UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 19 mars 2015

DU SVARTE ZIGENARE

Svenskar sjunger om zigernare.


"Allting är så tomt och kallt se'n du ifrån mig gick,
ack jag saknar så din kyss, och din varma blick.

Blott för att jag ensam är, vill jag en enda gång
döva hjärtats sorg i vin, musik och sång.

DU SVARTA ZIGENARE, KOM SPELA DIN SÅNG!
IKVÄLL VILL JAG GLÖMMA ALLT SOM VAR EN GÅNG..."

Men så kan man väl inte sjunga!

Det här är ju helt befängt. Året är inte 1934... vi lever i 2000-talet och ska inte sjunga om "svarta zigenare"!
Det är dubbelfel.

Men vi sjöng så ändå...

Snart redo.


Det är den underbara lilla ukulele-orkestern "Ucke Fellows" som varit ute på turné igen.
Denna gången på äldreboendet Gerbogården.

Vi brydde oss inte om att vara politiskt korrekta, ty det är inte vårt uppdrag, utan snarare att glädja de gamla, de åldrade mänskorna som en gång var unga på 30-talet.

"DU SVARTE ZIGENARE, DU LÄGGER SORDIN
PÅ SMÄRTAN I SJÄLEN MED DIN VIOLIN..."

Medan de blundade med sina starropererade dimmiga ögon och såg ungdomens dansbana framför sig, höll jag ögonen öppna för att se noter och ackord...

Men för min inre syn såg jag den romske mannen som varje dag sitter utanför systemet och spelar dragspel.
Han får ganska mycket pengar i sin pappersmugg - han gör ju ett arbete... och vi blir alla glada.

Dragspel och Durspel.


Men hur är det - Tiggare ska ingen vara...

Ändå sitter de romska EU-medborgarna framför våra butiker och stör ordningen.

Ja, fattigdomen har alltid stört ordningen... samvetet... och girigheten.
Den är och förblir opassande.

Jag ska inte gå in på några politiska diskussioner kring detta, men en sak vill jag påtala:

- Det kan inte vara individens sak att lösa ett samhälleligt problem!

Givmilda privatpersoner kan göra skillnad för den som tigger, och många kyrkor gör varma insatser genom att upplåta sovplatser och ge duschmöjligheter.

Men det kan bara vara i väntan på att regeringen ska tala med den andra regeringen, att ta hand om sitt eget folk!

Blommor till alla givmilda!


Lika lite som det är individens fel när vi blir sjuka av ett samhällssystem, som pressar oss över bristningsgränsen, och utmattningen tvingar oss av banan.

Eller när vi obetänksamt reducerar obotliga sjukdomar till en individuell kämpainsats:

Fotbollsspelaren Klas Ingesson dog i cancer 2014, och beskrevs just som en kämpe.
Men det var en mytbild.

- När familjen hade gått ut ur sjukrummet grät jag som ett barn, berättar Klas Ingesson i sin självbiografi "Det är bara lite cancer".


Hur friska var de som satt och lyssnade på vår ukuleleorkester?
Det vet vi inte, men några log och någon enstaka sjöng med:

"LÅT STRÅKEN SJUNGA OM VAD SJÄLV DU DRÖMT
OM ALLA MINNEN SOM I DEN DU GÖMT.

DU SVARTE ZIGENARE KOM SPELA EN STUND!
OCH HJÄLP MIG ATT GLÖMMA FÖR EN KORT SEKUND."

Min blockflöjt fick ett soloparti.


Här är den svartmuskige romske mannen ett musikaliskt föredöme.
Hans spelförmåga är berömvärd, hans fiolspel eftertraktat.

Sången andas romantik, inte fördomar. Texten fortsätter:


"Vet ni säg, vad kärlek är, en dröm en vacker vår,
när du är på kyssar mätt, drömmen strax förgår.

Sedan äro minnena vad du av åren fått,
och du kan blott drömma om den tid som gått.

DU SVARTE ZIGERNARE...."

Jag hoppas att denne 30-tals man hade någonstans att övernatta.

På nyheterna igår var det en debatt om de snabbt uppväxande övernattningsskjulen som växer upp i parker och städers utkanter.
Vad ska vi göra åt det?

KD-politikern Erik ... hävdade att svensk lag måste gälla alla som vistas i landet.
Det går inte att ge undantag, då sätter vi vår egen lagstiftning ur spel, vilket är kontraproduktivt.

De framväxande presenningsbostäderna måste bort.
Problemet angripas snabbt på annat sätt.

Tom...


Pappmuggen, eller hatten eller spelfodralet, är en barmhärtighetens urna.

Lasse Dahlquist gav också uttryck för den utarmades försök att försörja sig genom att spela:

SKÄNK EN SLANT:

"Jag en gång sett bättre da'r, fast klädd jag går i trasor,
som ett gatans barn jag har fått skåda livets fasor.

I ett gatuhörn jag står och spelar på fiolen,
rampens ljus är lyktors rad och gatan min estrad:

VARJE KVÄLL GÅR MIN VÄDJAN UT I TONER:
- SKÄNK EN SLANT TILL EN GAMMAL SPELEMAN.

DET ÄR SÅNGEN OM BRUSTNA ILLUSIONER,
DET ÅR SÅNGEN OM LYCKAN JAG EJ FANN.

Var finns lyckan?


Brustna illusioner - både vad gäller den egna förmågan att skapa lycka och samhällets struktur och organisation.

Har man turen att leva i ett gott kärleksförhållande, kan förmågan att överleva på det minimala blir uthärdligt.

Men samhällets svagaste länk avslöjar dess styrka.

Vi har inte råd med fattigdom - - -


"Jag en gång var kär som många andra,
tills en dag då hon från mig försvann.

Sedan dess har jag ensam jämt fått vandra,
skänk en slant till en gammal speleman."

Skapa bättre stämning - bort med fattigdomen.


"Vinden sveper kall och hård, men jag, jag måste spela,
svårt att finna rätt ackord, när fingrarna blir stela.

Framför mig jag lagt min hatt - barmhärtighetens urna -
kanske jag kan få däri en slant till nattlogi.

Varje kväll går min vädjan ut i toner...."

Stela fingrar? Nej, mjuka, varma!


Det är mycket roligt att spela i den här lilla fyr-strängade troppen.
De gamla sångerna är lätta att sjunga, men inte ytliga.

Dessa musikaliska örhängen har ett budskap som blir oväntat aktuellt.

Och när jag senare på dagen skulle gå och handla, satt de där igen... de svarta zigenarna... romerna, resanden, våra medmänniskor...

Det gör så ont i mig.
Tiggare ska ingen vara....

Det är "bra" att bli påmind om den egna välfärdens kontraster.
Men.
Å andra sidan orkar inte ha dåligt samvete varje gång jag går förbi en tiggare - för jag vill inte gå förbi! - vi måste alla trycka på de politiker som har makten att lösa detta problem.

Annars stelnar våra hjärtan och fingrar, och ackorden klingar falskt så det skär sig.
Så vill vi inte ha det.

Hårdrockspimpad ukulele.


Ännu en gång sätter jag mig på huk framför en av dem och ber en bön...

Käre gode Gud...
Du har själv utlämnat Dig i våra händer.
Hjälp oss att se Dig i vår medmänniska. Amen.


De kärleksrikaste musikalhälsningar från
Helene Sture Ziggefelt, men vallonblod i släkten...

Hatten av för Kalle, vår Maestro!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar