UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

torsdag 7 augusti 2014

BÖNSÄCKEN PÅ HANÖ


Hanö i Blekinge skärgård.


Blöt av svett, eller blöt av regn?
Blöt inifrån eller blöt utifrån?
Jag vill vara torr!

Men det blev både ock...

Följ med på en vandring över havet till en förtrollad liten ö.
Om man korsar lilla Aspö med stora Kullaberg, ja då får man - HANÖ!

Fotona är ackompagnerade med gamla texter ur den keltiska böneskatten, skrivna ca 700- e Kr.

Lämnar Nogersund.


Hon steg i land utan att ha en aning om vad som väntade. Helt förutstättningslöst gav hon sig i väg med vandrnigsskor och paraply.
I ryggsäcken ett äpple, enkel färdkost.

Ryggsäcken skyddade mot regnet i medvinden, men blev snart förvandlad till en bönsäck... med ett rop efter livets nödtorft.

Bönsäcken skymtar.


VAD ÄR DET SOM ÄR BÄST FÖR DET KRISTNA LIVET?
ENKELHET OCH MÅLMEDVETENHET.

EN VÅRDSLÖS KRISTENHET, SOM INTE VILL VETA AV NÅGOT BESVÄR, KOMMER ATT PRÖVAS HÅRT I ELDEN...

EN AKTIV KRISTENHET FÅR EN LÄTT PRÖVNING I ELDEN OCH STOR BELÖNING I HIMLEN.



Själva ön Hanö ser ut som en liten böna på kartan.
Det ska väl inte vara så svårt att ta sig runt här?

Med en gång tog vägen slut och hon fick gå tillbaka. Ska man verkligen gå in i det där buskaget? Hm, men vandringsstolparna markerar att stigen går här...

Paraplyet fastnade och skorna kilades fast mellan klapperstenarna...
Svårgånget.


VAD ÄR BÄST FÖR SINNET?

VIDSYNTHET OCH ÖDMJUKHET,
FÖR ALLA GODA TING FÅR RUM I ETT ÖPPET OCH ÖDMJUKT SINNE.

VAD ÄR VÄRST FÖR SINNET?

TRÅNGSYNTHET, INSTÄNGDHET OCH AVSKÄRMNING,
FÖR INGET GOTT FÅR  RUM I ETT TRÅNGT, STÄNGT OCH AVSKÄRMAT SINNE.


Öppenhet.


Hon fällde ihop paraplyet och tackade Gud för det stilla regnet. Och för ljuset som var så milt.
Stigen gick uppåt och färsk spillning på marken gjorde henne vaksam.
Vem hade hon sällskap med?

65 m ö h spanade hon över heden, men visste inte att en hjord dovhjortar spanade på henne från avenboksskogen.
Heden, karg som min själ.

Heden!
Denna karga natur fick hennes tankar att minnas ungdomsböckerna Fem på nya äventyr.
Visst var det längs sådana här engelska hedar som Georgina och Julian jagade bovar?

Hon fick en smak av engelsk kidneypaj i munnen, för det var den matsäcken som Enid Blyton såg till att de alltid hade med sig.

Vinden tog tag i henne så hon tog några felsteg mot slänten...
Inte för nära!


Vad menas med "bönsäck"?

Hon såg knappt var hon satte sina fötter, men mötte ett vandrande par som sa:
- Du måste se strandsporren!

Tack och lov var det inte många turister på ön denna dag.
Hon hade stort behov av att få vara själv, och samla sina tankar.

Kaprifolen doftade ännu och björnbärens röda klasar skiftade tveksamt i svart.
- Det blir bra tilltugg till äpplet, tänkte hon och följde stigen nedåt.

En sektorsfyr visade vägen.
- Där är den!
Bönsäcken.

Sektorsfyr.


ATT VANDRA PÅ EVANGELIETS STIGAR,
ATT SJUNGA PSALMER VAR TIMME,
ATT SLUTA UPP MED PRAT OCH PLADDER
OCH STÄNDIGT BÖJA KNÄ I BÖN.

MÅ MIN SKAPARE BESÖKA MIG,
MIN HERRE OCH MIN KUNG,
MÅ MIN ANDE SÖKA HONOM
I DET RIKE DÄR HAN EVIGT BOR.
Slip-sten.


Havet rullade upp sina vågor från två håll. De rundslipade stenarna var gamla som urtiden.
Känslig för platsens energi slog en våg av ömhet emot henne.
Vilken böneplats!
Vilken skör landtunga mellan himmel och hav!

Och traditionen berättar om hur det en gång firats kristna gudstjänster där. Kanske är det därför platsen kallas Bönsäcken?
Om stenar kunde tala...

Det kan de! Jesus säjer att om vi tiger om evangeliet så skall stenarna ropa.
Talar om Skaparen.


En annan tradition berättar om en ensam kvinna som längtade efter att komma till fastlandet.
Hon samlade stenar i sitt förkläde för att bygga en bro till Listerlandet, men snubblade och tappade alla sina stenar.

Kvar är denna märkliga stenrevel i havet, som en svans som böjer sig för vädrets krafter.
Precis som i Skagen.

Engelska sjömäns viloplats.


1810-1812 var Hanö bas för engelska flottan under Napoelonkrigen.
En liten krigskyrkogård är vilorum för några tappra soldater.
Ett kors är rest som markering för att det också firas gudstjänst där ibland.

Att dö i strid...
Ja, det gäller att välja sina strider. Alla är inte värda att dö för.
Man blir sårad ändå.
I bästa fall kan ärren gör en ödmjuk.

Engelska krigskyrkogården.


Hon stannade upp vid ett oväntat mänskoöde: Karna Mattsdotter dog i farsot här med sina två barn 1834.
Tankar och böner gick till Västafrika, där ebolaviruset härjar just nu. Gud, hjälp oss att hjälpa!

Om döda har något medvetande kvar, så är nog detta den vackraste utsikt man kan ha från en gravplats!
Karna, här får du vila i frid. Bortglömd, men ändå ihågkommen.

Vilorum.


LÅT DETTA VARA SLUTSTATIONEN FÖR ALLA BRISTER
INOM KYRKANS HÄGN;
EN TRIVSAM LITEN HYDDA MELLAN GRAVARNA,
OCH JAG ENSAM I DEN.

ALLDELES ENSAM I MIN LILLA CELL - ALLTSÅ HELT ENSAM - ENSAM KOM JAG TILL VÄRLDEN,
OCH ENSAM SKALL JAG LÄMNA DEN.

Den keltiska munken formulerar sina tankar, som blev oväntat aktuella.

Tillsammans, i liv och död.

Hon gick sakta. Stora tankar blandades med små steg.
Samhörighet, genom släkte efter släkte.

Livets villkor är desamma - en ständig kamp att överleva - och någon gång också Leva, leva gott.
Tillsammans.

- Men ska du verkligen åka till Hanö själv? hade grannarna frågat.
- Ja, det är inte det sämsta sällskapet! svarade hon.

Vän med sig själv. Försonad med sitt livsöde.

Nu var högsta punkten nådd.

Fyren på Hanö.


Fyren på Hanö sänder sina tre blixtljussignaler som varning genom natten.
16 m hög är den ett väl synligt landmärke. SMHI har en väderstation här.

En mur ledde blicken vidare mot Hanös östra sida där tordmular och stora klippblock ingav respekt.

Det okända lockar.
Kunde det verkligen finnas grottor här?
Och var den där draken möjlig att se?

Det var ingen självklarhet att komma dit, även om markeringarna var tydliga.
Visst fanns det grottor! Men hon hade inget behov att krypa in och kolla...

Spännande!


Det berättas att denna drake flög mellan Tärnö, utanför Karlshamn, till Hanö, här utanför Sölvesborg, på endast två kraftfulla vingslag.
Men när fyren anlades på 1800-talet blev draken så bländad av ljuset att hen flög rakt in i bergväggen!
Krasch.

Hon såg många märkliga formationer i berget men hade ingen lust att bestämma vilken av dem som skulle kunna vara draken... Hon hade fått nog av att gå in i väggar och magen kurrade.

Vem har bott här?


För de gamla keltiska munkarna fanns det tre sorters martyrium:

- det vita martyriet som är pilgrimsvandringen och exilen,
- det gröna martyriet som är eremitlivet,
- och det röda martyriet som är det egentliga blodsoffret.

Hon hade under så lång tid av sin levnad levt i att avstå och bortse från sina egna behov, att hon glömde bort sitt äpple.. och glömde att hon packat ned ett varmt sittunderlägg...

Hon lade ryggsäcken i den blöta mossan, med den regnblöta sidan upp, och satte sig.
Några halvsura björnbär och lite vatten var gott.

Efter tio minuter fick det vara bra och hon reste sig upp.
Nu var ryggsäcken blöt runtom... Förargad över sin onödiga askes, letade hon upp äpplet och åt begärligt.
Fötterna gick mot Vindhalla.

Vart tar stigen vägen?


Skulle man verkligen gå in i den där snåriga skogen?
Det var ju stenar överallt! Och tätvuxna avenbokträd. Här fanns ingen plats för improvisationer. Det var bara att böja sig för de röda markeringarna.

Någon annan visste bättre. Var god Följ.

Detta var det mest trolska hon hade sett! Är Hanö en sago-ö?!
Och den gamla rotvältan där borta, var det verklígen ett träd eller var det ett skogsväsen...?

Grön-röd röra.


Snart öppnade sig avenbokskogen mot havet. Slätslipade berghällar inbjöd till dans - vid vattnet!
Det såg ut som jättarnas matsal med dansplats, och fantasin var verkligen igång.

Här skulle man kunna fira den heliga Mässan... och dansa Helig Dans, tänkte hon.

Regnet hjälpte havet med blötläggningen.
Sagolika klipphällar.
.

Och Eremiten skriver från sitt karga landskap, långt bak i tiden:

NÄR JAG SER UT FRÅN MIN GROTTA
KAN JAG SE DEN VIDA OCEANEN
SOM STRÄCKER SIG VÄSTERUT, NORRUT OCH SÖDERUT, TILL JORDENS ÄNDE.

JAG SER SJÖFÅGLAR DYKA,
OCH JAG HÖR DEM SKRIKA,
OCH FÖR MIN INRE SYN KAN JAG SE HAVETS DJUP, SOM MYLLRAR AV FISK.

JORDEN ÄR BÅDE MAJESTÄTISK
OCH FULL AV LEK
BÅDE HÖGTIDLIG OCH RIK PÅ GLÄDJE
I ALLT DETTA AVSPEGLAR DEN HONOM, SOM HAR SKAPAT DEN.
Sjöfåglarna hann fly.


Jag är förälskad.
Han heter Hanö.. och är en böne-ö, med smak av irländsk natur och keltisk Gudsmystik.
Här hör jag hemma.

Yr av vind och regn och upptäckarglädje sparade jag resten till nästa besök.

Jag tackar Gud för en alldeles underbar dag - blöt av regn, svett och glädjetårar.

Och på väg tillbaka till hamnen såg jag ett hus till salu.
Önskedrömmarna rusade genast iväg...

Åh....!


När båten anlade Nogersund möttes jag av väntande vänner och ett trevligt restaurantbesök på "Skutan".
- Kan man få mer potatis, tack?

Askesen var över och aptiten stor.

Magsäck, matsäck, bönsäck - fångad av en stor hunger på livet. Allt är samma, just idag.

Hemfärd.


GUD, HJÄLP MINA TANKAR!
DE IRRAR IVÄG FRÅN MIG OCH GER SIG AV PÅ VILDASTE FÄRDER.

INGA KEDJOR, INGA LÅS KAN HÅLLA FAST DEM,
DE GLIDER UR MITT GREPP SOM ÅLSVANSAR..

KÄRE JESUS, DU SOM SER IN I VARJE HJÄRTA OCH LÄSER VARJE SJÄL
TA TAG I MINA  TANKAR!
FÖR DEM TILLBAKA TILL MIG
OCH HÅLL MIG TÄTT INTILL DIG.

Bön-a i Bönsäcken.


Helene Sture Hanöfelt,
- glad pilgrimsvandrare i blåst, regn och sten.

2 kommentarer:

  1. Tack Helene!
    Har länge velat besöka Hanö men det har ännu inte blivit av och så ger du mig din vandring i ord & bild.... ökar min önskan att uppleva denna ö
    Ja jag vill också dansa Helig Dans i jättarnas matsal.

    Älskar dina bilder & texter & ditt sätt att skriva,
    man kan läsa ett inlägg flera gånger & uppleva nya saker.
    Hälsningar Eva J

    SvaraRadera
  2. Kära Eva! Jag vill göra en "privat" pilgrimsvandring i goda vänners lag på Hanö nu i september. Sprid detta vidare så hörs vi! Pax et Bonum.
    HS

    SvaraRadera