UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 17 oktober 2015

VILL DU TA EMOT MIN HAND på LESBOS?

Helping Hand från Holland, på Lesbos.


Här kommer andra ögonvittnesskildringen från turistorten och flyktingstranden i Molyvos på den grekiska ön Lesbos.

Vad skulle hända oss idag?

Händernas fattning i dansen skulle visa sig vara minst lika viktig på stranden... men...

Bor under ekarna.


Jag vaknade av ett kraftigt smatter på taket av min "roma-vagn" på kursgården Milelja Inselgarten.

Vad är det som händer?
Bomber och granater?

Eller granatäpplen och ekollon?

Eftersom denna retreatvecka inneburit både dans och flyktinghjälp vid norra stranden på Lesbos, var det inte konstigt att jag först associerade till krig...

Men det var bara stora ekollon som föll.
Tack och lov.

Medelhavs-jätte-ekollon.


Något omskakad bad jag min morgonbön ur psalmboken, som alltid följer med på resor:

MÄTTA OSS VAR MORGON MED DIN NÅD,
SÅ FÅR VI JUBLA AV GLÄDJE I ALLA VÅRA DAGAR.

VISA DIN MAKT FÖR OSS SOM TJÄNAR DIG,
VISA DIN HÄRLIGHET FÖR VÅRA BARN.

HERRE, VÅR GUD, LÅT OSS KÄNNA DIN LJUVLIGHET.
LÅT ALLT VI GÖR KRÖNAS MED FRAMGÅNG.
                                                                          Psaltaren 90.


Guds nåd är var morgon ny.


Ja, det var verkligen ord att vakna med! Gud sträckte fram sin hand.
Men det kändes så långt bort från den verklighet som var vår.

Eller kanske inte.

Vad är alternativet? Att gå andligt hungrig med sin maktlöshet?
Att gråta i förtvivlan?
Nej, mitt hopp står till att leva i Guds härlighet, trots omständigheterna.

Jag bestämde mig för att ta tag i den hand som räcktes mig.

- Hjälp mig Herre att rätt bruka den dag du nu ger mig.
Välsigna alla dess timmar, mina händers arbete och mina läppars tal...


Morgonsol över Miljelja.


Morgondansen på tröskplatsen under ekarna börjar alltid med att vi räcker varandra handen, i cirkeln.

Höger handflata upp - mot himlen.
Vänster handflata ned - mot jorden.

Koppla ihop. Kontakt. Cirkeln sluts.

Fötterna börjar röra sig... fram, intill, fram, intill, smek jorden varsamt i ett "sop-steg"...


Dansen heter GÖC ("götsch) och kommer från Turkiets nordöstra hörn, berättade vår dansledare Pia Lamberth.

Staden Erzeroum har en historia fylld av flyktingöden.

Den tillhörde de viktigaste armeniska kolonierna fram till 1915, då de flesta armenier fördrevs eller dödades i det folkmord som turkarna iscensatte.

Denna dans har troligen kommit dit senare, med muslimska kvinnor från Azerbadjan, vilka tvingades att i sin tur fly från sitt land.

Historien upprepar sig, sekel efter sekel... Spring för livet!

Förlorat paradis? Eller återfunnet?


Denna dans, Götsch, sägs vara en dans av längtan till ett förlorat hemland.
Eller en sorg över att behöva lämna en älskad plats.

Den dansas med mycket närvaro i fotsulorna mot marken...

Hur mycket av alla dessa danser tillhör de folk som dansat dem, och själva platsen där de dansas?
Är det en ömsesidig påverkan?

Musiken började.
Lätt morgonbris fick ett löst hängande ekollon att ramla, rakt i huvudet...

Det är allvar!
Dansen bar på de erfarenheter jag senare skulle möta igen, på eftermiddagen...

Inte handgranat. Granatäpple!


Vi var tre som tog taxi till stranden i Eftalou för att bada i havet och i den varma källan.

Men nu tog det stopp. Det gick inte att komma fram. Över hundra nyanlända flyktingar blockerade den lilla strandvägen.
Vi klev ur, betalade vår "turistkollekt" och började gå.

Rödhåriga Anna tog genast kontakt och pratade med folk.
Många kom från Afgahnistan, andra från Syrien.

Ensidig kontakt.


Bakom mig såg jag en liten båt lägga till och människor försöka ta sig i land.

Stranden består av stora, runda stenar som rullar under fötterna...

Det blir djupt ganska fort, båten låg bara några meter från land, men det är mycket svårt att hoppa i vattnet till midjan och sedan försöka gå i vågornas sugande rörelse...

Inte lätt ta sig i land.


En båt till var på ingående.
Röken stod svart runt den.

Hjälparbetare strömmade till, men det räckte inte. Instinktivt ställde jag mig "på led" när ryggsäckar langades från båten till torra land.
- Ta emot!

En man räckte mig sin I-phone och gick ut i vattnet för att ta emot de barn som hoppade från båten...

Där stod jag och höll hans livlina till världen...

Var det sina anhöriga han nu fick möta?
Jag vet inte.

Strax höll jag hans I-phone.


Men sedan blev det min tur att stå i vattenbrynet och räcka fram en hjälpande hand de sista besvärliga metrarna.

Några syriska män tog tacksamt tag i min hand, och log.
Två unga afrikanska killar kramade om mig sammanbitet och beträdde frihetens steniga jord.

Men när jag räckte fram handen till en muslimsk kvinna vände hon sig bort...
Hellre riskera att ramla i vattnet än att ta en sommarlättklädd västerländsk kvinna i hand...

Min hand blev hängande i luften, i en frusen gest.

Och min själ frös till is.
Av sorg.

Alla hjälper till.


Det hände en gång till.
Den muslimska kvinnans sjal glittrade vackert, men inte hennes ögon.

Jag blev ratad en gång till.

Ett överdånigt folk ska inte ta emot hjälp av att underdånigt.
Arabisk stolthet vill inte beblanda sig med dekadent frihet.

Eftalous varma källa.


Nej, jag måste ha uppfattat situationen fel.
Ta några djupa andetag, Helene!

Gå och bada med dig!

Visst.

Men en tredje gång upprepades händelsen, men nu i det lilla omklädningsrummet...

Förnödenheter i beredskap.


De två grekisk-ortodoxa kvinnorna som sköter badet har också en hel del kläder som folk har skänkt, till flyktinghjälpen.

Medan jag låg i det heta badet hörde jag hur två muslimska familjer fick sina behov tillgodosedda, med torra kläder och annat.

Männen blev nöjda och barnen skrattade.

Men inte kvinnorna.

- Not nice, not nice... No, not this one....

Not nice enough?


Efteråt frågade jag föreståndarinnan vad som hände.

- They refused our clothes! Do they think this is a boutique?! Nothing was good enough for them!
I feel so sad... We do this for free... and they don't accept...

Hon hängde med huvudet och var så besviken.

Jag såg henne vid en av båtarna:

Den hjälpsamma kvinnan.


Jag tänkte på de enkla men rena och varma kläder jag lämnat in.
Skulle de också komma att ratas?

Jag kände mig också sårad.

Vem tror de att de är?! Och vem tror de att vi är?

De betraktar sig inte med detta lite lätt nedlåtande ord "flykting".
Och vi får se upp så att vi inte lägger ett fattig-perspektiv i själva ordet.

Att de var välbeställda var ingen tvekan.
En av männen på stranden hade de finaste lackskor, och jag räddade hans strumpor från att flyta iväg... och fick ett tacksamt leende tillbaka.

Men kvinnorna, vad vet de om livet utanför hemmet?
Har det en enda aning om vad som väntar dem?

De krävde sin rätt att få fina, nya kläder...

Med en sådan attityd kommer de få ett brutalt uppvaknande i ett Europa, som är oerhört provocerat av denna enorma flyktingström.

Era lackskor kommer att bli smutsiga och era sjalar sönderrivna av snåriga buskage i natten.

Svår vandring väntar.


Nästa gång, bästa muslimska syster, kanske du är den som i din nöd räcker ut handen i förtvivlat behov av hjälp.
Men då kanske det inte finns någon där, för dig...


Käre himmelske Fader,
Tack för att Din hand alltid finns redo för oss.

Du sviker aldrig.

Förlåt oss när livet går fel, när stolthet hindrar medmänskligt hjälpande.

Hjälp oss att lämna allt det bakom oss som förtrycker och föraktar.
Du skapade oss till en enda mänsklighet.

Blev mina händers arbete välsignat idag?


Strandvägen i Eftalou.


Vi dansade längtan efter det förlorade hemlandet.
Vi dansade sorgen över att fly en älskad plats.

Och tårarna samlades vid kanten av mina glasögon.
Som en drunknande grät jag över det flyende fotfästet.

Handlösa hälsningar från ett ögonvittne på plats på Lesbos.

Helene F Sturefelt,
- flyktingdansare.

Flyktingbåt angör Lesbos 13 oktober.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar