UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 4 februari 2015

UKULELE i BROMÖLLA


Formgivare.


Det finns fin lera här.
Bromölla är känd för den fina kaolinleran från Ivö.

Ukulele-orkestern från Sölvesborg var på turné i gränslandet mellan Blekinge - Skåne.
Dagcentralen "Drejaren" i Bromölla var fylld till bristningsgränsen med lunchätande gäster.

- Välkomna alla till denna sångstund! Vi är 114 personer idag...
Ytterligare ett gäng glada "pangschonister" slog sig ned.


Vänner är vi!


Det skulle visa sig att vi slirade en del på ackorden.
Vi halkade i olika tempon... och sjöng lite som vi ville i kanon-stämmorna...  Men hela tiden med ett stort leende under stråhattarna!

- Tycker ni att vi är trevliga? frågade vår eminente spel-ledare.

Det tyckte folket på Drejarn's.
Vilken tur.
Ty vi fortsatte glatt och kaffet fick vänta.


Glada i hatten.


Jag älskar de här gamla sentimentala schlagersångerna från förr.
Ju hårdare världen blir, med svårigheter i både inrikes- och utrikespolitik, desto mer ukulele behöver jag.

Och för egen del gör det gott för själen att balansera upp religionsdialogen med sköna jazzklanger i den slöa roddbåten till Kina...

"Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina, det går så lagom fort.
Tid får jag gott om då att hålla din hand!
Du har så bråttom var gång som vi möts här i land.

Månen skall skina, när vi två jag och Stina, gungar mot himlens port..."

Gungade lite för mycket.


Ibland glömmer jag att det är en helt profan liten musikgrupp jag spelar med i.
Vanan från alla kyrkans "andakter på hemmet" sitter djupt i skinnet och sinnet.

Jag menar, Ucke Fellows spelar ju både om himmelen och kärlek de också!

Och lugnet.

Jäkt är våld på tiden, säger Stinissen.

Frank Loesser och Nils Georg fortsätter sjunga i båten "On a slow boat to China":

"Res med mig Stina i en roddbåt till Kina, det går så lagom fort.
Då får jag ha dig för mig själv många år!
Men om jag bad dig kanske små matroser vi får...

Arken skall gunga, när vi fyrstämmigt sjunga utanför Himlens Port...!"

Nära himlens port!


I mitt stilla sinne tänkte jag att OM jag skulle lett en andakt på denna plats, då skulle den förstås handla om Gud såsom Krukmakare.

Jag citerar några goda ord ur profeten Jeremia:

OCH NÄR KÄRLET, SOM KRUKMAKAREN HÖLL PÅ ATT GÖRA AV LERET,  MISSLYCKADES I HANS HAND,  
BÖRJADE HAN OM IGEN, OCH GJORDE AV DET ETT ANNAT KÄRL SÅ SOM HAN VILLE HA DET GJORT.
Jeremia kap 18:4.



Går min egen väg.


Bakgrunden är besvärlig.
Folket vill gå sin egen väg och har inte lust att samarbeta med Guds planer.

- Vi vill följa våra egna tankar, var och en efter sitt hjärtas hårdhet.

Det är klart, med en sådan inställning bland folket måste Herren ta lerklumpen på drejskivan och börja om igen...

SOM LERET ÄR I KRUKMAKARENS HAND, SÅ ÄR OCKSÅ NI DET I MIN HAND, NI AV ISRAELS HUS, SÄGER HERREN.

Det gör ont att få sina egna grumliga motiv avslöjade...
Men när den insikten kommer, är det fantastiskt att ha en Gud som inte ger sig, om uttrycket tillåts.

Min bön i enkelhet blir då:
- Ja, käre Gud, börja om med mig där du ser att ojämnheterna är förstora!
Forma mig efter din vilja som stavas kärlek och tålamod... Amen.

Jag vill gå i dina fotspår, Herre.


Men oj, här sitter jag och drömmer.

Vi är ju på Dagcentralen och spelar!

Aloha-Oe är smäktande toner från Hawaiiland, och Kalle introducerade bästa Ylva som solist:
- Nu är det bara En som ska sjunga fel, ha ha!

"Skymning faller över palmklädd strand,
och dess sand syns som ett silverband.
På Hawaii stiger sångens brus,
dyningens gång, havets sång, vindens sus.

Aloha-Oe, jag älskar dig, kom möt mig nu när kvällen inne är.
Aloha-Oe, jag älskar dig, på dunkel kärleksstig möter jag dig."

Solo.


En äldre man gömde sitt ansikte bakom handflatan.
Jag såg...
Och jag kände hans tårar efter en för länge sedan svunnen kärlek.

Någonstans är vi alltid 18 år i hjärtat... och den kärlek vi har upplevt försvinner inte.

Så korta livets ögonblick är.
Och så oändligt lång tid av minnen vi har.

Men Sara Paborn skriver i sin diktbok:
- Vilken tur att vi träffades innan vi dog!

Det gäller att hitta det perspektiv som håller livsgnistan igång.

Håller stämningen?


Drejskivan har snurrat färdigt för denna gång.
40 minuters glädje på Dagcentralen i "leriga" Bromölla fick sitt slutackord med favoriten:

"Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar,
och kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek, säg. Nej!"

Och ett liv utan kontakt med själva Krukmakaren är ett knastrigare liv, för min del, tänkte jag när jag tog första kaffeslurken i den vackert formade koppen.. .

 Spelar så det gnistrar.


Snurr på er alla!
Herren välsigne oss och bevare oss....
Gräddiga hälsningar från;

Helene F Sturefelt,
- uppspelt lerklump med hopp om ny formgivning...

1 kommentar:

  1. Vi hade svårt att börja och sluta samtidigt men spelarglädjen fanns där som jag hoppas vi förmedlade.
    Tack Helene för ditt alltid inspirerande inlägg!

    SvaraRadera