UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 1 december 2013

GRÅBELLA FIRAR ADVENT


Fryser och tittar längtansfullt.

Gråbella tycker inte det är roligt med "högtider".
Det är något man gör "tillsammans" med andra, och hon har inga andra att göra högtid med, mer än katten.

Den här dagen var hon lite extra tjurig, men beslöt att ändå försöka "fånga dagen".

- Hur fångar man en Dag?
Och hur firar man Första Advent?

Muttrande gick hon över torget och tänkte att det var bättre förr.
Då högg man sina julgranar i skogen, nu stod de färdighuggna och lutade sig mot torghandlarens röda Amazon.

Alla flickor fryser och längtar värme.

- Hej Gråbella! Ska det vara en rödgran?
Torghandlaren skrattade bullrigt och kände igen henne. Från förr.

Hon gav honom ett snett leende och tinade upp lite. Att få höra sitt namn gör alltid gott.
Och att bli med gran mår man också gott av.

HOSIANNA DAVIDS SON.

De hjälptes åt att trycka in granen i den nystädade bilen. Häst och vagn är alldeles för mycket förr.

- Det är nästan som att få med sig en kung hem! tänkte hon nöjt. Nu ska du få ljusslingor i grenarna!

Kung Gran.

Inne huset brukade de alltid pynta och göra fint. Förr alltså.
När de var många.
Nu var Gråbella ensam och hon kunde inte hjälpa att hon tyckte lite synd om sig.
Och alla andra som ofrivilligt var tvugna att umgås med sig själva.

Bort med alla blågröna dukar. Fram med de varma färgtonerna.
Adventsstjärnor och adventsljusstakar - oj, där låg ett oanvänt gravljus i lådan...

Fånga Dagen. Fånga Livet.
- Nej! Här ska inte fångas någonting! Livet har gått.

Gråbella kunde inte hålla emot tårarna längre. Det var för många minnen som rasade över henne.
Hon borde gå till graven, men orkade inte.

- Graven är här inne! sa hon och bankade sig över bröstet. Där är ett svart hål.

Svart hål. Glittret luras.

Hon hittade en modern adventsstjärna som var svart, med fem uddar.
- Den passar precis, sa hon sammanbitet till katten som undrade vad som tog åt hans fromma matmoder.

Ska ett pentagram hänga i fönstret och välkomna vår Frälsare?!
- Man måste hänga med sin tid, sa hon till katten.

HOSIANNA DAVIDS SON.

Fem? Det ska vara sju!

Mjölken var slut. Typiskt. Hon hade tänkt grädda saffranspannkakor.
Det gjorde man aldrig förr på Första Advent.
Just därför.

- Nu är det nya tider, sa hon till hallspegeln och cyklade iväg till affären.

I affären pågick julen för fullt. De är alltid en högtid före oss konsumenter.
- Jag vill inte se någon tomte än!

Gråbella blängde på den stackars mannen som klätt ut sig för kommersens skull, och ett barn skrek gnälligt.

Plötsligt kom hon ihåg hur det kändes att vara fem år och släpas runt på varuhus när man var trött och hungrig.
Att i ett sådant ögonblick konfronteras med en tjock, vitskäggig man som alla vuxna fjantade sig för, blev bara för mycket.

Hon gick fram till barnet och gav det en kola.

HOSIANNA DAVIDS SON.

Adventfint i staun.

När kvällen kom, var hon trots allt ganska nöjd med sin dag.

Saffranspannkakan med keso, ägg och mjölk doftade gott i hela det för stora huset, och med sommarens vinbärssylt var stunden lite mindre ensam.

En fin radiokonsert spelade adventsmusik.

DOTTER SION LYFT DIN PANNA.


Titta upp.

Gråbella lyfte blicken. Där låg gravljuset på golvet.
Hon ställde det bredvid adventsstaken och tände båda.

- För min älskade. För alla mina älskade!

Katten lade sig i hennes knä för att hon skulle sitta stilla en stund.
Ja, katten hade med tiden blivit en ganska god själavårdare...

Vem är den där Davids son som man sjunger om?
Jesus, Räddaren.

- Jag skulle vilja möta honom, tänkte hon, och nickade till.

Var bor Davids son?

Om det var dröm eller verklighet visste hon inte, men när hon vaknade förstod hon att hon tre gånger denna dag hade mött Davids son.
Förklädd.

Först hade han klätt ut sig till julgransförsäljare och sagt hennes namn.
Sedan var Han som en stjärna i fönstret.
Tredje gången som det tröstade barnet.

HOSIANNA.
HERRE, HJÄLP OSS, RÄDDA OSS.

Hon reste sig upp och bytte ut den svarta stjärnan.

- Sorg och elände ska inte sluka min energi mer idag, sa hon och hängde upp den gamla vanliga oranga adventsstjärnan.
Från förr.

Dagen hade fångat henne.

Den svarta slukar all energi!

Nu lämnar vi Gråbellan.

Själv tog jag en kombinerad cykel- och bilfärjetur (åsnorna var slut) till Aspö och firade Adventsgudstjänst där.
Det är lika fantastiskt varje år att få höra sångerna om Guds kärlek med ljus i vårt mörker.

Och mörkt var det när jag cyklade tillbaka till färjan, så pass att jag kunde se Vintergatan!

Men man ska inte cykla med lyftad panna alltför länge, ty diket dök upp och jag dök nästan ner... men hann svänga upp igen...

Det var nära man blev en sån där svart, fallen stjärna...

Kärleksfulla hälsningar till er alla.

P.S.
Om vi är ensamma tillsammans, fast var och en framför sin dator, då är vi väl lite mindre ensamma?
Digitalt ialla fall.

Dotter Helene Sture Firarfelt.

Så ja. Tillsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar