir den första missionären i Samarien.

Lyckeby, inte Samarien.


Är det lika farligt att vara prostituerad som att vara präst, fast av två helt olika anledningar?
Är utsattheten lika stor?

Du får tåla att jag talar så här, men i botten ligger en stor respekt både för kvinnan och för ämbetet.

Exempel på "prostitution" inom kyrkan:

- Kan du tona ned det religiösa på begravningen, för gamla mor var inte så intresserad... Inte vi heller. Inga psalmer, bara nån CD...

- Du behöver inte läsa några bibelord under vigseln, vi har några fina dikter och snygga solosånger...

- Snälla dopprästen, det här med kristen tro betyder inget för oss, dopet är bara en fin tradition och det tar väl inte så lång tid?

Får bagaren baka sina bullar?
Får busschauffören köra sin buss?
Får läraren undervisa?

Nej, dämpa ditt bakande och körande och undervisande är du snäll...
Så kan vi inte ha det!

Men så har prästen det, alldeles för många gånger.

Min kristna tro och Gudserfarenhet efterfrågas inte alltid, och det har jag upplevt som att vara "prostituerad" och utföra det jag inte vill - nämligen att vara en "ceremoni-mästare" vilket vi absolut inte är - eller förkunna det jag vill, men att det blir inte mottaget.

Det är farligt för själen.

Hur blev den samariska kvinnan mottagen när hon kom springande in i byn för att berätta?
Ja, det får du läsa själv i Johannesevangeliet.

Jag måste få förkunna!


Jag har varit ärlig och delat min upplevelse med dig, du okända eller kända läsare.
Varför?
Jo, för att ge ett ansikte åt alla de opersonliga statistiska uppgifter som du läser om (Sydöstran 16 januari 2016).

Det kräver styrka för att orka arbeta ihjäl sig...
Det kräver mod att våga lära känna den person inuti som inte hann säga nej... eller säga ja, till sig själv.

Älska din nästa såsom dig själv.

Jesus är fantastisk.
Varför lyssnade jag inte mer på honom när almanackan fylldes och fylldes och fylldes...

FÖLJ MED MIG BORT TILL EN ÖDE TRAKT
SÅ ATT VI FÅR VARA ENSAMMA
OCH NI FÅR VILA ER LITET... Markus kap 6:31

Följ med bort.


Käre Jesus,
Tack att Du varit vid min sida hela tiden, fast jag har sprungit ifrån dig så många gånger.

Förlåt mig när jag har gått ur mig själv, lämnat kroppen trött och sliten och redan gått på nästa möte med huvudet...

Tack Gud för det svenska välfärdssystemet som ger oss utmattade och utslagna till att få tid till återhämtning. 

Tack Herre för att du fortsätter tala tro och teologi med mig, även när relationerna har gått sönder.
Ge mig hopp, på nytt. Jag är din.

Ta bort pressen!


Livsfarliga yrkeshälsningar från Helene F Sturefelt,

- med en särskild hälsningar till alla er där jag tjänstgjort i församlingen.
- som fotograferade i Lyckeby; Augerum och den trygga arbetsplatsen på Mariagården,
- samt i Efesos, Turkiet, vid Johannes grav...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar