UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 25 augusti 2014

HANÖ SJUNGER PSALM 730



 
Båtluffar i Blekinge.


Ibland får man själv skapa den romantik man behöver.
Tänk dig att sitta på en ö i havet... i solen... och spela flöjt...

Nej, inte på Hawaii utan i Blekinge skärgård!
Med smak av den keltiska bönetraditionen.

Tänkt blev gjort.
Tillsammans med dovhjortarna...

Följ med!
 
Solen lyser, lagom vind.


Nu sätter jag mig på båten i Nogersund och tar med mig pilgrimsstav och psalmbok.

Vindarna ska vagga mig över havet!
Solen skall värma min kind när regnet har vattnat själens jord.
Och hela tiden håller Gud mig i sin hand.
Dig också.

Den gamla keltiska bönen har blivit mycket älskad.
Per Harling har ordnat den till en psalm, ofta sjungen.


Fågelliv vid Snuggeboda.


MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES.

Vilken väg?

Den smala? Den breda?
Hm... de båda slingrar sig om vartannat. Det blir både rätt och fel. Ofta. Hela tiden.

Ständiga vägval.

Och jag hoppar på stenarna, likt en stenbock, en vädur eller trånsjuk gasell...

Hoppar. Blött och torrt.


Kung Salomo skriver i Höga Visan:

- Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken, oroa inte kärleken, stör den inte, förrän den själv så vill.
                                              HV kap 3:5.

Pilgrimsstaven tar mig söderut på Hanö.

Vi passerar Jeppas udde, Snuggeboda och Mastastenen.
Vinden ligger på bra från sydväst. Jag går in på stigen bland buskarna och vänder kappan efter vinden...

Björnbären bjuder mig sin kropp att äta.

Syrliga, salta, söta bär.


OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN.

Är vinden min vän?
Den blåser snett in i örat... Jag måste samarbeta bättre med den.

Kanske vill den blåsa rent, rakt igenom huvudet, för att ge plats för det nya.
Ja, så är det säkert.

Helig Ande hör ihop med vinden.
Anden blåser vart den vill! Inga dogmatiska termer kan fånga den.

Men den irrar inte.
Guds vind har ett ursprung och ett mål.

Blåser vart den vill.


Den leder mig genom stormar och styv kuling.
I dess motvind blir ryggen rak.
Tills jag rundar Äspudden och passerar Tjockrasteien, Vedasteinen och Kolrasteinarna.

Därefter blir det lugnt.
Reträtt.
Vapenvila. Stridlös frid.

Jag lägger mig ned i solen.

Synvilla? Nej, solvila.


OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND.

Denna sommaren har varit hemsk.
Het och brännande. Snudd på värmeslag. Dåligt sovda nätter.

Solens värme är skön bara i samband med den svala vinden.

Inte det ena utan det andra.
Helhet.

Dämpa ljuset.


Det är en religiös upplevelse att lägga sig på solvarma klippor...!

Det bergfasta och hårda bär min mjuka och blodfyllda varelse.

Kung David ber:

- Stadigt hoppades jag på Herren och han böjde sig till mig, och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en KLIPPA och gjorde mina steg fasta...
                                       Psaltaren 40:2-3

Upp ur gropen.


När en annan människa lägger sin hand på ens kind, så är det en hälsning från solen själv!

Det blir så varmt och gott. Gudomlig energi strömmar genom huden.
Människa till människa.
Genom vinden, solen och Guds Ande.

Berg, ryggsäck och kropp.

Vandring. Vila.


OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD.

- Imorgon blir det fin väder!
- Regn! Hurra.
- Nej, solsken.
- Men vi behöver ju regn... Det är fint väder för oss.

Jag ogilllar när väderrapportörer värderar vädret.

De egoistiska solmarodörerna ska inte äta något bröd om de inte tåler regnet.
Ty, hur skall annars säden växa?

Jag kallar Listerlandet för SÖDERGYLLEN.


Men jag som lever gott här i Södergyllen - Listerlandet - sänder en extra bön till bönderna i Västergötland, där en del av spannmålsskörden är hotad av för mycket nederbörd.

Det är skönt att vandra på Hanö.
Plötsligt drogs en skugga över solen. Regnmoln på gång!

Det gick fort.
Snabbt in under avenboksträden. Fram med regncapen från Sweden Rock, ja den duger än.

Negligera inte vädret.

Regnskydd.


Om inte regnet får mjuka upp jorden, blir den hård och svår att bruka.

Likadant är det med själen.
Den stelnar lätt i för mycket sol och framgång. Tar livet för självklart.

Regnet och tårarna hör ihop.
När vi gråter, mjuknar själen.

Fast vi tror att vi nästan dör, för det gör så ont.

Vem vill gråta?
Vem vill hulka av sin sorg över det liv som inte blev som man tänkt?

Ibland sväger vägen tvärt.
Eller bara tar slut.
Stenskrovel.

Har jag läst fel på livets karta?

Dovhjortar bland stenskrovel.

Jo, nog läser vi fel ibland.
Kartan rymmer inte alltid den stora, mäktiga verkligheten med alla dess detaljer.

Kärlekstårar är av annat slag. De är inte så salta.
Bara stilla, längtande. Bräckta.

Som denna lilla skur över paradisön i Hanöbukten.

Vatten på alla håll.


OCH TILLS VI MÖTS IGEN MÅ GUD HÅLLA DIG I SIN HAND.

Vilken underbar bön att bedja!
För den andre, men också för sig själv.

Är det verkligen så, att Gud håller mig i sin hand?

Pilgrimsstaven gick förbi de märkliga Brackarna på Vindhalla, upp över berget mot fyren.
Borta vid Engelska kyrkogården syntes fastlandet igen.

Jag satte mig hos Karna, kvinnan som med sina två barn dog i pesten 1834.
Vi fikade tillsammans.

De fick varsin liten mandelbiskvi. Jag fick fler. Och massor av björnbär.
Syrligt och sött.
Precis som livet.

Hos Karna.


Jag tror på det eviga livet.
Under tiden umgås jag även med döden, för den är innesluten i livet.

Så vackert att sitta där vid en gravplats med vidunderlig utsikt mot Listershuvud!
Inte ensam.

Så skulle jag också vilja ha det när jag ligger under jord, att någon kom och satte sig brevid min sten och fikade.

Vissa ryggsäckar är mycket lätta att bära.

Coast Guard i Hanöbukten.


Visst håller Gud oss i sin hand!

Det är Hoppet som aldrig ger upp.
Det är Trösten som någon räcker.
Skrattet som bubblar upp och detroniserar alla djävlar som vill dra en ned i förtvivlan.

Jag sitter på en ö i havet i solen och spelar flöjt.


MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN.

OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND.

OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD.

OCH TILLS VI SES IGEN, MÅ GUD HÅLLA,
HÅLLA DIG I SIN HAND.

Psalm 730.


Flöjtande hälsningar från båtluffaren i den blekingska skärgården,
Helene Sture Keltfelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar