UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

lördag 28 december 2013

SVENSKA NY-ORD


Spanska strandjulgranar.

Udda familjen lämnade Landet och åkte söderut.
Kravfullt firande var inget för dem. Julefrid åtnjöts bäst vid solig strand och caffe latte.

Men du vet hur det är när man åker utomlands - man blir så svensk!

Med sig i packningen hade de årets lista med svenska ny-ord.

Ett mycket egendomligt samtal utspann sig, där ingen lyssnade på den andre, men där alla ändå pratade.

Runt cafébordet satt Gråbella, Senaps-pappan, Skogs-Sune och Brunettbella, var och en med sin proffession i bagaget.

Lyxhotell för julfirare.

- Jag blir så f-b arg över den här betalskuggan, sa Senaps-pappan och grejade med sin smarta mobil.
Den funkar ju inte här och kontanter, vem har det nu för tiden?

Brunettbella sörplade på en kopp bjudkaffe som caféägaren bjöd på, och hon carpade verkligen stunden.
Med mjuka händer embrejsade hon en e-cigarett, utan puffar.

- Man undrar ju hur det ska gå för USA, sa hon, att låna så mycket pengar att inkomsten går åt till att betala räntan är ju rena budgetstupet!

Spetskompetens.

- Det låter som funktionell dumhet, sa Gråbella, att ha ett okritiskt förhållningsssätt som ska förbättra produktiviteten.

Skogs-Sune satt tyst.

Han ville egentligen inte följa med.
Alla visste att han var en Hikikomori - en ung person som isolerar sig i föräldrahemmet - men han kände sig tvingad att lämna skogsstugan för att vinna lite sociala poäng.

- Fäbodifiering, sa han buttert.

- Jaha, ok?

- Eehh, jag gillar när masstillverkade produkter marknadsförs som småskaliga, sa han.

- Så många bokstäver har du inte sagt på en gång sedan du blev upprörd över gubbplogningen i din lilla småstad, skrattade Senaps-pappan.
Och tänkte på hur viktigt det var att först ploga männens vägar innan man tar kvinnornas trottoarer.

Välplogat.

- Mans-gris, väste Brunettbella och längtade efter julskinkan.

- Nån som vill ha hästlasagne? fortsatte Skogs-Sune som hade börjat tina upp.

Han tänkte på den varma sommaren där hemma, så han satt i kjol i skogsmaskinen...
Ja, det var en tyst sympatiåtgärd med alla de män som inte fick ha shorts på jobbet.

- Hur har du målat naglarna egentligen? frågade Gråbella och studerade Brunettbellas olikfärgade naglar i regnbågens alla färger.

- Rysk homo-protest, sa hon kort. Alla måste få finnas. Nån som vet hur man fixar Läx-Rut?

Senaps-pappan behövde läxhjälp till sina barn och hade kläm på hur det var avdragsgillt, men han satt och sov i solen.

- Man kan inte beskylla dig för att vara särskilt satsig ialla fall, suckade Brunettbella, dina ambitioner är lika slut som din mobil.

Bassäng-sats. Fontän-ambition.

Gråbella försökte sig på en selfie.

Hon siktade med kameraögat mot sig själv och tog en egopic.
Det blev lite snett, hon är ju så gammaldags, men man måste dokumentera var man är!

Hon hade blivit riktigt duktig på det här med datorer och var en hängiven klicktivist - hon deltog aktivt på facebook i alla möjliga upprop.

Det var bekvämt att slippa texta plakat och gå ut i regnet som man gjorde på 70-talet.


Inte sådana plakat!

Ute på redden låg ett spökgarn och flöt. Någon hade slängt i ett fiskenät som utan tillsyn skulle driva omkring och fånga fisk.

- Den här utsugningen av naturen står jag inte ut med! sa Brunettbella och började snacka om sextremism, snippgympa och smartplåster.

Men ingen orkade höra.

Ett gäng torggängare drog förbi med ett filmteam efter sig.
De skulle vara statister för att skapa bilden av ett myllrande torgliv.

Några tramsade och twerkade, ja, skakade rumpa i takt till musiken.

Twerkande torggängare?

- Nu går jag, sa Gråbella, det här är bara för mycket.

Hon funderade på hur hon skulle utsmarta den här udda familjen så att hon kunde smyga iväg till kyrkan, utan att de märkte något.

- Vart ska du gå?

Det gick inte att överlista dem.

- Jag skall gå till det adhessesiva intermediat för fasthållande av själar, sa hon torrt, och lyssna till en exeges av rättfärdighetsprincipen gällande teodicéproblemet hos den katolske teologen...

Kyrkiska var hon bra på!

Konversationen hade för länge sedan havererat.
Kommunikationen var obefintlig.

Men på något sätt tyckte de om varandra ialla fall.
Det är i hjärtat som den viktigaste förståelsen finns. Det tycker Gud också...


Babels torn.
Eller fyren i Marbella.

I skuggan av språkförbistringen vid Babels torn,
Helene Sture Verbfelt.

1 kommentar: