UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 28 augusti 2015

POPPSYKOLOGI och CHURCH OF LOVE


Trött.


Jag är så trött på mig själv och mina perspektiv!

Du vet, man hör sina tankar om och om igen, på "repeat".
Ibland känns det som "myrornas krig" i huvudet. Känner du igen det?

Och all rapportering kring den humanitära flyktingkatastrofen tränger sig på.
Det är oundvikligt.

Jag satte mig på cykeln och trampade iväg, i rasande fart för att byta fokus.
Mot stranden. Mot havet!

Måste doppa mig. Kyla ned mig. Lägga mig i blöt. Inte näsan, utan hela mig. Coola ned.
Hålla huvudet kallt.

Var är havet?!


Men vad nu?

Havet är borta! Det hade dragit sig tillbaka... i en kraftig ebb.
Stranden hade vuxit.
Dessutom har kommunen kört dit extra sand för att bygga upp och reparera. Så bra.

Jag gick halvvägs till Åhus kändes det som innan jag kunde doppa mig...

Vilket i-lands-problem.
Nu blir jag ännu mer trött på mig själv, och skäms dessutom.

Men egentligen handlar det inte om mig.

Strand-återställande.


Det handlar om en förtvivlan över vår kristenhet och den flathet som visar sig, både i tal, tidningsartiklar och i uteblivna handlingar.

Men det är inget nytt under solen.
En mer än tvåtusen gammal text från profeten Mika finns fortfarande med i vår psalmbok - men inte många vågade läsa den i kyrkorna:

SÅ SÄGER HERREN OM PROFETERNA SOM LEDER MITT FOLK VILSE:

DE LOVAR FRED OCH LYCKA, BARA DE FÅR NÅGOT ATT TUGGA,
MEN FÖRKLARAR KRIG MOT ALLA SOM INTE STOPPAR NÅGOT I GAPET PÅ DEM.
Mika 3:5 - från åttonde söndagen efter Trefaldighet.

Lovar sandslott.


Profeterna hade ansvar att förmedla Guds ord på Gamla Testamentets tid. 
Idag är det prästerna.

Jag saxar ur tidningen DAGEN, fredag 28 augusti, idag alltså.

David Jinder, Bureå, skriver:

- Under flera decennier har jag noterat en teologisk omorientering, från såväl talarstol och i media.
Man lånar alltmer av den profana "pop-psykologin" som görs till andliga sanningar.

Men poppsykologin kommer aldrig att bli evangelium, skriver han, och syftar delvis på New Age.

- Dess hokuspokusrecept för bättre självkänsla och välmående har aldrig varit vid Golgata, och har inte heller döden som livets begynnelse och förutsättning.

David Jinder menar att:

- Poppsykolgin har ett mantra som en av beatlarna sjöng om på 1960-talet; "I me mine, I me mine...".

Jag och jag. Och mig. Och mina!


Och jag tänker; här har individualismen bitit sig själv i svansen då vi i kyrkan sjungit "Du vet väl om att du är värdfull" med en riktning bort mot vår nödställda medmänniska.

Evangeliet har kantrat.

Skribenten från Bureå har blicken hos de 17 000 barn som dör varje dag i världen.

- För dessa barns familjer skulle nog de kristnas livspusselproblem i västerlandets välmåga te sig minst sagt underligt.
Kanske skulle de dessutom fråga sig vad för slags Gud de kristna tror på här?

Går mot Åhus...


Denne David är mycket upprörd, och med rätta.

Men samtidigt ökar givandet till kristet biståndsarbete både inom Svenska kyrkan, Stadsmissionen, Erikshjälpen och Pingstmissionen.

Jag vill balansera upp med denna positiva trend, tack vare att många väljer testamentera gåvor, att fler blir månadsgivare samt att second hand-verksamheten ökar med kristet bistånd som mål.


All kristen tro måste få konsekvens i hur vi lever, vad vi ger vår tid till och vem som styr vår plånbok.
Vi kan inte fortsätta leva "som om Gud inte finns".

Botten.


Jag kravlade runt i det ljumma vattnet.
La mig platt på bottnen.

Umgicks med en sandbank där en tångruska hade strandat.

Jag har också strandat, tänkte jag.
Måste jag fortsätta predika?

Det hjälpte inte att försöka kyla ned kroppen, för inuti brinner det som en eld...

Jag, en tångruska.


Profeten Jeremia kämpar med detta, en mycket stark läsning:

TY MITT FOLK HAR BEGÅTT EN DUBBEL SYND:

MIG HAR DE ÖVERGIVIT, EN KÄLLA MED FRISKT VATTEN,
OCH DE HAR GJORT SIG BRUNNAR, USLA BRUNNAR SOM INTE HÅLLER VATTEN.
Jeremia 2:13.

Jag skulle vilja bada och simma med Jeremia...

Men där jag låg hördes bara några svanar flaxa och ett gäng unga arabisktalande killar, som plaskade och skrattade i vattnet.

Jag fortsätter saxa ur DAGEN.

Nu är det en dansk sogneprest, församlingspräst, som får ordet.

Han är trött på kyrkornas skapande av en egen "dröm-gud":

 - Det är ett eko av tidens mest utslitna fraser om inkludering, rymlighet och multireligiositet, skriver Torben Bramming, a pro på en domprost i Sverige som vill öppna gudstjänsten för fler religioner...

Istället för att förkunna apostlarnas vittnesbörd om Jesus Kristus "pladdrar man om allt annat mellan himmel och jord" och blir:

- .. en irrelevant blindtarm på vår tids modehumanism, en överflödig kyrka med en drömgud utanför Bibeln.

Vems fotspår följer vi?


Denne församlingspräst arbetar med mission bland muslimer i Danmark.

CHURCH OF LOVE heter en dansk frikyrka som nått många muslimer.

Han skriver:

- Det som gör att muslimerna går med i denna kristna kyrka är att de upptäcker Bibeln.

Det är Kristus som gör dem fria när de förstår att det finns inte "rena och orena människor". Alla är vi fria och frälsta enbart genom Jesu makt och hans gärning.

Dina, Herre!


Jag tittade bort mot de unga grabbarna i havet.
De kastade sand på varann och tog roliga "selfies" i vattnet.

Jag log för mig själv och sände varma böner över dem.
Välsignelser!

Måtte ni få glädjen att bada i det heliga dopvattnet en gång, renade och befriade från all ängslig gärningsrättfärdighet.

Allt vatten är heligt.


Kristus är ju Guds utstrålning, såsom jag skrev i gårdagens inlägg.

Torben Bramming är lika upprörd som jag över sekulariseringen i kyrkan, men vill med sin artikel visa på vad som kan hända när vi sätter Jesus i centrum igen:

- Det är Kristus som gör människan fri och förvandlar henne, så att hon blir förbunden endast till Gud, genom samvetet, och till sin medmänniska genom det ansvar varje individ har.

Han fortsätter:

- Det kan inte vara samma gud som talar om "frälsning" genom kastväsendet i Indien, eller halal och haram inom islam, eller tillbedjan av källor och träd som inom New Age.

Det går inte att förena dessa motsatser i en förment välvillighet.
Våra åsikter om Gud väger ingenting i jämförelse med vad Gud säger om sig själv, i sitt Ord.

Gå ut och gör alla folk...


Så, vad ska vi göra?

Vänligt och bestämt förkunna Kristus.
Med ord.
Men framför allt med handling, i omsorg och hjälpsamhet.
Och bedja för varandra fram till att ta emot Jesus i våra hjärtan.

Igen och igen och igen...!

... till lärjungar.


Nu känns det lite bättre.
Det salta vattnet har en lugnande effekt. Liksom Guds ord, hur tufft det än kan verka.

Det är i Hans kraft vi går, andas och lever.
Och badar och simmar!

Jag nynnar en vacker gammal psalm, nr 206:

HERRE, JAG VILL BIDA
STILLA VID DIN PORT.

TILLS MIN SJÄL DIN BLIDA
FADERSBLICK FÖRSPORT.

TRÖTT PÅ ALLT MITT EGET
ÖDMJUKT HÄR JAG STÅR.

HJÄLP MIG SISTA STEGET
DU SOM ALLT FÖRMÅR.

Herren välsigne oss!


Salta hälsningar från eder bloggskribent,
Helene Sture Tröttfelt,

- som flitigt använt mobilens sim-kort idag....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar