UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 7 november 2014

FRÄLSNINGS-VISSHET


Kors i himmelen!


Frälsningsvisshet.
Nej, det här orkar jag inte läsa...

Och detta ålderdomliga uttryck är dessutom borttaget ur SAO, Svenska Akademins Ordlista.

Så, varför ägna tid åt det?

Jo, även om man aldrig har varit i Kina, så finns Kina... eller båtbryggan i Hällevik.
Eller.
Även om ingen kan fånga in "Gud" i språkliga eller naturvetenskapliga termer, så finns Gud.
Eller.
Även om du själv aldrig har upplevt "frälsningsvisshet", så finns det andra som har det.

Och det är stort!

Just därför ska jag ägna ett helt blogginlägg för att försöka ge innehåll åt detta.

Båtbrygga i Hällevik.


Visshet.
Är det detsamma som att veta?
Eller är det bara att "veta till en viss grad"?

Låt oss jämföra med kärleken, den underbara.

Vet du om din make älskar dig? Och, kan du själv veta att du verkligen älskar honom?
På vilket plan ligger detta?

Det går kanske att rada upp en mängd goda bevis för kärleken; att han visar ömhet och omsorg.
Men, att verkligen veta? Sitter det i huvudets förnuft?

Nej, snarare i hjärtat. Och i magen!
Det känns. Det bär. Genom eld och vatten.

Jag vet! Pontoner upp.


Som kristen lever jag i en relation med Gud. Det är inget beteende. Det är en gemenskap.
Jag är befriad från alla försök att blidka Gud med "goda gärningar".
De räcker ändå inte fram och skapar ingen gemenskap.

Och är djupt orättvist mot alla som inte orkar eller kan.

Ett exempel från Gamla Testamentet:

Kung David bröt ihop inför Gud när han insåg vidden av sin otrohetsaffär med Bat-Seba.
Inga offer kunde gottgöra det. Bara ånger och ett erkännande:

Jag kan inte...


SÅ LÄNGE JAG TEG, FÖRSMÄKTADE MINA BEN VID MIN STÄNDIGA KLAGAN.

DÅ UPPENBARADE JAG MIN SYND INFÖR DIG,
OCH ÖVERSKYLDE INTE MIN MISSGÄRNING.
JAG VILL BEKÄNNA...

DÅ FÖRLÄT DU MIG OCH MIN SYNDS MISSGÄRNING!
                                                            Psaltaren 32.

Den vissheten gav David kraft att söka leva efter Guds sinne.
Herren hade lyft bördan av honom.

Gud lyfter oss upp!


Det vanliga livet är ju annars fyllt av att prestera för att få kärlek.

I religionens värld utvecklar man ofta invecklade system vad man får göra och inte, vilka böner och meditationer som ger mest tillgång till Guden.

Vi fastnar alla i det.
Även den gode Luther, som i sin förtvivlan lusläste Romarbrevets uppgörelse med lagiskheten - och fann NÅDEN, det som Jesus Kristus har gjort för oss:

DÅ VI NU HAR GJORTS RÄTTFÄRDIGA GENOM TRO,
HAR VI FRID, GENOM VÅR HERRE JESUS KRISTUS.
                                                                      Rom kap 5:1

Har frid. Faktum.


Har frid. Det är ett faktum. Inte en känsla.
Inte en adrenalinkick.

Det är inte jag själv som har åtstadkommit friden. Den ligger utanför min förmåga.

Friden kommer från Jesus. Till oss.

Kristusfriden är ett torrt förnufts-konstaterande.
Kristusfriden är hjärtats jubel över en älskande Gud, över allting!
Kristusfriden är magens plötsliga lugn, då livet är i hamn och oron borta.

SALIGA VISSHET, JESUS ÄR MIN!
HIMMELENS GLÄDJE FYLLER MITT SINN!

FÖDD AV HANS ANDE, REN I HANS BLOD,
FÅR JAG FÖRTRÖSTAN, STYRKA OCH MOD. Sv psalm 259.

Jag vet. Jag är viss.
Givaren har fått kontakt med mottagaren. Kärlek har uppstått!

Kontakt. Förankring.


När en hindu tar emot Jesus i sitt hjärta, löses karmalagens förbannelse upp.
Du behöver inte själv återfödas om och om igen för att hinna sona dina fel.
Jesus har befriat dig från det.
Korset är nyckeln.

När en muslim konverterar och tar emot Jesus i sitt hjärta, löses "inshallah" upp = "om Gud vill", i ett jubelrop:

- Nu vet jag att Gud verkligen VILL ha mig i sin gemenskap!
Mina ansträngningar är borta, jag får ta emot, och sedan ge denna kärlek vidare. Jag har fått ett barnaskap hos Gud och Jesus har gett mig frid.

Hur vågar jag påstå detta?

Det är två människors egna berättelser. Inga teorier.

Jubel över horisonten.


Ett annat perspektiv:

Men om jag har varit kristen hela mitt liv och ändå tappat bort den där friden... och undrar:
- Vad blev det av? Orden är tomma. Innehållet borta. Bibelläsningen ger inget.
- Kan jag verkligen vara säker?

Vissheten har blivit ovisshet.

Det går inte att tänka sig fram till frälsning.
Det går inte att känna sig fram heller.
Och det går inte att inbilla sig bort oron i magen.

Det enda jag vet är att sätta fokus på JESUS igen.

Se hur Jesus mättade de hungriga. Se hur han löste de förlamade och skuldtyngda.
Se hur han satte gränser mot maktens män och de som likgiltigt utnyttjade andra.

Hör hur han ställer frågan:
- Vad vill du att jag ska göra för dig?

Se hans oändliga kärlek som driver honom att ge sitt liv, för att vi skall få leva.

Se hur han besegrar döden...

Åt vilket håll ska jag vända mig?


Han är bara en bön bort...

Herre Jesus Kristus,
Du vet att det bor tvivel i mitt sinne.
Jag orkar inte längre vara en tvekare och sökare.
Jag vill bli funnen av Dig!
Komma hem.

Jag öppnar mig nu för dig och välkomnar dig in, Du som knackar på mitt hjärtas port.

Jag tar emot din kärlek med mitt förstånd, med mitt hjärta och med min mage.
Amen.

Alla väderstrecks Gud.


Jag vet att jag tror.
Inte:
Jag tror att jag vet...

ALLTING JAG UPPGAV, ALLTING JAG VANN!
STRÅLANDE MORGON FÖR MIG UPPRANN.

INOM MIG HÖR JAG ÄNGLAR GE BUD,
TALA OM NÅD OCH KÄRLEK FRÅN GUD.


Så, bästa Ordlista SAO, även om du utmönstrat detta ålderdomliga uttryck så kvarstår faktum:
- Vi är många som lever i frälsningsvisshetens glädje!

Och Kina finns, trots att jag inte varit där.
Gud är inte beroende av våra åsikter och tyckande för sin existens.

Dock, kontakten uppstår förstås lättare om vi öppnar dörren... eller hisssar seglet.

Engagenmang.


SALIGA VISSHET, LJUVLIGA RO!
NU JAG HOS JESUS VILAR I TRO.

VÄNTAR VAD INTET ÖGA HAR SETT,
VÄNTAR VAD HERREN SJÄLV HAR BERETT.


Till sist, lite självkritik:

Peter Jöback sjunger en stark sång: "Annars vore jag inte jag" där en textrad lyder:

- Det sägs att Gud älskar dig som du är, men så kommer en kravlista på förändring..."

Vi får se upp så vi inte förvanskar vår kristna tro till en ny lagiskhet, i rädsla för olikheten...

Stensäkra hälsningar från
Hällene Sture Vissfelt, med släkt i Vissefjärda och:

- som förundras över pontonupplyftartekniken i Hälleviks båthamn.
Ingen osäkerhet här inte!

Säkerheten själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar