UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 16 mars 2015

HOPPLÖST HOPP


Hoppas du kommer.


Det sägs ju att det sista som överger människan är Hoppet.
Hoppet är livsgnistan.
Överlevnadsflamman.

Men är Hoppet alltid gott?
Är det bra att ha förmågan att hoppas, eller finns det situationer där Hoppet kan bli rent skadligt?

Det handlar inte om våren - vi vet att mars månad är den kallaste och lurigaste.
Det handlar snarare om relationer.

Framför mig ligger en högaktuell kärleksroman av Lena Andersson:
EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE.

Titeln och den tråkiga framsidan hade aldrig fått mig att läsa denna bok om jag inte blivit tipsad om den.
Och jag har upptäckt något pinsamt obehagligt...

Jag bildsätter med foton från tågperrongen den dagen då snön föll...

Dina fotspår ger mig hopp.


Denna kärleksroman handlar om en kvinna som blir handlöst förälskad.
Och desperat att få till det...

Ester Nilsson hette en människa. Hon är poet och förnuftig, lever i en förnuftig relation.
Men efter den dag hon höll ett föredrag om konstnären Hugo Rask, förändrades hela hennes värld.
Han inledde en kärleksrelation med henne.

Trodde hon.

"Egenmäktigt förfarande" beskriver hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade.

Lena Andersson berättar:

"De fruktansvärda glappen mellan tanke och ord, vilja och uttryck, verklighet och overklighet samt det som växer i dessa glapp, är vad den här berättelsen handlar om."

Den malariska kärleksklådan...
Att gå upp i passionen men inte kunna leva ut den fullt.

Ester ville mer. Hugo mindre.
Han hade därmed makten. Och hon hoppades och hoppades...

... och tolkade allt till sin fördel, medan han bara hade ett tidsfördriv med henne, ovetande om att hon gett upp sitt förhållande och nu satt och längtade...

Det låter ju som en tonårsförälskelse...
Men vi kommer kanske aldrig längre, oavsett hur gamla vi blir.

Vill olika.


Ester fantiserar om ett liv tillsammans med Hugo.
Han hör bara av sig sporadiskt med sms ibland. Veckorna däremellan försätter henne i en parentes där livet upphör och håller andan.

Men de äter middag på krogen ibland. De pratar och skrattar.

Deras intellektuella och spirituella samtal blir alltmer erotiskt laddat.
Hugo uppskattar Esters "kritiska blick och skarpa hjärna" och de har stort utbyte av varann.
Till slut går den kroppsliga föreningen inte att undvika...

Hon påbörjar en relation i sängen.
Han avslutar en trevlig samvaro.

- - -

Hon hoppas.
Han är klar.

Han går.


Nu är det Eva-Stinas tur... Och kvinnan i Skåne vill han fortsätta leva dubbelliv med, det har Ester listat ut ty hon hittade en tågbiljett som han slängt.

Verkligheten är långt bortom hennes önskedrömmar.
Lena Andersson beskriver oerhört skickligt detta psykologiska drama, med djupa insikter och en språkkänsla som får mig att känna mig som en förskoleelev...

Mannen vill inte bli avslöjad.
Han är mycket vänlig mot främlingar, så länge de håller sig på avstånd, med ju närmare människor kommer, desto mer skjuter han dem ifrån sig.

Till slut blir Ester en plåga för Hugo. Han vill inte ha hennes kritiska intellekt vare sig i sitt kärleksliv eller arbetsliv.
"Hon hade fått finnas nära honom bara så länge hon inte såg vem han var."

Kvinnan vill ha närhet.
Mannen distans.

Lena Andersson beskriver denna verbalt skickliga kvinna hur hon förslösar sina dagar på ett evigt väntande att Han ska höra av sig.

"Men tydligen behövde han inte denna verbal-erotiska samvaron längre. Friheten från besvär var viktigare.
Priset var mild tristess".

Besvära mig inte.


Till slut blir Esters hopp en förvridning av verkligheten.
Det finns ingen sanning kvar i hennes hopp.
Den är förvriden till lögn.

Lena Andersson skriver:

"Hoppet måste svältas ihjäl för att inte förleda och förblända sitt värddjur.
Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet.

Hoppet är grymt därför att det binder och snärjer.

När parasiten Hoppet tas ifrån sin bärare Värddjuret dör bäraren - eller får friheten".

Det Hopplösa Hoppet, tänker jag.

Hoppets skugga.


Nu är vi långt ifrån det goda Hoppet som ger överlevnadskraft i hotande situationer.

Vi är också långt bort ifrån Bibelns hopp om ett himmelrike och evigt liv.

Rätt uppfattat har ju detta kristna hopp hjälpt människor att orka leva och ta tag i sitt liv.
Fel uppfattat har "andra" tyckt att detta himmelska hopp förslavat och tagit handlingskraften ifrån dessa hoppande människor...

Hoppandes... Vad heter det? Min språkkänsla är verkligen på dagisnivå...

Kristina från Duvemåla sjunger ut det kristna hoppet på ett starkt sätt i sången:
- Du måste finnas! Vem skulle annars ta emot mig när jag dör...

Rationalister i alla tider har underskattat livskraften i detta gudomliga hopp.

Du måste finnas!


I kyrkan sjunger vi i psalm 261:

TACK FÖR HIMMEL BLÅ I LIVET!
TACK FÖR MOLN DU STRÖTT DÄRPÅ.

    TACK FÖR SOLLJUS AV DIG GIVET,
    TACK FÖR MÖRKRET LIKASÅ.

TACK FÖR PRÖVNINGAR OCH STRIDER,
TACK FÖR HOPP SOM UPPFYLLTS VÄL.

    TACK FÖR DAGEN SOM FRAMSKRIDER
    TACK FÖR HOPP SOM SLAGIT FEL....


Hur kan man tacka för hopp som slagit fel??

Ester Nilssons liv var helt förstört av den här passionen till Hugo Rask.
Hans utnyttjande av henne var inte synligt för hennes hjärta.

Hon förstod inte att en man kan leva i en icke-relation med många människor.
Han var tillsammans med många, men hade ingen relation...

Det Hopplösa Hoppet.

Sluta inte hoppas.


Lena Andersson skriver:

"Hoppet och dess symbios tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja.

Hoppet, som bebor mänskohjärtat, tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen - egentligen! -  vill det han låtsas inte vilja...

... eller inte vill, det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja.
Kort sagt, det förhåller sig inte så som det verkar.
Att den lilla skymten av Något Annat är sanningen.

Det är det som är Hoppet."

Jag tänker inte avslöja hur det går, men boken är mycket läsvärd!
Rent av lättslukad.

Det Hopplösa Hoppet har mist kontakten med verkligheten.
Passionen har förblindat både förstånd och känsla.
Det är livsfarligt att bli kär.

Vem är kär i mig?


Det förhåller sig dock annorlunda både med våren i mars och det hopp Jesus lämnade kvar efter sig här på jorden.

Vi vet att lökarna vi petade ned i jorden förra året kommer att blomma igen.
Ur dessa torra knölar kommer snart den mest förunderliga blomstervarelse att utveckla sig.
Det går dock inte att kontrollera genom att skära upp löken och hoppas få syn på de gröna bladen.

Det är som om Gud lagt ned uppståndelsen - livets mysterium - i naturen på ett sådant sätt att vi ska tvingas hoppas...

Eller snarare:
Lära oss att ha tillit till den verklighet andra berättar om, ifall vi inte upplevt våren själva.
Eller uppståndelsen.

Eller kärleken.

Korset i skosulan.


Så låt oss ha hoppet som en drivkraft framåt. Inte som en bromskloss av falskhet.
Var går gränsen dem emellan?

Det tar ett helt liv att lära sig det...

Under tiden får vi tacka även för det hopp som slog fel, ty det lärde oss något på vägen.

Endast i lidandet blir en människa vis.

Hopplöst hoppfulla hälsningar från
Helene Sture Skofelt,

- som kröp omkring och fotograferade i väntan på tåget, men sedan reste sig och drunknade i tulpanernas ståndare och pistiller...

Jag vet att Du finns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar