Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 29 september 2013

SKÖRDEFEST och ÄNGLAR


Skördefest, Kastlösa kyrka.

Jag tycker om allvar. Då är det på riktigt.

På Öland tar man livet på alvar... stavat med ett "l" - de kalkrika jordarna ger fina skördar!
Vi åkte över bron och var med på Skördefesten.

Överallt såg man höbalar med orangelysande pumpor och inbjudande skyltar till vernissage, konstutställningar och cafeér med närodlade produkter.

Skördemarknad i ladan.

Vi bodde på Allégården i Kastlösa, den f.d. stiftsgården.
Vi åt en stabbig potatisrätt, kallad "lufsa" ("kludda"?) med stekt fläsk och smakade öl från Ängö bryggerisamt lyssnade på jazz.

John "högtrycket" Pohlman var där och spelade piano så tangenterna gick i vågor!
Härligt samspel och många roliga historier gjorde kvällen trivsam.

Men ett litet lågtryck över Karlskrona hade jag nog önskat, så vi slipper stå med vattenslangen i våra trädgårdar - i september!
John spelade "Stormy wheather", men det hjälpte inte...

John Pohlman på Allégården, f.d. stiftsgård.

Denna helg är det ärkeängeln Mikaels dag.

I bondesamhället var denna dag viktig för den markerade avslutningen på sommarhalvåret.
Då skulle skörden vara bärgad och alla djuren vara stallade, läser jag i församlingstidningen Källan.

För pigor och drängar inföll också "friveckan" som innebar att man kunde söka ny tjänst, träffa släkt och vänner, och kanske gifta sig.
Det hölls marknader, folk var i rörelse och årslönen utbetald.

I kyrkorna firades skördens avslutning med tacksägelsemässa.
Mikaelidagen innebar också att man fick tända ljus på kvällarna i mörkret.

Nu mera har helgen ingen sådan betydelse för vardagslivet längre - utom på Öland!
Här har den återuppstått som Skördefesten!
Tack.

Kastlösa kyrka.

Tidigt på morgonen körde vi tillbaka till granit-fastlandet för att gå i högmässsan i Torsås.
Det var "de äldres dag" denna ängladag, och jag tyckte det passade mig - jag är också äldre. En dag mer än igår.
Och änglarna har jag erfarenhet av.

Prästen berättade om en resandepredikant som tog in på hotell, där de tagit bort Biblarna. Men det stod en ängel i bokhyllan!

- Är änglarna mer oskyldiga? Blir vi mer provocerade av Bibeln?

Ja, änglarna är mer gångbara i vår sekulariserade och mångfaldiga tid.
Vi har ingen personlig relation till dem och de kräver inget ansvar av oss.
Bokmärkesgulliga.

Änglaträd?

Men Bibelns änglar är betydligt mer kraftfulla än det oförargliga pyntet i bokhyllan.
De börjar alltid med att säga:

- Var inte rädd!

Det finns anledning till det. Änglarna finns inte för sig själva. Själva ordet "ängel" = "angelos" betyder budbärare.
De är sända av Gud själv och kommer med en hälsning.

Änglarna vill inte ha någon uppmärksamhet eller ljus på sig själv - då missförstår vi dem!

Jo, det fanns en... Lucifer = Ljusbäraren, som var avundsjuk på vår Herre och ville ta hans plats.
Det ledde honom i fördärvet, där han drog 1/3 av hela den himmelska änglaskaran med sig i mörkret.

Guds änglar vill inte att vi ber till dem.
Deras uppgift är att hela tiden peka på Guds vilja med sin frälsningsplan för oss alla.

Änglarna pekar på Jesus Kristus:

* När Maria ska bli havande,
* De visar sig för herdarna när Jesus är född i stallet,
* En Herrens ängel visade sig för Josef att fly undan Herodes till Egypten.
* När Jesus uppstått från de döda stod änglarna vid graven och förklarade.

Nattens pärla, Kastlösa kyrka.

Prästen stod uppe i predikstolen. På väggen bredvid hängde ett stort krucifx.
Centrum för änglarnas verksamhet...

KOM LÅT OSS NU FÖRENAS HÄR MED ÄNGLARNA I HÖJD,
SAMT TUSEN, TUSEN HELGON DÄR OCH SJUNGA MED STOR FRÖJD!

HALLELUJA! O GUDS LAMM, SOM HAR SEGRAT PÅ GOLGATA...
                                                  Sv Psalm 16

Jag tänkte på John Pohlman och det genommusikaliska tradjazz-gänget igår.
De spelade "Oh, when the saints go marching in" så det svängde värdigt en före detta stiftsgård!
Änglarna var nog lite närvarande där också, även om sekulariseringen fick ta över driften på gården.

Allt allvar bottnar i glädjen hos Gud.
Och all glädje är en allvarlig sak!
Det är på riktigt.

Alvaret. På riktigt.

Jag möter ofta ängla-troende människor. Men de tror inte alltid på Gud...

Det är ungefär som i Kastlösa kyrka igår eftermiddag där tre fina operasångerskor inbjöd till konstert, 150 kr i inträde, och så ringde de i kyrkklockorna...
... vilket man bara gör när det är gudstjänst!

Suck. Man vill gärna ha kyrkans mäktiga uttryck, men inte dess innehåll.

Och gärna några änglar, men inte Gud, tack.
För Gud ställer "krav" med den sanning som Jesus levde.

Den fullkomliga kärlek som Jesus hade, avslöjar ju vår brist... vilket får leda till "sjukdomsinsikt" i form av "syndamedvetande", omvändelse och befrielse!

Sprucken hjälm? Nej pumpa!

ÄNGLARNA SJUNGER I HIMLEN. HALLELUJA!
GLÄDJEN BLIR STOR NÄR GUDS KÄRLEK BRYTER IGENOM HOS OSS!
                                                   Sv Psalm 333:3

Vi ska inte förminska änglarna. eller göra dem barnsliga.
Det är allvar.
Att våga följa deras riktade uppmärksamhet leder oss ju ännu djupare in i tillvarons kärna!
Och det vill jag fortfarande gärna.

Lär känna Kristus...
Det är glädje!

Så mycket himmel! Och regnbåge!

På Öland är landskapet så kärvt att himmelen får mer plats.
Ja, det är liksom 100% himmel!

Kalkstenen får ljuset att blir mer ljust, på något sätt.
Och på kvällen gick vi genom den mäktiga allén, bort från gatubelysningen, ut på ett fält.
Det var mörkt.
Nej ljust!

Jag lutade mig mot min man, som höll armarna om mig, och riktade blicken uppåt - och tappade nästan andan!
Det var stjärnklart på ett sätt som jag inte sett på länge.

Hela vintergatan låg över vårt huvud...

- - -

Det var den allvarligaste glädje jag skådat!
Rakt ut i rymden, blicken ut i universum... och såg jag en ängel dansa där uppe?

Nä, det var bara ett meteoritgrus...

Vävtavlan på gården.

Detta blir en fin vecka, att få leva mellan skörd och änglar!

Till eftertanke; vilken skörd ska det bli efter mitt liv?
Och ditt?

Käre himmelske Far,
Du är mitt hjärtas trädgårdsmästare!
Kom och vattna mina överhettade sinnen, min förtorkade själ och utmattade kropp.
Tack för att Du är den som ger växten.
Välsigna de frön jag sått ut... här...

Glädjehälsningar från Helene F Sturefelt,

- som behöver lugnet i Ölands kärva landskap, och som ber om regn...

Förtorkat.

fredag 27 september 2013

RÖJAREN OCH TRÄDKVINNAN


Bröstvärn.

Jag hade en sådan mardröm...

Känner du Röjaren? Det är ingen trevlig person.
Hans livssyn drabbar både djur och natur. Och kvinnor.

Redan som pojke gick han att känna igen.
Det var han som alltid slog på saker. Han sparkade på stenar, ben och träd.
Ofta hade han en pinne eller käpp i hand som han använde till "machetas".

Tillhygge.

Saker låg alltid ivägen för honom.
Ja, alla var hindrande i vägen för hans framfart!

Där röjarpojken gått låg alltid avslitna löv och blommor, i ett felriktat försök att markera sin existens i tillvaron.

I syskonskaran är Röjaren den som retas.
Han vet liksom inget annat sätt att kommunicera...

Som tonåring fortsatte han att slå, på grabbarna, på träningen och på mopeden som aldrig startade.

Och på tjejernas överarmar.

När sexualiteten vaknade såg han allt som om det var skapat bara för honom.
Föräldrarna hade aldrig orkat sätta några gränser, så han visste ju att det vara bara att ta för sig.

Utan "varsågod". Utan "tack".

Se upp för trädormen.

Röjaren fick jobb i skogen.
Han klarade inte av att vara bland "folk". De var för långsamma och hade känslor. Integritet. Konstiga finesser som han inte förstod sig på.

Men skogen tog emot honom. Träden förstod honom.
Eller?
De var ju tysta och sa inte emot. Så, visst förstod de honom, snälla!

Röjaren avancerade till Skövlare. Utbildad på skogens värsta Skördare satt han där i ensamt majestät om dagarna, och fällde träd, efter träd, efter träd, efter...

Skörda, skövla, röja. Röja!

Åh, en sån vacker stam! Den tar vi!
På tio sekunder var trädet fällt, avskalat från grenar och med tydliga spår av kejdor i barken.

Åh, en sån vacker kvinna! Det är synd att hon bara ska gå där. Henne tar vi!
Det var ingen som hörde hennes skrik.
På tjugo sekunder var hon fälld, öppnad och med tydliga spår av hårdhänthet i skinnet.

Träd och kvinnor är samma.

Kvinnoträd.

Att "ta" var det enda sättet han kunde "ge" på.
Att skada var enda modellen att kunna samspela.
Ja, Röjaren var själv skadad djupt i sin själ. Hur eller när visste han inte. Han visste ingenting.

Du känner säkert igen mänskotypen. Mannen som blivit en perversion av vad en människa ska vara.
Vårdarens motsats.

Vårdaren däremot känner sin skog.
Han kan namnet på alla träd, ja han vet hur gamla de är, utan att fälla dem och räkna årsringar.

Vårdaren är också mänskokännare.
Han ser livet pulsera och lever i respekt mot dem han möter.
Med vaksam blick registrerar han sinnesstämningar och andras behov.

Eken hänger i luften.

Men en dag i skogen kom vändpunkten.
Röjaren satt som vanligt i sin Skördare, med order att ta allt, "utan hänsyn".
Det tuggade på. Det var fredag eftermiddag. Snart helg!

Plötsligt stod det ett liten kvinnovarelse framför honom.
- Stopp! skrek hon. Stanna!

Han stängde av motorn.
- Vad är det om?
- Du får inte ta de stora träden! De är skyddade.

Röjaren visade sin order.

- Men du måste väl också ha ett förstånd att tänka med! sa den lilla kvinnan. Se dig om, ser du inte alla de fanastiska ekarna och bokarna?

Han visste inte vad hon talade om. Här fanns väl inga böcker?
Han var både analfabet och biologiskt okunnig.

- Du har väl ett hjärta? ropade hon. Tänk med det! Ta inte vår skog!

Några barn gick förbi. De såg ledsna ut. Fast lite glada.


Sluta!

Det var fösta gången Röjaren mött en människa som gått emot honom. Dessutom en liten kvinna, i tunna barfotasandaler. Hon var nog inte klok...

Men något hade hänt.
Det var som om han äntligen kunde se. Han såg livet, för första gången.

Jo, nu såg han. De stora trädstammarna låg där, som döda mänskokroppar på ett slagfält.

Själv bodde han uppe i skogen... långt från staden...

- Så du ska skövla vår skog "som en dag på jobbet" skrek hon, för att sedan åka hem och bo i din skog, som Skogbolaget ännu inte fällt???

Hon var rasande av levande vrede, ja det var nästan något heligt över den våldsamma protesten.

Vårdträd?

Några dagar senare kom Vårdaren förbi.
När han såg skövlingen svalde han och andades djupt...

Det var oro i luften och prasslade i de vissnade löven, trots att ingen vind blåste.

- Vänd åter, viskade han, vänd åter.

Han gick runt och vädjade, mäklade fred och tröstade.
- Förlåt oss, vänd åter!

Med utsträckta armar, i en välsignande gest, tog han emot livets kärlek. Osynliga varelser rörde hans händer.
Fingrarna spelade, som om de blivit kyssta... och det  prasslade ordentligt bland bladen.

Naturens tack.
De levande varelsernas tack till Vårdaren, med en bön för Röjaren att han ska ha blivit omvänd.
Till livet.

Kyss-träd!

Är jag vaken nu?
Och i Livets Bok, tryckt på papper, gjort av trä, står det skrivet:

DEN SOM PLANTERAT ÖRAT, SKULLE HAN INTE HÖRA?
DEN SOM HAR DANAT ÖGAT, SKULLE HAN INTE SE?
                                                                             Psaltaren 94:9

DU LÅTER MÄNNISKORNA VÄNDA ÅTER TILL STOFT, DU SÄGER:
- VÄND ÅTER, NI MÄNNISKORS BARN!

TUSEN ÅR ÄR I DINA ÖGON SOM DEN DAG SOM FÖRGICK IGÅR...
                                                                             Psaltaren 90:3

Kvinnosyn och trädsyn hör ihop.
Hjälp pojkarna att få ord på det som de ser och lär dem att namnge det, i bästa Adam-stil.
Och hjälp pojkarna tolka sina och andras känslor innan det är försent.

Bara 20% av jorden är orörd... Resten exploaterad, brukad och snart uppäten.

MÅ HERRENS, VÅR GUDS, LJUVLIGHET KOMMA ÖVER OSS.
MÅ DU FRÄMJA VÅRA HÄNDERS VERK.
JA, MÅ DU FRÄMJA VÅRA HÄNDERS VERK...

Avbarkade, men inte råbarkade hälsningar från träskallen
Helene F Sturefelt,

- trädälskare och trädfotograf, som ska ut och röja lite i trädgården nu...!

Men detta var väl bara en mardröm?

Just det.

onsdag 25 september 2013

VÅR HERRE TÄNKER


Trädet ser dig.

Det är skönt att städa skrivbord och lådor.
Hittade ett litet urklipp, en gulnad dikt publicerad i Sydöstran den 1 december 2008.

Det är John Hagström, 87 år, som skrivit en underfundig text om Guds skapelse och vår s k miljövård; Vår Herre sitter och tänker.

Hans välformulerade ord har jag bildsatt med egna foton från en skog som har ögon...

Full rulle i skogen. Inte.

VÅR HERRE SITTER OCH TÄNKER:

"Jag skapade jorden, jag skapade djuren.
Jag skapade människan att skydda naturen.

Men något gick snett, jag vet inte hur.
Kanske var det smolk i leran vid Ur.

Kanske var det fikonlöv och äppelkart,
som gjorde felet uppenbart.

Ingen lustiger gård.

Jag gav dem lustgård att däri vandra,
i fred med djuren och varandra.

Jag blåste förnuft och sans
i det lilla tomrum som fanns.

Men någon läcka det blev,
så tanken gick skev.

Nu har deras energi rubbat min ekologi.
Nej, nu stänger jag pärleporten,
jag tål ej längre se på lorten."

Man blir mållös.

Tack John för skarpa ord, dolda i poetisk skönhet med biblisk stringens.

Till dig, kära läsare, dela gärna denna dikt, ty hela jorden har fått gikt.
Nä, jag ska inte dikta idag...

Men skräpigt är det i naturen, engångsgrillar, hamburgerpåsar och chokladpapper överallt i dikena.
Jag brukar ha en plastpåse i fickan och plocka upp ibland.
En gång kom kommunens bil bakom mig på cykelstigen, med fyra gubbar...

De blev sysslolösa...

Jag sparade lite.

Till sist:

Vi behöver naturen.
Men naturen behöver inte oss.

De bästa hälsningar från
Helene F Sturefelt,

- som skäms inför vår Herre att det släkte jag tillhör är så vårdslösa och ointresserade av den natur som föder oss.

Mest tomrum. Utan sans.

måndag 23 september 2013

RIK INFÖR GUD - på KULTURNATTEN i LUND



Rik inför Gud. Hur?

Det var släktkalas i Lund. Vi samlades på stan med Domkyrkan som mötesplats.
Jag var trött och sliten.
Fattig till både kropp, själ och ande. Kanske kan jag finna lite vila och läkedom här?

Torget mellan kyrkan och Domkyrkoforum har blivit en spännande plats som väcker nyfikenhet.

Vi gick in och tittade på en fotoutställning - åh vad jag längtar efter att få göra något åt mina egna bästa fotografier och ställa ut dem!

Domkyrkoforum.

Lena Sjöstrand, präst, välkomnade in till en invigning av en filminstallation:

- Det finns ju inget hav i Lund, så med hjälp av två konstnärer ska vi nu projicera ett filmat hav på Domkyrkoforums fönster.

I en månads tid ska lundabor få möta havet, dag som kväll, när de passerar.
Levande vackert. Fast på låtsas.

Här ska havet få synas i fönstret.

Pilgrimscentrum håller till i Liberiet. Anna Alebo mötte oss med glada utsträckta armar och fick hälsa på delar av släkten.

- Var är det för konstigt mönster där ute i stenläggningen?
- Det är en labyrint.
- Folk går så långsamt och konstigt.

Brorssonen invigdes i labyrintens mysterium. Vi tog varsin pilgrimsstav och gick sakta i snirklarna. Längst innne vid korset, bad jag en bön för mina nära och kära.

                                                          Frälsarkransen på staven!

All min trötthet och tyngd, som får hela ryggen att spänna sig, skulle kunna vara ett stort hinder för min tro.
Men det är det inte.

Ungdomstidens grundliga bibelstudier i EFS har gjort tron djupt förankrad i vad Kristus gjort för oss.
Guds helighet bor i mitt hjärta som det mest dyrbara smycke.

Inskriptionen i en av labyrintens stenar fick fäste:

JAG SJUNGER OM DIN STORHET GUD MIN KONUNG.
NU OCH FÖR EVIGT PRISAR JAG DITT NAMN.

För varje steg jag tog, fylldes jag av Guds storhet.
Frälsningen är oberoende av hur jag mår.

Gudsrelationen är levande, trots sjukskrivning och stressdemens. Ärligt talat, det är Gudsgemenskapen som ger mig kraft för varje dag!

Kyrkans Storklocka sjunger. Läs.

Vi gick in en stund i Domkyrkan. En kör sjöng. Mycket folk satt andäktiga.

Jag slöt ögonen och vandrade i tanken upp i guldmosaiken ovanför altaret, in i Kristusögat...

Jag ställde mig bredvid ängeln med domsbasunen och sjöng ut hela mitt hjärtas lovsång inför Guds väldighet...
Allt var ljus. Hela mitt väsen var ett med Guds helighet.

Tillbedjan. Helig, helig, helig!

Konferenciern presenterade solisten - nej!
Min bön bröts sönder av trivialiteter och jag suckade...

Goda relationer.

Min bror är naturvetare och fotograf på mikroskopnivå.
- Hur många nivåer av liv finns det?
- Oändligt många!

Med en stjärnkikare kan vi åka ut i rymden och ana nya världar. Makrokosmos.
Med ett mikroskop kan vi åka inåt i en blomma, i en synål eller en hudbit och upptäcka andra världar. Mikrokosmos.

Alla dessa skikt finns samtidigt.
Då är det inte konstigt att sitta i kyrkan fysiskt men befinna sig andligen hos den himmelska härskaran!

Teologi och fysik möts.


Labyrint, men utan blindgångar.

På söndagen såg jag fram emot att få komma till någon kyrka och lyssna till predikan över de tuffa texterna.

Rik inför Gud blir man inte genom att samla skatter i ladan.

DEN SOM ÄLSKAR PENGAR BLIR ALDRIG MÄTT PÅ PENGAR.
OCH DEN SOM ÄLSKAR RIKEDOM FÅR ALDRIG NOG.
                                 Predikaren kap 5:9-15

KÄRLEKEN TILL PENGAR ÄR ROTEN TILL ALLT ONT.
DU SOM TILLHÖR GUD, HÅLL DIG BORTA FRÅN SÅDANT.
                                1 Timoteusbrevet kap 6:7-11

Bonden som byggde nya lador till sin rekordskörd var nöjd:

NU KAN DU SÄGA TILL DIG SJÄLV:
- NU ÄR DU FÖRSÖRJD FÖR MÅNGA ÅR FRAMÅT. ÄT, DRICK OCH ROA DIG.

MEN GUD SADE TILL HONOM:
- DIN DÅRE, I NATT SKALL DITT LIV TAS IFRÅN DIG, OCH ALLT DU LAGT PÅ HÖG SKALL TAS IFRÅN DIG.

SÅ GÅR DET FÖR DEN SOM SAMLAR SKATTER ÅT SIG SJÄLV MEN INTE ÄR RIK INFÖR GUD.
                                         Lukas kap 12:13-21

Rik på löv.


Prästen sa:
- Pengar i sig är inte onda. Det är kärleken till pengar som är ond och leder människor till fördärv.

Många andra fina saker blev sagda, men inget om vad "rik inför Gud" betyder...

En predikan skall innehålla två delar:
- Lagen; som är som en läkares diagnos av sjukdomen, eller på teologiskt språk; väcker syndakännedomen.
- Evangeliet; det goda budskapet om hur Gud vill läka och frälsa oss ifrån vår inkrökthet.

Kanske satt jag i tankar och missade något, men jag hörde bara:

- Och det goda budskapet är att vi inte ska skjuta upp något till morgondagen, utan äta, dricka och roa oss.

Visst roade vi oss. Men det är inte allt...

VA??!

Är det evangeliets poäng??

Med en så mager undervisning hade jag aldrig blivit varken kristen, frälst, troende eller lovprisande...

Hungrig på Gud gick jag därifrån, hem till den väntande släktmiddagen.

Tidningen Dagen gav mig ord för detta, läs nu noga!
Det är pastor Gustaf Henriksson, Västkustkyrkan, som skriver:

- De goda nyheterna är begripliga endast mot bakgrund av de dåliga nyheterna.

"Jesus älskar dig" blir för den som saknar medvetenhet om sin bortvändhet från Gud endast en trevlig bekräftelse:
- Jaha, så fint.

Det evangeliet säger är att din och min synd är så allvarlig att den skiljer oss från Gud.
Det är de dåliga nyheterna. Men det vill vi inte höra...
Det var nödvändigt att Kristus behövde dö för vår skull för att bryta dödens konsekvens.

Korsträdets stam.

Jag tänker på all den skam och skuld vi i hemlighet bär på i tysthet.
Dova tankar på straff och offer finns i mörkret, behovet att kanske även blidka den där guden, om han finns...

Men vi gör som muslimerna; hoppar över hela försoningen på korset!
Vi kommer nog till himmelen ändå...

Eller, det jag möter hos många sörjande och bland vårdpersonal, vid livets slutskede:
- Bara man inte har ont...

VA??! Igen min förvåning.

Är människan bara en kropp som antingen har ont, eller inte ont...??
Allt däremellan då?

- Min själ? Min ande?
Är det ingen som frågar efter om jag har ont i mina relationer? Behöver försonas med både mitt livsöde och med Gud??

Och den diagnosen botas inte med piller. Läkedomen heter att få samtala om detta, helst med den personen det berör, och gärna även i bön.

Medicinen heter: Förlåt. Förlåt mig! Både horisontalt och vertikalt.

Försoning både i mikrokosmos och makrokosmos!

Den gamla tidens själavård tog människan på mycket större allvar.

ATT SALIGT SKILJAS HÄDAN...

Så sjunger jag fortfarande i begravningsbönen...

Osalig hädangång...

Pastor Gustaf Henriksson fortsätter:

- Evangeliet säger också att du är så högt älskad att Kristus villigt dog för din och min skull.
Båda sidor måste vara med för att inte ett stympat evangelium skall förkunnas.

Detta är predikans kris idag, i alldeles förmånga kyrkor!
Vi får ett halvt medhårsevangelium, ungefär som att doktorn säger:

- Ta de här tabletterna, de är bra.
- Ja, men varför?
- Eh...

Jag blir inte rik inför Gud förrän jag förstår min fattigdom.

Och det har inte med min bankbok att göra, utan om jag ger mitt gensvar till Guds frälsning och älskar Gud tillbaka:

...MED HELA SITT HJÄRTA, AV HELA SITT FÖRSTÅND OCH MED ALL SIN KRAFT (= Mammon).
                         Markus kap 12:33

Det är Kristus som gör mig rik inför Gud.
Det är hans försoningsdöd OCH uppståndelse som bryter förbannelsen av skuld och skam.

Det är en korsmärkt kärlek som kostade allt...

Ingen ska fastna i lagen. Men inte heller i ett utslätat evangelium som inte vågar ställa diagnosen!

Älskar Gud med hela mitt pileträd!

Det var en fin helg i Lund.
Go´ mat och dricka. Shirley Clamp underhöll från konserthusets takscen. Grafittiplank. Spektakulär eldshow.

Men sinnesfriden fanns i fötternas bönevandring, den sköna konsten och i andens lovsång.
Allt landade konkret i en god släktgemenskap av lyssnade och uppmuntrande stöd.

Kropp, själ och ande, dessa tre, och störst av dem är enheten i Kristus.

De rikaste hälsningar i Kristus, med mager eftersmak av dagens predikningar...

Helene F Sturefelt

Herre, tänd glöden!






fredag 20 september 2013

"I KROPPEN MIN"


Halvfärdigt...

Tusentals läsare följde hans resa mot livets slut.
Kristian Gidlund, musiker och författare, drabbades av cancer i magsäcken 2011.

För att bearbeta sin situation skapade han bloggen "I kroppen min", där han öppet skrev om sin kamp mot sjukdomen.

I tisdags, den 17 sept, dog han, 29 år gammal, efter att ha kämpat emot cancern med stort hjärta och mod.

Jag läser att:
- Bloggen var ett slags terapi, där han berättade naket och ärligt hur sjukdomen förstörde hans kropp, men också om sin inställning till sexualitet, droger och rätten att bestämma om sin egen död.

Han ville inte bli ett "offer för visk-leken", han ville minimera gåtorna om sig själv.

Allting har sin tid.

Jag känner sådan respekt när jag läser detta.
Här finns mycket att lära!
Han vågade tala om döden och nämna döden vid namn.

Alla andra omskriver detta faktum:

- "gått bort" - (vart har han gått?)
- "avlidit" - (är döendet alltid ett lidande? Jo, kanske.)
- "lämnat in handduken" - (bara dumt...)

Vår kultur tycker det är vulgärt att säja det rakt på sak:
- Han är död. Punkt.

Hans blogg har blivit en bok nu med den förunderliga titeln "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början".
Det är en fin trosbekännelse att göra 2013!

Kristian Gidlund såg inte döden tvunget som ett totalt slut, han hade en öppning mot att just "alltings början" väntade runt hörnet...

Är det någon som kan uttala sig med mandat i frågan, så är det en döende!

Husets ådror.

Jag jämför ofta kroppen med ett hus.

Det skall byggas upp, inredas, levas i och sedan kommer förfallet, sakta sakta...

Den dagen huset är borta helt, så finns ändå fastighetsbeteckningen kvar, precis som vårt personnummer alltid finns kvar, som ett unikt spår bland siffrorna i landet.

Kristian Gidlund blev inte så gammal, men han har redan fått betyda mer än många under ett längre liv!
Det är inte antalet år som är viktigt, det är innehållet, eller hur?

Och i takt med att medicinsk teknik bygger ut åldringsvården, kan vi se framemot att få bo på hemmet bland slangar och maskiner i femtio år... Eller?

Nej, rätten till vår egen död är ett etiskt dilemma som vi också måste våga tala allt högre om.

Det är bara lingondricka...

Jag tar Kristian som ett föredöme och vill våga vara lika ärlig som han.
Men det är svårt, det kostar... prestige.
Det låter ju så illa:

SJUKSKRIVEN PRÄST DRABBAD AV STRESSDEMENS...

- Minns inte gårdagen, kan nätt och jämt planera framåt, men idag...? Idag hjälper Herren, som min fromma moster skulle ha sagt.

- Att återgå i tjänst med allas glada förväntningar kan få vem som helst att känna sig som tjuren Ferdinand... och springa in i sakristian och gömma sig igen.

- Eller att verkligen försöka arbeta som vanligt, men lite mindre, och så bita ihop och kräkas när man kommer hem...

Sånt talar man ju inte om, eller hur?!

Och andras oförstånd:
- Jasså, kan hon sitta hemma och skriva på den där bloggen, då kan hon väl jobba!?

Skriva är mitt liv och mitt yrke. Det är "ingen konst" för mig!
Men bygga hus kan jag inte...

Fysiskt tungt men andligt lätt?

Kristian, hjälp mig!
Alla som skriver vet hur gott det gör, och vilken läkande terapi det är för själen.
Och det är inte detsamma som "att jobba"!

Så vida man inte bor i Finland, där de anställt en präst att verka på internet - ring mig!

Även Mia Skäringer har skrivit om liknande erfarenheter (hon är också en HSP; högsensitiv personlighet, stark och skör på samma gång).
Man ställer upp på andras förväntningar - och det är ju så roligt och meningsfullt! - och ger av sig själv, även det man inte har, tills magen vänder sig ut och in.

Och man har ingen annan att skylla på mer än sig själv...

Jag kommer inte längre...

Men inte heller jag vill bli offer för viskleken.

Därför skriver jag om det som känns både lite skamligt och tabubelagt;

- utmattningen,
- rädslan för att säja "nej",
- svårigheten att arbeta i kyrkans "snällhetskultur" som går stick i stäv mot de sträva profetiska sanningarna.

Den kristna tro jag lever i ger mig ord för det jag inte kan uttrycka:

KRISTUS SKALL FÖRVANDLA DEN KROPP JAG HAR I RINGHET
SÅ DEN BLIR LIK DEN KROPP HAN HAR I SIN HÄRLIGHET.

TY HAN HAR KRAFT ATT LÄGGA ALLT UNDER SIG.
                                                   Filipperbrevet kap 3:21

Men Jesus har ingen fjärrkontroll..

Ett hus kan drabbas av fuktskador och mögel.
En kropp drabbas av diabetes och cancer.

En själ kan drabbas av viljemässigt övertryck.
En ande kan förtvina av brist på näring. Törstig.

"Vi Villaägare" gör samma sak som Hälsokost Life; försöker mota förfall och för tidig död.
"Nu ska 34:an i himlen in..."

Kristian Gidlunds sista blogginlägg är poetiskt och existentiellt fångat, i bästa Dag Hammarskjöldsstil:

"SÅ FÖLL ETT LÅNGSAMT REGN GENOM TRÄDGÅRDEN.
OCH JAG GICK UT FÖR ATT STILLA EN OÖVERVINNERLIG TÖRST."

Svalkande regn.

Mitt blogginlägg får landa i den märkliga dialogen mellan Marta och Jesus, då hennes bror Lasaros hade gått bort, nej jag menar lämnat in en handduk.. nej, avlidit och dött menar jag!

JESUS SA:
- DIN BROR KOMMER ATT UPPSTÅ.
MARTA SVARADE:
- JAG VET ATT HAN SKALL UPPSTÅ VID UPPSTÅNDELSEN PÅ DEN SISTA DAGEN.

DÅ SA JESUS TILL HENNE:
- JAG ÄR UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET.
DEN SOM TROR PÅ MIG SKALL LEVA, OM HAN ÄN DÖR,
OCH DEN SOM LEVER OCH TROR PÅ MIG SKALL ALDRIG NÅGONSIN DÖ.

TROR DU DETTA?

Du får själv läsa vad Marta svarade i Johannes evangelium, kap 11:27.

Ja, jag tror.

Det har tagit mig ett halvt liv att ana något av det djup Jesus förmedlar.
Med mystikerns ord antyder han att kropp, själ och ande inte är samma sak.
Just nu lever alla tre samtidigt i en person, men det kommer tider då dessa tre skiljs åt.

Precis det som unge Gidlund antyder. Tänker jag.

Eller är det vi som tar död på oss själva, en bit i taget?

Det finns de som är kroppsligen levande, men både själsligt och andligt döda.
Det finns det som nätt och jämt lever i kroppen, men som har en stark själslig vilja och en oerhört stark andlig koppling till Gud.

Det riktigt stora allvaret är om vi även blir andligen döda - då är det verkligen inget kvar... inte ens fastighetsbeteckningen?
Men det kan vi resonera mer om en annan gång.

Inte mycket att ha...

På min begravning vill jag att man sjunger Psalm 766, vers 3:

JAG TROR PÅ EN GUD SOM BOR INOM MIG
OCH SOM BOR I ALLT UTANFÖR.

EN SKRATTANADE GUD SOM VILL SKRATTA MED MIG
SOM LEVER MED MIG NÄR JAG DÖR,
OCH SOM LEVER MED MIG NÄR JAG DÖR.

Men det är inte dags än!
Jag ska trotsa muskelvärken, andras oförstånd, tröttheten samt skölja munnen efter kräkningarna... och gå ut i regnet och dricka mig otörstig av dropparna från Guds himmel.

De bästa hälsningar, med mycket liv i kroppen min, trots allt.
Helene F Sturefelt,

- som fotograferar Vita byn som byggs klar.
- och som vet att i svagheten kan en annan styrka bli synlig. Din!

Läs: http://ikroppenmin.blogspot.se/
Tack Kristian. Vila i frid.

Sol över livsbygget.