UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 25 februari 2015

NÄSDUKEN PÅ TORK

Sår med tårar.



DE SOM SÅR MED TÅRAR
   SKALL SKÖRDA MED JUBEL.

DE GÅR UT GRÅTANDE
   OCH BÄR SITT UTSÄDE.

DE KOMMER ÅTER MED JUBEL
   OCH BÄR SINA KÄRVAR.

Orden från Psaltaren 126 är mina ikväll.

Vissen. Ledsen.


Det finns många anledningar till att gråta...

Över en värld som brister i demokrati, i hushållandet över naturresurserna, över alla som tvingas på flykt...

Och i det pyttelilla vardagslivet gråter den sönderstressade vardagsmänniskan över att livet går på död rutin, utan kontakt med själva livet.

Utom sig.

Inom sig ledsen. Med krypande ångest.

Kroppen gör sina försök att signalera att någonting är mycket fel.
Men vi lyssnar inte.
Hinner inte.

Dövar.
Med mer arbete. Eller mer kaffe. Eller något ännu starkare.

De var fina i förra veckan.



Hur lever man sitt liv autentiskt?

Hur går det till att hitta sin inre människa, sitt sanna jag, när det är så förstört av plikter, andras förväntningar, försörjningsbörda och egen ansvarskänsla för andra?

De en gång så vackra tulpanerna drog i sig allt vatten på en gång, och vissnade alldeles för fort, på stjälkar som var alldeles för rangliga...


För fort.


Wilfrid Stinissen skriver:

"Naturen kan lära dig mycket om respekten för den rätta livsrytmen.
Hur lugnt och fridfullt växer inte säden på fälten, utan brådska, av sin inre växtkraft!

Om en planta ville växa fortare än den inre kraften tillåter, skulle den vara jäktad.
Men det är aldrig plantan.

Det lönar sig inte att med våld bryta upp en blomknopp. Det bara förstör blomman.

Den levande organism får aldrig forceras.

Så är det också med dig, skriver Stinissen.
Du kan bara bli vad du är menad att vara, om du följer den takt Gud ger dig".

Mitt autentiska jag!


DEN SOM SÅR MED TÅRAR...

Jag betalar ett högt pris för att jag inte hann lyssna.
Närminnet är fortfarande borta.
Oförmågan att komma ihåg tider som ska passas är besvärande, intill tårar.

Särskilt när det är självaste läkaren som ringer och undrar varför jag inte kommit...


Var är du?


... SKALL SKÖRDA MED JUBEL...

När då? 2020?

Vissa dagar är gråtdagar. Näsduken får hängas på tork.
Elementet är fullt.

Det finns inga genvägar.

Kanske den svåraste bristen är känslomässig näringsbrist?

När jag är tillsammans med våra syriska flyktingvänner så har vänskapen vuxit sig allt starkare.
Den hjälper oss alla.

Vi ger känslomässig näring till varandra, och det gör gott, utifrån vars och ens utgångspunkt.

Syriskt flyktingläger i Libanon.



Dr Phil skriver:

"Nu för tiden har alltför många människor fullt upp med att 'klara sig'. De har tappat bort nyanserna. Endast gråskalan återstår.

De har nöjt sig med för lite.

Tänk efter. Ditt liv kan vara en total urspårning. Ändå stiger du upp på morgonen utan att ägna en tanke åt att förändra det.
Vem är du på insidan?

Du har slutat leva, du bara existerar.

Du äter frukost, oroar dig för barnen, går till jobbet, oroar dig för ekonomin, kommer hem, oroar dig lite till, tittar oroligt på TV och går och lägger dig. Med oro.
Trehundrasextiofem dagar om året."

Skuggar sig själv...


DE GÅR UT GRÅTANDE...

Dr Phil fortsätter:

"Du måste ta reda på vad meningen med just ditt liv är.
Det finns ett syfte.
Försök bli den du är ämnad att vara.

Det är värt risken.

Tänk så tragiskt om Einstein hade levt sitt liv som sjöman, eller Elvis fortsatt köra lastbil, eller om Moder Teresa hade blivit servitris.

När det inte längre finns någon äkthet i ditt liv, då har du trängt bort det som är du.

Hitta tillbaka till glädjen och passionen.

Utan det, försvinner vårt liv..."

.. MEN DE KOMMER ÅTER MED JUBEL!

Angeläget.


Gråt.
Gråt över ditt förlorade jag, men det finns ju någonstans där under alla lager!
Vi kan gråta tillsammans.

Trycket lättar.

Det är inte egoistiskt att söka sitt sanna jag.
Tvärtom. Det är väl det livet går ut på?

I en balans mellan givande och mottagande.

Den som har tagit emot för mycket blir bortskämd, däst, odräglig och till slut oduglig.

Den som har tagit emot för lite blir känslomässigt fattig, gnällig, krävande och till sist också oduglig. Fast tröttare...

I värmen vågar jag öppna mig.


Till sist.

Vad gjorde herren Gud med en av sina bästa medarbetare Paulus?

När han som bäst var i färd med att planera missionsresor för att plantera nya, kristna församlingar hamnade han i fängelse.
Hur kunde Gud tillåta det?!

Det står till och med i Apostlagärningarna att "Den helige Ande hindrade dem att åka vidare".

Vad hände i fängelset?
Kunde Gud ha en plan även med något så svårt?

Jo, där predikade de evangeliet så att flera blev frälsta!
De sjöng lovsånger och gav tröst till de andra medfångarna.

Och Paulus skrev många av sina brev där... han hade liksom tid... att umgås med Jesus Kristus.

Ja, han utbrister vid slutet av sin levnad att han "vill lära känna Kristus!".
Hade han inte gjort det?

Min skapare!


Till dig som är sjukskriven liksom jag:

- Gud hejdar oss alla ibland.
En del får en liten sjukdom, en del får större skador, en del drabbas av dödsfall i sin närhet innan de fattar... och en del kastas i fängelse.

Varför lyssnar vi inte på signalerna?
Och varför anklagar vi Gud sedan över det vi drabbats av = dragit över oss själva?

Vad ska Gud göra??
Det är ju bara genom vår egen kropp Gud kan tala.


Nu ser jag fram emot att få lära känna mig själv på nytt, den del jag tappade bort.

Gud väntar.
Och min läkare väntade! Jag fick en ny tid.

Det finns hopp.

Jag väntar på jublet, men ska låta bli att peta på de där kärvarna som växer i sin egen takt.

Herre, lär mig Din rytm.
Förlåt mig min taktlöshet...

Ingen taktkänsla.


Nya näsdukar ligger nystrukna i lådan.
Kroppen har talat.
Gud likaså.

Och läkaren tittade strängt på mig, med milda ögon.

Starksköra hälsningar från
Helene Sture Näsfelt,

- som fotograferade tulpaner i morgonljus, både de ljuvligt rosa och de brunmoget småvissnade.

P.S. Läs gärna mer om hjälparbetet bland flyktingar: www.mediemission.se

Vis och vissen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar