UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 31 januari 2016

LAZARUS: BOWIE i GARDEROBEN

Öppen garderob.


Garderoben öppnas sakta, som när man går mellan världarna i sagorna.
Ut kommer David Bowie, i sin sista musikvideo, nu en gammal man, klädd i blåsvarta trikåer.

Kameran byter vinkel och nu ligger han döende i sjukhussängen, med bindlar för ögonen.
Eller, har han ögon?

Så obehagligt det ser ut!
Är det påtryckta knappar? Eller mynt till färjekarlen som snart ska ta honom över till Andra Sidan?

Det är mycket suggestivt.

- Look at me, I'm in heaven.
I've got scars that can't be seen.
I've got at drama that can't be stolen.
Everybody knows me now.

Inte Bowie.


Stor är skaran som världen över fascineras av David Bowies senaste CD Black Star, där han ytterst utstuderat tar avsked från denna värld.

Musiken släpptes två dagar före hans död.
Tajmingen var perfekt, om man kan säga så.

För att förstå hur jag nu kommer att resonera är det bra om du har sett hans musikvideo Lazaros, samt att du har tillgång till Johannes evangelium, kapitel 11, där Lasaros uppväcks från de döda.

Garderobs-liv.


En kvinnohand kommer plötsligt strykande längs sjukhussängen, där Bowie ligger och vrider sig i cancerplågor.
Det måste ha varit oerhört påfrestande att spela in detta, som ju faktiskt är på riktigt...

Vem är hon som ligger under hans säng?

En representant för alla han älskat och som nu måste ta farväl av honom?
Är det alla vi fans? Eller en symbol för själva Livet, som nu släpper taget om honom?

- Look at me, I'm in danger.
I've got nothing left to loose.
I'll drop my self on down below...

Kameran vrider sig skickligt runt så att han är helt upp och ned.
Det konstnärliga artisteriet är starkt.

Under. Kjol.


David Bowie lånar berättelsen om Lasaros från Nya Testamentet:

EN MAN SOM HETTE LASAROS LÅG SJUK.
HAN VAR FRÅN BETANIA, BYN DÄR MARIA OCH HENNES SYSTER MARTA BODDE.
Joh 11:1

Systrarna skickar bud efter Jesus, som de vet kan hjälpa.
- Den sjukdomen leder inte till döden, utan skall visa Guds härlighet, låter han hälsa, och dröjer ytterligare två dagar..

Vad händer? Allt blir försent och deras bror Lasaros dör.
Jesus inväntade tiden... men inte så som vi tycker passade bäst. Lärjungarna protesterade och systrarna var mycket ledsna.

- LASAROS ÄR DÖD. OCH FÖR ER SKULL ÄR JAG GLAD ATT JAG INTE VAR DÄR, sa Jesus.
MEN LÅT OSS NU GÅ TILL HONOM.

Böne-sjal.


Jag vet inte om David Bowie var en bönemänniska - han bar ett kors runt halsen - men Jesus använde dessa två förseningsdagar till att bedja.
Han bad om beskydd över sin vän, att Gud skulle bevara honom...

Marta är anklagande när han äntligen kommer. Nu är det ju försent!

- Om... Då!... Inte...

För David Bowie var döden en tydlig händelse som skulle ske.
Han hade burit sin sjukdom i tysthet, men arbetade mot ett mål - att bli klar med Black star.

I en av scenerna sitter han och skriver vid en pulpet, tuggar på naglarna och skriver för glatta livet... innan mörka döden kommer och sätter stopp för alltihop.

Nu  räcker det.


Jesus tar emot Martas anklagelser. Han tåler hennes sorg.
Men börjar tala teologi istället med henne:

-DIN BROR KOMMER ATT UPPSTÅ, SA JESUS.

MARTA SVARADE:
- JAG VET ATT HAN SKALL UPPSTÅ VID UPPSTÅNDELSEN PÅ DEN SISTA DAGEN.

DÅ SA JESUS TILL HENNE:
- JAG ÄR UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET. DEN SOM TROR PÅ MIG SKALL LEVA OM HAN ÄN DÖR, OCH DEN SOM LEVER OCH TROR PÅ MIG SKALL ALDRIG NÅGONSIN DÖ.
TROR DU DETTA?

HON SVARADE:
- JA, HERRE, JAG TROR ATT DU ÄR MESSIAS, GUDS SON, HAN SOM SKULLE KOMMA I VÄRLDEN. Joh 11:25

Grav-duva i Nättraby.


Det är en vacker tro. Stark!
Men nu låter Jesus detta gå i uppfyllelse, för att visa med sina gärningar vem han verkligen är.

Jesus föregriper framtiden, förflyttar den till nuet under ett ögonblick, och går till klippgraven där den döde ligger.

- Nej! Han luktar redan!
Marta vill hindra honom, hon som just bekänt sin tro... att Jesus är Guds son. Men inte kunde hon väl någonsin kunna tänka ut det som nu skedde.

- HAR JAG INTE SAGT DIG ATT OM DU TROR, SKALL DU FÅ SE GUDS HÄRLIGHET?

Jovisst, men...
De rullade bort stenen som var för öppningen i klippgraven och Jesus ber, ja, han tackar Fadern som om det redan var klart:

- FADER, JAG TACKAR DIG FÖR ATT DU HAR HÖRT MIG. SJÄLV VISSTE JAG ATT DU ALLTID HÖR MIG, MEN JAG SÄGER DETTA MED TANKE PÅ ALLA DEM SOM STÅR HÄR, FÖR ATT DE SKALL TRO ATT DU HAR SÄNT MIG.

SEDAN ROPADE HAN MED HÖG RÖST:

- LASAROS! KOM UT!

Kom ut!


Han är inte klok! Vad gör han?
Och David Bowie står plötsligt och sjunger och minns sitt friska liv:

- By the time I got to New York, I was living like a king!

Och kameran glider över till sjuksängen igen, där han vrider sig något mer avslappnad, i sin trosbekännelse:

- I'll be free, just like a bluebird, I'll be free...

Blir han fri?

Fri?


I den fattiga byn Betania sker nu ett underverk, ett mirakel, framför judarnas ögon.
Vänner och motståndare blir nu åsyna vittnen till det som vi andra får invänta längre fram i tiden.

OCH DEN DÖDE KOM UT MED ARMAR OCH BEN INLINDADE I BINDLAR, OCH MED ANSIKTET TÄCKT AV EN DUK.

JESUS SADE ÅT DEM:
- GÖR HONOM FRI OCH LÅT HONOM GÅ.

Var det tyst? Var det skrik? Skratt och glädjegråt om vartannat?
Vi vet inte.
Vi vet bara att detta gav genklang djupt in i de judiska leden, så pass att många började tro på honom.

Jesus blev ännu farligare - han hotade makten. Med sin gudomliga kärlek.

De två dagarna av bön hade gjort sin verkan.
Lasaros var bevarad i döden. Han luktade inte. Förruttnelsen hade inte satt igång.
Han var redo att kallas tillbaka till livet.

För hur lång tid vet vi inte.
Lasaros dog så småningom efter ett färdiglevt liv, men detta lät Gud ske för att vi skall förstå vem Jesus är.
Och att vi inte behöver vara rädda.

En gång tar det slut.

Garderobsdörrarna öppnar sig igen.

Bowie har fortfarande ögonbindlarna på sig i sjukbädden, och de metalliska stålknappar-ögonen tittar ingenstans.

I den sista scenen backar den ännu friske, påklädde Bowie sakta bakåt in i klädskåpet.
Dörrarna stängs.

Slut.

Musikvideon är slut. Liksom hans liv. Den 11 januari i år.

Slut.


Själv tänkte han sig att han faktiskt blev fri.
I nästa musikvideo - Black Star - återkommer han som Lasaros med ögonblindlar, men klädd i kavaj.
I en av scenerna är han i himmelen... men håller en konstig bok i sin hand.

Det tar vi en annan gång.

Den kristna kyrkan har ofta använt bilden av garderoben vid livets slut.

Det är där vi får hänga av oss vår uttjänta syn, vår utslitna hörsel, vårt avtrubbade smak- och luktsinne samt hudens skrynkliga känsel som en avnött kostym.

Men det är inte slut där!

Även om huset är rivet finns fastighetsbeteckningen kvar.
Vår identitet går inte förlorad, den finns kvar. Eller som det står i en av bönerna i psalmbokens bönbok, sid 1703:

Behöver dig inte mer.


- Herre Jesus, jag vet inte vad det är att dö. 

Jag kan inte fatta vad som skall ske med mig när min kropp inte längre har någon betydelse för livet,
och mina sinnen inte längre behövs för att iakttaga den värld vi lever i.

Men ett vet jag: i dödens stund behöver jag din närhet.

Vissheten om att du då kommer att ta emot mig, och följa mig på den okända vägen, är det enda som ger mig trygghet och skänker mina tankar ro.
Bön nr 175.

Glas-gravsten, den vackraste! 


David Bowie blev 69 år. Han arbetade in i det sista.
Sällan har vi sett någon i artistvärlden göra en sådan sortie!

Han låg på ett Lasa-rett... Det är Marta och Marias bror Lasaros som har gett namn åt denna sjukvårdsinrättning som vi kallar Lasarett.

Jag hoppas att hans sista dagar var fyllda av närhet och kärlek.
Tänk att kunna leva så in i det sista...

Ännu en bön från bönboken får avsluta:

- Herre, vare sig mitt liv slutar tidigt eller sent, låt mig inte tyngas av allt det som blivit olevt i mitt liv.

Låt ingen stå tröstlös när jag dör.
Hjälp oss alla tro att det vi sådde här i möda och ofullkomlighet, det skall få växa upp till fullbordan hos dig.

Tag oss in i din glädje. Amen.

Gallring. Ser mellan raderna.


Bibliska musikhälsningar från Helene Sture Sinnesfelt,

- garderobsresenär och klädstädare,
- som varken ser, hör, smakar eller känner. Men luktar...

lördag 30 januari 2016

BOWLA I LANDET ZYBERZONE

Saltö bowlinghall.


Det ser ut att handla om bowling det här inlägget, men det är bara en täckmantel.

Följ med till Saltö och ett blåsigt Karlskrona, där den häftiga bowlinghallen ligger, bakom uppställda båtar i ett glömt hamnområde.

Zyberzone bjuder på disco-bowling.
Lamporna blinkar i rött och grönt och Aviccis "house-musik" dånar ur högtalarna.

Alla generationer är samlade; barn och barnbarn, kompisar och flyktingvänner.

Nu ska vi se... Hur gör man?

Stödställning till behövande.


Du måste byta skor.

Dina egna är inte tillåtna här. Det spelar ingen roll hur bra de är, du måste byta till rätt skor, avsedda för sitt ändamål.

Annars kan du repa golvet. Förstöra marken. Trampa ned den känsliga jordmånen som vi kultiverat under lång tid.

I landet Zyberzone finns det regler som måste följas.
Lagar, lika för män och kvinnor. Och barn.

Melonklot.


Bowlingklotet är nästa kapitel.

Du får inte ha dina egna klot eller eventuella bollar. Det är nödvändigt att du anpassar dig till vårt system.
Jag är ledsen, du har säkert ett eget system som är bra, men det får du lämna nu.

Är kloten för tunga? Med för små hål?

Det är ju inte bra förstås. Fingrar och handleder kan skadas om redskapen är fel. Eller om teknik och ödmjukhet inte går hand i hand (!).

Ta din tid och leta upp det som passar. Vi kan hjälpa dig.

Vill du inte?
Tyvärr, då får du lämna banan.

Bowlingklot?? Med kokos?


Banan, ja (uttalas baanan.), det är tio stycken och vi spelar både män och kvinnor tillsammans.

Nej, det finns inga särskilda bowlingbanor för bara män.

Nyp inte kvinnorna i rumpan. Du har inte tillgång till dem, även om de inte är täckta.

I landet Zyberzone får alla vara klädda som de vill.
Bowlingen kräver inte särskilda kläder.

Men spelet kräver respekt.
Och att du tittar rakt fram, på banan, inte på tjejerna bredvid.

Spana rätt!


Aj aj, klotet dunsade med en hård smäll ned i den blanka parketten.
Vi sa inte att det skulle vara lätt!

Vi måste träna. Tillsammans.

Ser du linjerna på banan? De vill hjälpa dig så du inte hamnar i rännan...

Ska jag inte tala om för dig hur du ska spela?
Nej, jag förstår din stolthet. Jag tycker inte heller om när folk påpekar hur jag lever...

Men om min stil inte fungerar, eller om jag inte förstår poängen, eller om jag inte är öppen för den här nya sporten, ja då är det ju dumt att jag över huvud taget åker till landet Zyberzone!

Bowling är inte min grej.
Kanske inte din heller?

När går bussen tillbaka till stan?

Disco-bowling.


Vad är det för vita grejer som står i vägen där framme?

Hm, aha, du menar käglorna?!

Det är själva poängen med det här spelet, att få ned käglorna med klotets hjälp.

Tycker du det verkar dumt?
Jodå, det finns vettigare saker att göra, men vi i landet Zyberzone är lekfulla och lite naiva.

I brist på krig och konflikter tycker vi om att roa oss, när vi inte arbetar.
Vad annars ska vi göra?

Det finns plats till er här vid bana nr 10. Vi kan väl ha roligt tillsammans?
Och bygga upp den här platsen till att bli ännu bättre?

Bygg upp tillsammans. 


Oj oj oj... du hamnar visst i rännan hela tiden.
Du siktar för dåligt, eller skruvar till det på något vis. Är du inte fokuserad?

Jag ska hjälpa dig. Så här gör vi här...

Men vänta, nu gick det bättre! Du fick ju ned alla käglorna på femte försöket!
Strike!
Split! Poäng. Extra slag. Du börjar förstå vårt system nu. Bra!

Då finns det hopp för oss alla.

Men kom inte och ändra reglerna i bowlinghallen - då finns det ingen bowling kvar sen.

Fredligt land.


Så roligt vi hade.

Men usch vilken odör det blev när vi tog av skorna...
Ska vi införa fota-bad, före och efter kanske?

Det har du rätt i.

Men nej, vi har inga vakter eller poliser här som ser till att vi gör rätt när vi spelar.
Var och en måste kunna reglerna och ha etiken inom sig.

Fuska?

Nej, alla kan se på displayen vad som händer. Man vill väl inte fuska inför sina vänner?
Då förstör man ju för allihop.

Inga kontrollanter.


Integration pågår.

Det är mycket intressant.

Runda hälsningar från landet Zyberzone, där demokrati och frihet råder - med ansvar!
Annars inte.

Helene Zture Bowlingfelt,

- ledbruten amatör och ambassadör på Karlskronas Manhattan; Saltö.

Bowling-ö.

måndag 25 januari 2016

LJUSTAGGEN I ÖGAT


Jag ser inte.


Plötsligt blev texten suddig.
Vänsterkanten gick i zic-zac, precis som när datorn börjar hacka.
Fast nu var det inuti ögat...

Ahhh... Jag tog händerna för ögonen, och såg då ännu tydligare en zic-zac-svans som svängde runt där inne.
Den dansade, vred och vände på sig.

Jag blev rädd.

Den senaste tiden har varit obehaglig med sina tuffa sanningar från Försäkringskassans rapport om kvinnliga prästers utsatthet.

Utsatthet.


Dessutom har vi i hyreshuset fått en nyinflyttad ung kille, som utan hänsyn eller respekt spelar sin "bas-baserade musik", smäller med köksluckorna och klampar runt på hälarna.

Jag vill inte ha en annans människas liv i min soffa, genom golvet!
Min integritet kränks genom hans själviskhet.

Ouppfostrad.

Tre gånger har vi talat med honom, och en gång har Securitas fått stävja hans ungdomsgårds-fasoner.

Jag har fått starka adrenalinpåslag och hög puls - ett farligt tillstånd för mig.

Blixten fortsatte härja i ögat.

Jag blir galen!! Måste ringa 1177. Tid på ögonkliniken dagen efter.
Tack svenska välfärdssystemet.

Ögonkliniken väntar.


På kvällen läste jag i min andaktsbok; Wilfrid Stinissens "Idag är Guds dag", den 19/1:

"Vi lär inte känna Gud genom att se på Honom,
    utan genom att låta Honom se på oss,
       och genom att uthärda inför hans blick.

Solen lär man inte känna genom att se rakt in i ljuset,
   utan genom att slå ned  ögonen
     och utsätta sig för solens strålar.

Det är Guds blick som gör oss till vad vi är.
   Han är alltid först."

Gud är alltid först.


Det är alltid obehagligt med närgångna läkarbesök.
Peta inte i mitt öga!

De droppade droppar som förstorade upp min pupill - hm, nu ser jag ut som David Bowie...

Ytterligare några bedövningsdroppar gjorde att de kunde sätta ett slags förstoringsglas direkt på linsen, och lysa rakt in med ett skarpt ljus.

- Aj! Åh, sluta!

Instinktivt vred jag undan huvudet ur ställningen där hakan vilade, och blinkade ur grejen ur ögat.

Akta er barn för att titta rakt in i solen...
Men då ska väl inte läkaren lysa så skarpt rakt in i ögat!?

- Vi ser syn-nerven... den ser fin ut. Vi ser glaskroppen... den ser också hel och fin ut, inga kanter har lossnat...

Jag var bländad och kände mig helt förblindad.
Var jag mer skadad nu än när jag kom?

Genomskådad.

Av en polsk AT-läkare som gått en 4 månaders snabbkurs i svenska (hon pratade imponerande bra!) och en ögonöversteläkare från Irak.

En katolsk kvinna och en muslimsk man såg till att allt såg bra ut.
Ljustaggen hade lugnat sig men synskärpan var tillfälligt borta.

Hjälp, jag ser inget...


Jag tänkte på vad Stinissen skriver:

"Om vi, när vi ser på Gud,
    inte möter en kärleksfull blick,
       då möter vi inte Gud."

Bibeln erkänner ju att det finns många gudar. Avgudar.

"Du skall inga andra gudar hava jämte mig".

Men bara En Sann Gud som är Kärlek och som kan förändra en människa.

Det är inte bara en teori, det är en praktisk handling:

Jesus botade människor som var mer angelägna att bli friska än goda...
Han mättade hungriga som var mer intresserade av det materiella än det andliga...
Jesus upprättade dem  som senare skulle kräva hans blod på korset...

Varför gjorde han allt detta?

För att hans kärlek är av Gud.

Jesus, Guds son, jag ger dig min tacksamhet!

Tacksamhetens trappa.


Jag lämnade ögonkliniken i Karlskrona och gick ut i det bländvita snöljuset.
Tack också till all personal som bemötte mig fint på alla sätt.

Stinissen skriver:

"Varje människa bär inom sig en djup längtan att med kärlek bli sedd och känd av någon annan.
Hör inte det till kärleken att man inte vill dölja något för den älskade?

Man vill bli fullständigt genomskådad - både i sitt ljus och i sitt mörker - och bli kärleksfullt bejakad just såsom man är."

Eller hur? Eller inte?

Fast mörkret behåller man helst för sig själv. Förpassar det ned i källaren.
Trycker ned de onda tankarna till förnekelsens skrymslen.

Och så poppar det upp som mardrömmar istället... där man skriker på sin granne och kör med en ångvält genom hans vardagsrum...

Zic-zac, tic-tac, hick hack... det hackar i systemet och ögat rinner, liksom tårarna.

Kan man dölja sina taggar?


Trots att jag känner mig halvblind, ser mitt inre att det inte står så bra till - med någon av oss.
Vi inbjuder kaos och kvinnofientlighet.
Vi tror att alla är lika, men upptäcker förskräckliga värdegrundsskillnader.

Missriktad snällhet far som sotflagor inne i glasögonkroppen.

Oförmåga att sätta gränser blir som damm på linsen; det har vi inte behövt göra innan.

Taggtråden i ögat är en varningssignal.
Inte bara för mig utan för oss alla.
Vi är fartblinda av vårt behov av att vara hjälpsamma.

Varje ja innebär ett nej till något annat.
Varje nej innebär ett ja till någon annan.

Ett gigantiskt behov av utbildning i mänskosyn, kvinnosyn och sexualitet ligger framför oss.

Demokrati, kritiskt tänkande och öppenhet kan inte bevaras om vi har solglasögonen på.
Vi måste se detta klart.

Öppna grinden, och stäng.


I Bergspredikan säger Jesus:

KROPPENS LAMPA ÄR ÖGAT.
   OM DITT ÖGA ÄR OGRUMLAT
      FÅR HELA DIN KROPP LJUS.

MEN OM DITT ÖGA ÄR FÖRDÄRVAT
   BLIR DET MÖRKT I HELA DIN KROPP.

OM NU LJUSET INOM DIG ÄR MÖRKER,
   HUR DJUPT BLIR DÅ INTE MÖRKRET? Matteus kap 6:22.

Kroppens ögon.


Ur allt detta som nu sker, med den enorma flyktingströmmen, kan något gott komma.

För människor, som inte mött Guds kärlek tidigare, kan detta nu bli en livsavgörande upplevelse.
Är vi redo att vara det redskap som vår Herre behöver?

Kyrkor runt om i Sverige med troende kristna utmanas till att söka sig ännu närmare Jesus.
När vi i bön och tillbedjan ger upp allt motstånd mot Guds ljus, då kan vi bli helt transparenta.

Inget orent kan bestå inför Guds kärleksfulla blick, skriver Stinissen.

Alla orena tankar dras fram, alla syndatroll avslöjas och all hemlig förtvivlan möts istället av Guds värme och förlåtelse.

"Om du låter Gud se ned i ditt innersta djup,
    då renas du utan att du själv vet hur.
       Men det hela hänger på att du verkligen låter honom se allt...."

Rena mig, så blir jag ren.


Det är mycket lättare att låta sotflagor, ögondamm och zig-zag-blixtar fara runt i hemlighet...
Varför skulle jag utsätta mig för allt detta genomskådande ljus?

Det är mycket lättare att fortsätta leva sitt grumliga, välbekanta liv.
Ledsyn är också en syn...

Nej, mina vänner, livet är inte lätt och det är svårt att vara ärlig.

GUD, FÖR DIG ÄR ALLTING KLART
ALLT DET DOLDA UPPENBART.

MÖRKRET ÄR EJ MÖRKT FÖR DIG
OCH I DUNKLET SER DU MIG.


   LÄK MITT ÖGA ATT JAG SER
   HUR DU ÄR I DET SOM SKER.

   DÄR JAG BÄST BEHÖVER DIG 
   ÄR DU ALLRA NÄRMAST MIG. Sv Psalm 217

Jag ser inte...


Otydliga seende-hälsningar från
Helene Ögon-Sture Taggfelt,

- som fotograferade lasarettsmiljön i Bergåsa, Karlskrona,
- och som undrar hur länge välfärden kommer att räcka?
- och som ber om Guds beskydd för alla på våra flyktingboenden, både för er som arbetar där och er som vistas där, i väntan...

Vi får väl se.

tisdag 19 januari 2016

DET FARLIGASTE YRKET


Det farligaste yrket.


Vart tog den duktiga fritidsledaren vägen?
Försvann den trevliga sjuksköterskan som bemötte dig så vänligt?

Har du inte sett diakonen, din psykolog eller pastor på länge?
Socialsekreterarna tycks bytas ut hela tiden.

Och var är den fina kvinnliga prästen som du så gärna lyssnade till i kyrkan?

Med all sannolikhet är alla dessa kvinnor sjukskrivna.
Vi har Sveriges farligaste yrke...

Svenska kyrkans flagga.


Jag har just kommit in från ännu en fantastisk skridskotur på isen.
Denna gång på havsvikarna i Sölvesborg.

Underbart skönt!

Det kallas friskvård. Återhämtning. Från ett plågsamt stressigt arbetsliv.

Jag ligger gärna i topp, men jag är djupt olycklig över att leda den här ligan...

"Kvinnliga präster löper störst risk att bli sjukskrivna".

Försäkringskassans rapport "Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser" är ingen rolig läsning.

"Psykiska" är alltså motsatsen till "fysiska".
Det är lätt att bli extra nervös av det ordet, eller hur?

Är jag galen, eller?

Ja, av trötthet.... Annars helt frisk!
Kroppen reagerade helt normalt på ett sjukt arbetstempo. Tack kroppen.
Men kan du förlåta mig?

Hänger inte ihop.


Försäkringskassans rapport kallar detta för "kontakt-yrken", alltså professioner där man möter många människor i utsatta situationer.

Jag kan tänka mig att även polis-yrket hör till denna kategorin.

Att vara präst är att ligga på den maximalt högst känslomässiga nivån som finns.

Tänk dig själv - hur många dop/ vigslar / konfirmationer och begravningar har du deltagit i?
Ett par stycken under din livstid.

För oss är detta vardag...

Vi har strategier för att hantera de stora glädjeyttringarna och sorgens djupa dalar.
Särskilt de präster du möter som är lite svala och inte så tillgängliga - de har bäst strategier!

De stänger om sig, är ofta opersonliga och lite distanserade - för att överleva själva.

Vi som väljer att vara lite mer personliga och tillgängliga betalar ett högre pris.

Till slut blir svängningarna mellan dessa starka livsögonblick så stor att gummibandet brister...

Tänk också in allt det som ligger där emellan av personalmöten, administration och planering.
Det går inte. Någonting måste bli lidande.

Privatlivet.

Be för mig.


Vi har svarat ja på kallelsen att tjäna Gud som präst, till församlingens uppbyggnad och glädje.
Och det är fantastiskt att få vara i tjänst!

Men.

Men nöden ringer sällan på kontorstid... Vi finns där, hela tiden.
Familjen får stå emellan. Barnen och mannen fick mindre tid idag också.

Varje gång jag säger "ja" till att svara i telefonen, säger jag också "nej" till mig själv.


Många yrken med tydligt vecko-schema "måndag till fredag" kan hålla helg och stänga igen expeditionen.

Men inte vi.

Lördagskvällen innebär en lätt nervositet att predikan och alla kontakter inför söndagens gudstjänster ska vara klara.
Om lördagen dessutom gick åt till en konfirmanddag, ja då är den ledigheten borta.

Predikan är väl klar?


När de flesta vilar och tar igen sig på söndagen, har vi i kyrkan våra största, viktigaste och vackraste uppgifter; att leda gudstjänsterna.

På måndagen är man mycket trött, kan jag tala om, och sover gärna halva dagen. Handlar och lagar mat den andra halvan.

Och hoppas att krafterna någorlunda ska ha infunnit sig till tisdag morgon, då allt börjar om igen...


Jag orkade i 25 år.

Stark. Dum? Snäll. Uthållig. Välvillig.

Och oändligt trött på att aldrig få återhämta mig, vila ut efter varje vecka, stänga ner, lyssna in, stanna av.

Älska din nästa utom dig själv. - - -

Trädet är fällt.


Jag går nu in i veckans evangelietext för att hämta lite näring.
Vilket möte det blev.

Jag sätter mig på brunnskanten bredvid kvinnan från Sykar.
Hon är från Samarien och är utlänning. Jag är från Västkusten och invandrare till Blekinge. Vi förstår varandra.

Det är varmt och klockan är mitt på dagen.
Ingen vettig människa brukar gå ut då, men vi orkar inte med andra människor.

Orkar inte hälsa, orkar inte vara trevliga. Har ingen lust att småprata eller vara personliga.
Vi har stängt om själen för att rädda det som räddas kan.

Men oj, det sitter ju en person till här.

Efesos, Turkiet.


JESUS KOM TILL EN STAD I SAMARIEN SOM HETTE SYKAR.
DÄR FANNS JAKOBS KÄLLA.

JESUS, SOM VAR TRÖTT EFTER VANDRINGEN, SATTE SIG NED VID KÄLLAN.
DET VAR MITT PÅ DAGEN.

EN SAMARISK KVINNA KOM FÖR ATT HÄMTA VATTEN.
JESUS SA TILL HENNE:

- GE MIG NÅGOT ATT DRICKA.

Så börjar den starka berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn.
Hämta din Bibel och slå upp Johannes evangelium kapitel 4:5-26.

Hon har sina orsaker till att inte vilja vara bland folk.
Det har jag också...

Det är så sorgligt. Man dras ut ur gemenskapen.
Men hon var nog inte sjukskriven... Eller?

Ställ din kruka.


JESUS SA:
- GÅ OCH HÄMTA DIN MAN.

KVINNAN SVARADE:
- JAG HAR INGEN MAN.

JESUS SADE:
- DU HAR RÄTT NÄR DU SÄGER ATT DU INTE HAR NÅGON MAN. FEM MÄN HAR DU HAFT OCH DEN DU NU HAR, ÄR INTE DIN MAN.

KVINNAN SVARADE:
- HERRE, JAG SER ATT DU ÄR EN PROFET...


Präster i kyrkan leder även en annan tabell-liga, nämligen skilsmässostatistiken...
Psykologer ligger också illa till.

Detta är en katastrof.
Att vara den som får välsigna andras äktenskap, men själv hamna i så svår tidsnöd och med så oregelbundna arbetstider att man knappt träffas, är även det ett stort organisationsproblem för kyrkan.

Respekten för prästfamiljens eget liv är inte så stor.
Och vår förmåga att säga nej är inte heller så stor.
Skulle vi någon gång markera, ses inte det med blida ögon eftersom kyrkan har hamnat i en "snällhetskultur" där man ska ställa upp.

Älska din nästan utom dig själv.

Krukan är tom.


Fyra tjänster har jag haft, och den jag nu har är inte längre min... Eller? Jo, det är den.
Men kan jag komma tillbaka?

Jag vet att det finns några som fortfarande väntar på mig, efter fyra långa sjukskrivnings-år.
Dessa år är borta, som i dimma...

Men inte ni.

Ändå måste jag i tacksamhet ta emot varenda dag jag fått, för att återhämta mig från den skada jag fått på närminnet.

Och två äktenskap har gått sönder, och jag undrar om jag någonsin vågar tro på kärleken igen?

Vågar jag tro?


När jag läser kommentarer om kvinnan vid Sykars brunn, ser jag en tydlig manlig och kvinnlig skillnad.

Hur dålig var hon?
Var hon omoralisk? Djupt fallen? Prostituerad?
Eller bara en kvinna som haft otur med ovuxna män, utan ansvarstagande?

Jesus är inte intresserad av att veta mer. Han vill bara se hennes reaktion, om hon vågar vara sann.

Sedan börjar hon tala teologi...

VÅRA FÄDER HAR TILLBETT GUD PÅ DET HÄR BERGET, MEN NI SÄGER ATT PLATSEN DÄR MAN SKALL TILLBE HONOM ÄR I JERUSALEM.


Den manliga kommentatorn (Tom Wright) menar att kvinnan nu slingrar sig... undviker ämnet och inte vill svara.
Jasså. Han hade kanske själv velat veta fler snaskiga detaljer?

Medan den kvinnliga kommentatorn (Caroline Krook) mycket tydligt ser hur Jesus låter kvinnan vara teologiskt myndig och för ett intellektuellt samtal med henne.

Det ser inte Tom Wright.

Om vi hade vänt på situationen - att en Man hade blivit avslöjad att han hade haft fem kvinnor och den han nu levde med, tillhörde någon annan - då hade vi sett hur självklart det hade varit att de fortsatt tala teologi.

Eller hur?

En man behöver sällan redogöra för sina relationer.

Älska din nästa och särskilt dig själv.

.. men inte mig själv.


Jesus upprättar kvinnan. Deras samtal mynnar ut i att ger uttryck för sin tro:

JAG VET ATT MESSIAS KOMMER, OCH NÄR HAN KOMMER SKA HAN LÅTA OSS VETA ALLT.

JESUS SA TILL HENNE:
- DET ÄR JAG, DEN SOM TALAR TILL DIG.

Det finns inom flera religioner aningar om att det är något speciellt med Jesus.

Han vänder sig alltså till en utländsk kvinna, för att hon i sin tur skall kunna berätta vidare om detta fantastiska möte.
Det kom att förändra hennes liv.

Hon blir den första missionären i Samarien.

Lyckeby, inte Samarien.


Är det lika farligt att vara prostituerad som att vara präst, fast av två helt olika anledningar?
Är utsattheten lika stor?

Du får tåla att jag talar så här, men i botten ligger en stor respekt både för kvinnan och för ämbetet.

Exempel på "prostitution" inom kyrkan:

- Kan du tona ned det religiösa på begravningen, för gamla mor var inte så intresserad... Inte vi heller. Inga psalmer, bara nån CD...

- Du behöver inte läsa några bibelord under vigseln, vi har några fina dikter och snygga solosånger...

- Snälla dopprästen, det här med kristen tro betyder inget för oss, dopet är bara en fin tradition och det tar väl inte så lång tid?

Får bagaren baka sina bullar?
Får busschauffören köra sin buss?
Får läraren undervisa?

Nej, dämpa ditt bakande och körande och undervisande är du snäll...
Så kan vi inte ha det!

Men så har prästen det, alldeles för många gånger.

Min kristna tro och Gudserfarenhet efterfrågas inte alltid, och det har jag upplevt som att vara "prostituerad" och utföra det jag inte vill - nämligen att vara en "ceremoni-mästare" vilket vi absolut inte är - eller förkunna det jag vill, men att det blir inte mottaget.

Det är farligt för själen.

Hur blev den samariska kvinnan mottagen när hon kom springande in i byn för att berätta?
Ja, det får du läsa själv i Johannesevangeliet.

Jag måste få förkunna!


Jag har varit ärlig och delat min upplevelse med dig, du okända eller kända läsare.
Varför?
Jo, för att ge ett ansikte åt alla de opersonliga statistiska uppgifter som du läser om (Sydöstran 16 januari 2016).

Det kräver styrka för att orka arbeta ihjäl sig...
Det kräver mod att våga lära känna den person inuti som inte hann säga nej... eller säga ja, till sig själv.

Älska din nästa såsom dig själv.

Jesus är fantastisk.
Varför lyssnade jag inte mer på honom när almanackan fylldes och fylldes och fylldes...

FÖLJ MED MIG BORT TILL EN ÖDE TRAKT
SÅ ATT VI FÅR VARA ENSAMMA
OCH NI FÅR VILA ER LITET... Markus kap 6:31

Följ med bort.


Käre Jesus,
Tack att Du varit vid min sida hela tiden, fast jag har sprungit ifrån dig så många gånger.

Förlåt mig när jag har gått ur mig själv, lämnat kroppen trött och sliten och redan gått på nästa möte med huvudet...

Tack Gud för det svenska välfärdssystemet som ger oss utmattade och utslagna till att få tid till återhämtning. 

Tack Herre för att du fortsätter tala tro och teologi med mig, även när relationerna har gått sönder.
Ge mig hopp, på nytt. Jag är din.

Ta bort pressen!


Livsfarliga yrkeshälsningar från Helene F Sturefelt,

- med en särskild hälsningar till alla er där jag tjänstgjort i församlingen.
- som fotograferade i Lyckeby; Augerum och den trygga arbetsplatsen på Mariagården,
- samt i Efesos, Turkiet, vid Johannes grav...