UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 23 februari 2014

MELODIFESTIVAL KASS


Hemmakväll. Fotboll eller Mello?


Jag kunde inte låta bli.
Det är min skyldighet som kulturintresserad teolog att ta mig igenom en och en halv timmes nypåhittad musik.

Melodi-festivalen. Men det blir snarare melodi-fastivalen...

Vad har hänt med detta tidigare så vinnande koncept?
Det ena osmakliga skämtet efter det andra får vuxna att gå i taket och barnen fråga vad de menade...

Ipaden under kjolen, tuttkläm på bröstet och ett fånigt inslag med en teckentolk - fast det var väl hon som gjorde bort programledarna.

Drivne Anders Jansson och "fjortisen" Nour el Refai är ett väldigt omaka par.
De vill så gärna vara roliga, men vi skrattar inte.

Släng soptunnan.


Vem skriver deras manus?
Det känns som om de släpper igenom varandra utan att egentligen själva tycka det vara roligt, men för artighetens skull så...

Tittarsiffrorna dalar. Färre röstar. Vill inte stödja detta stillösa jippo.

Programledarnas uppgift är att lyfta fram musiken, inte att själva göra sig roliga, på andras bekostnad. Det känns barnsligt och sexistiskt.

Hästen lyfte på svansen. Skitkul?

Musiken då?

Nej, jag orkar inte. Det är alltför konstruerat och krystat.
Om du ska ta min dyrbara tid får du faktiskt ha något att berätta!
Annars var tyst.

Hör vi inte redan hört alla bidrag tidigare? Fast med andra kläder och andra kulisser...

Mellanaktens nummer är bäst.
Anders och Nour lyckades driva med sig själva med sångnumret "Ring inte".
Vi ringde inte. Då heller.

Vi trampar vidare.


Denna deltävling var i Östersund. Bygdens son kom in på scen:
- Tomas Ledin!

Med några skickliga folkmusiker gjorde han ett läckert potpurri på några av sina egna schlagerlåtar.
Och jag tänkte:

En gång var Ledins låtar också hopplöst nya med sitt dunka-dunka...

Men är det så att om man låter 25 år gå, och lägger på nyckelharpa, dragspel och fiol, blir det kultur då?

Kommer jag som pensionär år 2024 minnas Alcazars discokula, med sentimentalitet?
Fast den är ju redan nu fyrtio år gammal... Disco tillhörde 70-talet.

Kommer Linda Bentzings överhuritga slagdänga bli en mild ballad?
Och kommer ungpojkarna Anton Ewalds och Josef Johansson få en symfonivariant av sina gympalåtar?

Det kanske bara är Sanna och Ellinor som håller musikalisk kvalitet i år.
Vi får väl se.
För jag kommer absolut plåga mig igenom både Andra chansen och Finalen.

Utan hutt.


Nu längtar jag efter några hederliga psalmer, med god och innehållsrik poesi, med melodier som går att urskilja!

Men jag tar inte fram psalmboken utan låter Tomas Ledin få sista ordet.
Hans senaste CD "Höga Kusten" får mycket ros.

På bygdemål sjöng han igår "Ä lu oäten":

ÄR DU OÄTEN?
   HÄR FINNS SILL OCH POTÄTER!

ÄR DU OKRAMAD?
   HÄR FINNS ARMAR OCH SOLSKEN!

Trädkram vid Lugna vatten.


Ja, jag är både oäten och okramad.
Hungrig och svulten på allt som ger en människa näring.

Mellognället är slut.
Nu gäller gudstjänst, på TV eller radio. Där brukar finnas näring till ande och själ.

Musikaliska hälsningar på sned,
Helene F Sturefelt

- som fotograferade skräp som låg ivägen när jag var ute en dag vid Silletorpsån, Rosenholm.

Allt var kass.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar