UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 19 oktober 2015

FÖTTER ELLER RÖTTER?


Fötter eller rötter.


Miljoner fötter vandrar.
Rötter rycks upp.

Nya insikter kommer, ibland mot ens vilja.

Det är flyktingar, flanörer, festdansare, frivilliga nattvandrare, förskrämda strövare som behöver lindra sin ångest utan mål, och felgångna bergspromenadörer...

Vandring på Lesbos.


Vi befinner oss fortfarande på LESBOS, på studieförbundet Sensus resa med cirkeldansare (Helig Dans)  från Sverige och Danmark, där vi hamnade mitt i flyktingströmmen från Turkiet.

Fotona är från vår bergsvandring från Vafios till Petri.

Men hur kunde den rätta stigen bara försvinna?

Vafios. Stipsi.


Det här inlägget tar sats i söndagens gammaltestamentliga text där unga Rut lämnar sitt hemland för att följa med sin svärmor, till Israel, och så småningom bli farmorsmorsfarmor... till Jesus.

Storbonden Boas såg Ruts flit och kärlek till sin svärmor, och sa:

JAG HAR HÖRT TALAS OM ALLT VAD DU HAR GJORT FÖR DIN SVÄRMOR SEDAN DIN MAKE DOG, 
OCH HUR DU HAR LÄMNAT DINA FÖRÄLDRAR OCH DITT HEMLAND,
OCH BEGETT DIG TILL ETT FOLK SOM DU INTE KÄNDE FÖRUT.

MÅ HERREN LÖNA DIG FÖR VAD DU HAR GJORT,
JA, MÅ HERREN, ISRAELS GUD, GE DIG ALLT VAD DU FÖRTJÄNAR,
NÄR DU NU HAR KOMMIT FÖR ATT SÖKA SKYDD UNDER HANS VINGAR.
                                      Rut 2:8-12

Läs den spännande och högaktuella berättelsen i Ruts bok!

Lämnat hemlandet.


Vilket kommer först - fötterna eller rötterna?
Vilket är viktigast?

Det lilla barnet vet inget om sina rötter, mer än att mamma och pappa utgör hela tillvaron.
Fötterna leker och springer i trygghet.

Men i denna enorma folkvandring vi nu ser, är det alldeles för många barn som varken leker eller springer.
De bara går, tröstlöst länge i rotlöst land, under svåra omständigheter.

Stängsel, till skydd.


För de vuxna är det ofta tvärtom.
Det är rötterna man värnar om och flyttar ogärna på sig.

I Emmaboda spelas en teater som heter "Hem-stannarna". Alltså motsatsen till Wilhelm Mobergs Utvandrarna.

- Jag dör hellre hemma än lever i okänt land.

Rädslans manifest.

Vattenpölar i okänt land.


Men var hör man då hemma?
Är det där vi sätter ned fötterna?

Jag har varit Göteborgare, Halmstadbo, Vikenbo och Ängelholmare.
Jag har varit Lundensare, Karlskronit och Vadstenabo.

Varje adress har markerat att jag tillhör denna plats.
Men jag fick så vackert ändra mig och min dialekt när jag inte blev förstådd.
Assimilerad.

Grekisk arab?


Vi som inte lever i en kollektiv kultur har inte samma känsla för familjeband, som längre söder ut.

"Familj" är de som delar ens idéer och tid, de som finns i närheten just nu.

Individualismens manifest.

Noomi försökte förmå sina svärdöttrar att stanna i sitt hemland, men Rut var så fäst vid sin svärmor att hon utbrast:

- DIT DU GÅR VILL OCKSÅ JAG GÅ,
OCH DÄR DU STANNAR, VILL OCKSÅ JAG STANNA.

DITT FOLK ÄR MITT FOLK,
OCH DIN GUD ÄR MIN GUD... Rut 1:16.


Mina får är dina får. I paddan...


Religionsblandning var inte möjlig inom Israels folk. De var "helgade åt Herren" och Rut visste detta.

Hon lämnar allt.
Byter både kultur, språk och religion.
För kärleks skull.

Med tacksamhet tar hon emot Boas skydd och blir så småningom hans hustru.
Assimilerad.

Men det ordet får vi inte längre använda. Tabu.
Och det kommer att skapa stora problem framöver!

Om inte landet uppvisar storartat ledarskap, kommer olika enklaver orsaka splittring.
Då kan ordet "mångkulturellt" få en annan klang, där vi tappat greppet.

Nya gemensamma rötter måste skapas. Nu.

Ogenomträngligt.


Det grekiska landskapet är oändligt vackert!
Vi kunde knappt hålla tempot för vi stannade hela tiden och fotograferade.

Stigen var bred men bitvis knagglig.
Ömmande knän och höfter gjorde sig påminda.

Vägen är rak, rak, rak, den lutar inte, bara en meter till... Teknikerna var många för att få energin att hålla.

- Titta! Där är ju en ryggmassage-bänk!

Fötter med rötter i himlen.


Vattnet började ta slut i våra flaskor och vi delade med varann så gott vi kunde.
Matsäcken var också slut.

- Åh, ett fikonträd! Med mogna frukter!

Detta är sannerligen en paradisfrukt.

Men varför skulle jag ta i det kladdiga gallääpplet...? Urk!


Galläpple.


Små detaljer blev till stor uppmuntran när vägen aldrig ville ta slut och bara lutade uppåt...

Vilda cyklamen i en klippskreva.
En traktor i väntan på arbete.

Desperata tankar tänktes tyst, att tjuvkoppla igång den och likt Janne Långben ta sig hemåt "säkert och fint" längs livsfarliga stup...
Nej, inte.

Men vem sitter där?

En vit nalle? I bergen?


Äntligen var vi uppe på bergets högsta punkt.

Där fanns ett litet kapell, vi såg flera längs stigen, och framför en uråldrig tröskplats.

Runt den en mur. I mitten någon form av gammal altarsten, och i murens mitt ett ikonskåp.
Allt i pyttelitet format.

Vi frivilligt vandrande danskvinnor gick och gjorde en tät, pytteliten cirkel.
Små rörelser inåt och utåt, litet steg i sidled.

Vi dansade "Dipat", också kallad "Lemonja".

Snart doftade det gott från gräset vi trampade - och en skalbagge kämpade på rygg för att överleva våra fötter...

Helgad plats.


Danstexten lyder:

"När jag vänligt vandrade fram, såg jag skogar och fält.
På en sida en brunn och bredvid brunnen stod ett vackert och högt träd, nedtyngt av apelsiner.

Jag sträckte fram handen för att plocka en, och Lemona blev arg.

- Varför är du arg, Lemona? Har jag brutit en gren?

Om jag bryter en gren, må min hand brytas.
Om jag skrynklade ett löv, må mitt ansikte skrynklas.
Solen skrynklar löven, vinden bryter grenarna."

Bryter inget.


Det är en pontisk dans och den lär komma från Trapezous, en av de äldsta grekiska städerna vid Svarta Havet.
En gång för länge sedan var denna stad centrum i ett imperium som besegrades av turkarna 1461, förklarade vår danslärare Pia Lamberth.

Lite mer dansgeografi:

På turkiska heter staden Trabzon och var fortfarande ett viktigt grekiskt säte för utbildning och vetenskap, ända fram till början av 1900-talet.

Innan den stora katastrofen 1922 bodde ca 80.000 greker i detta område.

Nu är det en annan katastrof pågående, i Syrien.
Vilka danser skal bära detta historiska skeende?

Kom, nu går vi! Orkar inte...


Men vad hände med vägen ned till Petri?
Varför gick vi uppåt igen?

GPS'en fungerade inte. Kartorna var otydliga. Och vägen försvunnen.

Missmodet började komma. Fötterna värkte.
Vår frivilliga vandringslust var slut.

Slut. Vägen är borta.


Men det farligaste är att ge upp!

Några började sjunga.

"Prövningar vi möta få... Ovan där randas morgonen, och där hemma vänta helgonen, vi skall då förtälja om vår resa här.
Vi förstår hans vägar bättre ovan där".

Och plötsligt gick solen i moln och gav oss välbehövlig skugga.
Men det var mer än så.

Det kändes som en hälsning och ett tecken...

Ett hjärta! Med ögon...


Och någon ropade:

- Här går ju en annan väg, nedåt, parallellt med den som gick uppåt!
Det måste vara den!

Det var det.

Med då hade vår ledare redan ringt efter minibussen...

Alla som har vandrat för länge, ofrivilligt, motvilligt och utan kraft, tycker illa om det käcka uttrycket:

"Men det är vägen som är mödan värd"...

Nej!!

Säg det till alla som är på flykt genom Europa... : (

Böner, böner!


Om det inte finns ett mål går man väl inte ut och går!
Och om det inte finns ett mål över huvud taget, bygger man inte en väg alls!

Aldrig förr har väl en framkomst varit så efterlängtad, två timmar försenade!
Restauragten i Petri bjöd på sin bästa mat.
Vi beställde in "grill-mix". Protein. Kött!

Mätta och nöjda hörde vi välkända toner ur högtalarna:

- Misirlou!

Genast var vi några som gick upp och började dansa mellan borden.
Borta var kramp och smärta i kropp och ben.

Nu gick allt som en dans...

Tavernan i Petri.


Så, hur skall vi få ihop det här?

Jonas Persson skriver i Kyrkans Tidning om fötter och rötter:

- Var inte rädd för fötterna, de för dig till platser som också blir dina.
Ta emot dem vars fötter för dem till din dörr.

Människor i rörelse har mer fötter än rötter.

Och jag konstaterar:

- Hellre rotlös än fotlös.

Petri, klippan.

Gud, 
Vi ber för varandra, människor i alla länder, som har upptäckt sin pilgrimssjäl,
som vill söka sig inåt - och utåt.

Särskilt ber vi för de ofrivilliga pilgrimerna, dem som är på flykt, som inte har någonstans att vila sitt huvud.

Hjälp oss att vandra i din Sons fotspår, i barmhärtighet över det vi möter.

När det går oss väl eller när allting sviktar, låt oss inte glömma att Du är vår trygghet.
Amen.

Rotfasta och fotriktiga hälsningar till alla som är i rörelse.
Helene Sture Rötterfelt,

- bergsdansare.


Rötter. Trötter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar