UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 10 januari 2014

KOMMER TOMHÄNT


Har du inget med dig?

När man är bjuden hem till någon bör man inte komma tomhänt.
Det är fint att ha med en liten enkel gåva, som tecken på uppskattning.

Och när man öppnar dörren för sin gäst är det roligt att få en liten överraskning!

Men när det gäller vår Herre är det tvärtom...
Det är alltid tvärtom om när det gäller Gud, verkar det som.

Vad skulle jag kunna ge Gud som hen inte har?
Frågan är felställd.

Vi tar det från början och gör sällskap med Jesusbarnet i krubban.
Än är julen inte slut och jag funderar på de gåvor han fick.
 
Tomt.

De vise från österlandet hade med sig tre mycket dyrbara gåvor.

Guld - om det var en kung som var född.
Rökelse - om det var en gudason som var född.
Myrra - om det var en läkare.

De visste inte säkert. De kände inte Jesus.
Men de hade sett hans stjärna gå upp, och tecknet var så kraftigt att det inte var någon tvekan över händelsens storhet.

Imorse, när jag bad min morgonbön, läste jag i Stinissens bok "Idag är Guds dag" där han reflekterar just kring detta.

Han skriver att det finns mer passande gåvor att ge Jesusbarnet, om man vet vem han är.
Med facit i hand, skriver Stinissen:

Vill du ha en liten sten?

"Du vet att detta barn är din Skapare.
Att skapa innebär att frambringa något ur intet.
Om du verkligen vill hylla Barnet som din skapare, skall du ge honom ditt intet....
- din inre tomhet, vanmakt och oförmåga.

Utan ditt intet kan Han inte skapa dig.
Med ditt intet gör han ditt liv till sitt verk".


Här kan man kippa efter andan! Luft! Andas, andas...

Ska jag komma inför Gud - tomhänt??

Vad är det för en stor Gud som eftertraktar och längtar efter min oförmåga??
Vill Gud verkligen ha min vanmakt?
Och tomhet??

Det måste vara en oerhört Stor Gud, tänker jag, och bävar.

Plötsligt känner jag mig rik.

Ty jag har gott om oförmåga, vanmakt och tomhet... med ränta!
 
Rik på tomhet. Och sten.

Stinissen fortsätter:

"Barnet i krubban är också Ordet.
Jesus är Faderns Ord.
Ordet vill göra sig hört, det söker dem som vill lyssna.

Du kan erbjuda Honom din öppenhet, din tystnad och ditt lyssnande."


Jag lyfte blicken och tittade ut, över mina krukväxter.

När krafterna sviktar är det inte lätt att vara öppen. Då sluter man sig hellre.
Men för den som inte orkar prata eller läsa är tystnaden en välsignelse!
Och livsnödvändighet.

Vill Gud ha detta också?
Min tystnad... mitt lyssnande... Det måste vara en Mycket Stor Gud vi har med att göra!

Hallå?

Stinissen skriver:

"Barnet är också Kristus, din Frälsare.
Han kommer för att hela dina sår, för att befria dig från synd.

Du kan aldrig lära känna Honom om du inte avslöjar dina synder för Honom.

Den tredje gåvan du kan ge Barnet är ditt behov av hans läkedom.
Då förvandlar han din synd till lysande tecken på sin kärlek."


Ingen, ingen, ingen annanstans har jag någonsin läst något liknande som detta hur Bibelns Gud vill ha det absolut sämsta vi har att komma med:
- vår synd... vårt stora ego som driver världen och oss själva i sank...

Känner du till någon annan gud i världsreligionerna som vill ha vår tomhet, vår tystnad och vårt misslyckande???

Tvärtom om skall gudar blidkas och offras till och fjäskas för... i rädsla för straff.

Men här rör det sig om den största KÄRLEK världen skådat.
Och alla Gudslängtare vet att om Gud finns, kan Gud bara vara kärlek, inget annat.

Åh...!

Människan är inte jämbördig med Gud.
Vi är totalt underläge.

I all annan maktstruktur ryser jag. Men inte när det gäller Gud som kommer oss mänskligt nära i Barnet i stallet i Betlehem!

Då är jag gärna i underläge, för Gud vill inte utnyttja sin position.
Tvärtom.
Gud ser vår oförmåga som sin möjlighet!

Men då måste vi erkänna den, och det är det som är vår tids högfärdiga motstånd.

- Skulle jag erkänna att jag inte kan? Inte vill? Inte orkar?
Jag är som så duktigt effektiv och produktiv och medveten och...

Nej, nej, sluta!

Jag som är så stark! Skulle inte jag...

Stinissen skriver:

"Just det som tömmer dig på allt eget - ditt intet, din tystnad och din erkända synd  - är de bästa gåvor du kan ge din Gud.

Genom dessa dina gåvor för Han möjlighet att vara allt det som Han vill vara för dig."


Jag sjunker ihop i tacksamhet. Orden är som en sorts livräddning.
Jag var nära att ge upp.

Betraktaren, som står bredvid och tittar på oss troende, tror att det är vi som skapar Gud...

Jo, när det gäller den grekiska gudasagan så är det så.
Likaså med den fornnordiska mytologin, den har människan format av sina erfarenheter.

Men kristendomen är något helt annat!
Det är en historisk, fysisk händelse in i vår verklighet, som vänder alla begrepp upp och ned.
 
Jag är på riktigt.

Jag tror inte att Josef och Maria frågade herdarna när de kom:
- Va? Har ni inget med er? Kommer ni tomhänta?

Nej, de såg en annan gåva:

- Tid.
- Engagemang.
- Tro och tillit.

Här är mycket att tänka igenom!
Evangeliet ger indirekt vårt prylsamhälle en spark där bak...

Läs mer om de österländska stjärtydarna i Matteus kapitel 2.
Hm, deras gåvor samlade in någon sorts treenighet hos Jesusbarnet:

- Han är en Kung! Hjärtats Kung.
- Han är en Gudason. För vår skull.
- Och en läkare - till våra sarjade kroppar, ledsna själar och vår utramade ande.

Förankrad tomhet.

Vad skulle jag ge Gud som Gud inte har?
Gud är alltings fullhet och fullkomning... Gud har ingen synd... aha!

Okej Gud, då kommer jag tomhänt då. På ditt uppdrag!
Jag har massor av tomhet, vanmakt, oförmåga, tystnad och sår som behöver läkas, du får alltihop!

P.S. Kan du ta min stress-demens också, den nästan förlamar mig!

Jasså, är den en gåva från Dig...?

Då sitter jag här och väntar tills det vänder.
Ringer Du Försäkringskassan också och meddelar hur du tänkt, Herre?


De allra tommaste hälsningar till er var och en.

En trött och sjukskriven komminister som förgäves försöker lära sig slappa...
Helene Sture Tomfelt,

- som fotograferade i båtviken, där vinterns minusgrader ännu inte drabbat.
Kylan kommer på söndag, säger de.

Gullberna Park mot Verkö/ Hästö
för två år sedan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar